Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljusfenomen i atmosferen. - Husandakt. Fr. Hedberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
strålar, hvilka utgå från samma droppe, utan begifva
sig åt olika håll, och således får åskådaren endast
en färg från hvarje droppe. De vid regnbågens öfre del
liggande dropparne nedsända endast de röda strålarne,
de vid inre bågen liggande endast de violetta. Från
de mellanliggande dropparne komma de andra färgerna.
Att färgerna i den öfre regnbågen skola vara omkastade
är genom teckningen lätt att fatta, enär den ingående
ljusstrålen (S) och den utgående der korsa hvarandra,
som af figuren synes.
Det har stundom visat sig mycket bleka regnbågar,
hvilka hafva bildats i tjocka dimmor. De uppkomma
genom ljusets brytning i de små vattendropparne,
hafva en vanlig regnbåges storlek och synas endast
på upphöjda ställen.
Den berömde vetenskapsmannen Ulloa[1] observerade under
sin vistelse i Syd-Amerika ett dylikt fenomen. Han
befann sig jemte några andra personer tidigt en morgon
på en af Andernas höga toppar, hvilken var höljd i
moln. Den uppgående solen skingrade småningom dessa,
tills slutligen en lätt, knappast märkbar dimma
återstod. Plötsligt varseblef hvar och en af de
resande på den mot solen motsatta sidan och endast
några famnar bort – sin egen bild återgifven af luften
som af en spegel. Bilden syntes i medelpunkten till
trenne i olika färger skiftande regnbågar och omgafs
på ännu
längre afstånd af en fjerde båge af en enda färg
(fig. 3). Dessa bågar stodo lodrätt och följde
bilden af åskådaren, då denne flyttade sig. Det
besynnerligaste var, att ehuru de resande voro samlade
i en grupp, såg dock hvar och en fenomenet endast i
förhållande till sig. I den mån solen steg bleknade
färgerna, och slutligen försvann alltsammans.
Ljusets brytning har äfven till följd ett annat
fenomen: hägring. Denna består vanligen deruti,
att aflägsna föremål visa sig upp- och nedvända i
atmosferen. I de varma länderna, isynnerhet Egypten,
synes hägring ofta. Marken antager då utseendet af
en lugn sjö, i hvilken omgifvande träd och byggnader
tyckas spegla sig.
Orsaken till denna synvilla är, att då genom solvärmen
marken blifvit starkt upphettad, meddelar den sin
värme åt de närmast liggande luftlagren, hvilka
derigenom utvidgas och således nedåt minskas i
täthet. Härigenom blir den luft, som ligger jorden
närmast, starkt ljusbrytande och framkallar dessa
för ökenfararen så lockande, men bedrägliga taflor.
På hafvet synas stundom upp- och nedvända bilder af
kuster och fartyg uppe i atmosferen (fig. 4). Detta
är äfven en hägring, som uppkommer genom en i motsatt
riktning skeende ljusbrytning, hvilken har sin orsak
deruti, att hafvets temperatur är lägre än luftens,
och de undre luftlagren således de kallaste och
tätaste.
Husandakt.
(Af Fr. Hedberg, till illustrationen å nästa sida.)
När tillkonstlad fromhet löper
Torg och gata upp och ner,
När man himlens nåd sig köper,
Då man snedt på verlden ser;
