- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 10, årgång 1871 /
226

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXXV. Drottning Gunillas ring. St.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

derför af ytterlig vigt att kunna förekomma denna
plan, och i första rummet gällde det naturligtvis att
kunna hindra fienden vid hans första öfverskridande
af gränsen.

Den norska hären anfördes af grefve
Ulr. Fredr. Gyldenlöve, som var naturlig son af
konung Fredrik III och som var lika utsväfvande i
sitt lefnadssätt, som han var tapper i kriget. Denne
bröt in i Bohuslän och mot honom hade Ascheberg
med sin handfull folk att uthärda den första
dusten. Oförskräckt lät Ascheberg en del af sin ringa
styrka göra ett infall i Norge, der de vid Ingadal
togo och bortförde en mängd oxar och får. Sjelf stod
generalen med huvudstyrkan vid Svarteborg, i norra
delen af Tunge härad, och här tänkte Gyldenlöve
att innestänga honom, på samma gång som han ville
försäkra sig om en vigtig plats för sitt vidare
framtågande. Denna plats var Qvistrums pass. För att
vinna detta lät Gyldenlöve en öfverste Krag med tusen
man stiga ombord på en liten flotta af sex bestyckade
galerer och tjuguåtta skärgårdsbåtar. Han skulle genom
Gullmarviken segla fram till utloppet af Qvistrums
eller Örekils-elfven förbi Korsborg. En gång väl
i besittning af detta pass, var fiendens öfvervigt
gifven och en afgörande fördel vunnen.

Men den svenske generalen hade sina kunskapare
ute och fick genom dem kännedom om öfverste
Krägs bortsändande. Han anade genast, att det gällde
Qvistrum, och ögonblickligen bröt han upp med sin
lilla här och skyndade dit. För att rätt kunna förstå
vigten af detta pass, böra vi tänka oss ställets
läge. Qvistrums-elfven framflyter i en djup dal,
på hvars ena sida reser sig en vild fjällvägg,
medan på den andra utbreder sig odlade fält och
kullar, bevuxna med den yppigaste löfskog. Hela
trakten häromkring utmärker sig för öfrigt genom
sin hänförande skönhet. På sina ställen tränger
den nämda fjällväggen så nära intill elfven, att
den från Norge kommande landsvägen nätt och jemt får
utrymme att framlöpa, och elfvens stränder äro dertill
ganska branta. Blott på ett enda ställe kan elfven
öfvervadas, och här framgår landsvägen öfver en bro,
som med lätthet kan beskjutas från Qvistrum. Detta
pass kan således med en ringa styrka, utan svårighet,
försvaras, och en norr ifrån kommande mångdubbelt
större fiende kan derför här hejdas, så mycket mer
som ställningen icke heller kan kringgås annat än
genom Dalsland.

Detta pass besatte Ascheberg, men faran var icke desto
mindre stor, om det skulle lyckas öfverste Krag att
tränga fram genom Gullmarviken, då den svenska hären
skulle komma mellan två eldar, nämligen dessa tusen,
och Gyldenlöve sjelf, som kom antågande med femtusen
man. Derför lät Ascheberg tvåhundra man af de så
kallade Bohusläns gröna dragoner besätta Korsborg,
medan i den djupa dal, som på ena sidan omgifver detta
berg, några kompanier rytteri under öfverst-löjtnant
Uggla uppställdes. Sjelf stod öfverste Ascheberg med
hufvudstyrkan vid Qvistrum. Allt hann på bästa sätt
ordnas, och nu väntade man fienden. Det dröjde heller
icke länge, förr än den lilla skärgårds-flottan kom
uppseglande genom Gullmarviken. De gröna dragonerna
kunde ses utpå sjön, men fienden tycktes icke mycket
fästa sig vid dem, utan seglade lugnt förbi Korsborg,
som om han icke känt den ögonblickliga vigten af denna
punkt. Måhända trodde han ock, att den lilla svenska
styrkan skulle sjelfmant lemna Korsborg och draga sig
till hufvudhären, då intet anfall här blef af. Det
kunde äfven vara så, att fienden, såsom i allmänhet
väl underrättad – ty befolkningen var icke synnerligen
att lita på –, ägde kännedom om svenskarnes farliga
belägenhet, och att öfverste Krag derföre ville så
fort som möjligt vinna sitt hufvudsyfte, Qvistrum,
helst som icke ett skott lossades från Korsborg. Hans
förbiseglande kunde gifva anledning till åtskilliga
förmodanden.

Men plötsligt fick man se fartygen vända mot land och
folket landstiga. De gröna dragonerna sutto orörliga
och sågo derpå. I en hast ordnades de landstigna
trupperna, och öfverste Krag befallde dem att anfalla
Korsborg. De gingo modigt framåt och uppför berget;
en häftig strid uppstod. Utan tvifvel hade fienden
hoppats, att i första anfallet med sin stora öfvermakt
jaga undan de fåtaliga dragonerna,
och derutinnan skulle han väl ock hafva
lyckats, men då, just när striden brann som
hetast, framstörtade öfverst-löjtnant Uggla med
sina rytteri-kompanier, och dermed var stridens öde
afgjordt. Danskarne stredo med berömvärd tapperhet,
men de trängdes tillbaka och måste efter stor förlust
i hast skynda ned till stranden och söka sin räddning
i båtarne, hvilka skyndsamt hissade segel och styrde
söderut igen, så att öfverste Krag den gången måste
återvända med oförrättadt ärende.

Detta var en framgång, som styrkte modet hos de
svenske, men ännu hade man grefve Gyldenlöve sjelf
med sina femtusen man att vänta. Faran från den
sidan var emellertid icke så stor, och hon försvann,
när underrättelsen spred sig, att konung Carl
sjelf var i antågande till Wenersborg. Då vände
nämligen Gyldenlöve om och tågade tillbaka till Norge
igen. Så begynte den så kallade »Gyldenlövsfejden»,
hvilken rasade åren 1675–1679 och sänkte Bohuslän
i ett djup af elände, hvarur det på länge icke
kunde resa sig. Detta blodiga krig, hvars första
träffning vi här ofvan hafva skildrat, kallas
äfven »den stora ofreden», och i vissa trakter
begynte allmogen derifrån en ny tidräkning. Ty värr
blef icke fortsättningen lika gynnsam för oss, som
början. Danskarne fingo redan följande året öfvertaget
och behöllo det äfven. Rikskansleren Magnus Gabriel
De la Gardie, som följde Ascheberg i befälet – denne
kallades till konungens sida i södra delen af riket –,
var ingalunda vuxen en så farlig plats. Men konungens
segrar i Skåne medförde slutligen freden i Lund,
genom hvilken den gången de nyvunna gränslandskapen
räddades åt vårt land.

Så gingo åter tvenne årtionden, hvarunder vårt land
fick vara i fred och samlade krafter efter sina
många krig. Men när Carl XI dog, bröt stormen åter
lös och från alla håll stormade våra grannar mot oss
i det fasta beslut, att beröfva oss våra eröfringar,
och så fingo vi då om igen krig med Danmark. Det gick
lyckligt, som vi veta, i början. Sverige försvarade
med glans sin ställning som en af Europas stormakter,
men olyckans och motgångens dagar kommo ock, så att
vi åter måste kämpa för hus och hem. Likväl behöllo
vi äfven då, när allt annat gick förloradt, denna
ring af länder, som vår stormaktstid lemnat oss.

Till denna tid hör minnet af den tappre amiralen
Olof Strömstjerna, hvilken med skäl försvarar sitt
rum bland karolinerna.

Sjelfva namnet Strömstjerna har emellertid en helt
kort tid burits, nämligen blott femton år, från 1715
och till 1730, af amiralen sjelf och dennes son, som
dog före fadern och lades i likkistan fullständigt
iklädd sin uniform, med högra handen på bröstet
och sin värja under venstra armen. Amiralens namn,
innan han det förstnämda året blef adlad, var Olof
Knape, och han föddes på Käringön i Orousts vestra
härad, der fadern var fiskare. Olof for till sjös
på Frankrike, England, Holland och Indien och var
slutligen löjtnant i holländsk tjenst, när han återkom
till fäderneslandet, der han tjente på flottan, vann
adelskap och 1716 blef amiral. Under åren 1709 och
1716 var han så godt som öfverlemnad åt sig sjelf, att
på egen hand skydda Bohuslänska kusten mot danskarne
och den djerfve och tappre Tordenskjold. Han gjorde
det ock, ehuru han blott hade en handfull folk
att råda öfver, så att han väl må anses för en
värdig motståndare till denne sjöhjelte, om han
ock icke vunnit hans stora rykte. Med sina ringa
medel lyckades han icke blott hålla den fruktade
Tordenskjold från Bohuslänska kusten, utan hemförde
äfven fiendtliga priser från sina kryssningar i de
hotade farvattnen. Detta omnämnes med smickrande ord i
det sköldebref, som Carl XII utfärdade åt honom. Utom
detta har emellertid historien icke mycket om honom
att säga; men i den muntliga öfverlemningen lefver
hans minne i hembygden, der man ock kan se hans
porträtt, hvars drag tyckas antyda en öppen, djerf
och beslutsam karakter. Han bodde på Wese gård i
Stångenäs härad, der man ännu kan få höra talas om
gamle amiralen och hans fru »amiralinnan», hvilkas
gifmildhet mot Bro kyrka

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:27:30 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1871/0230.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free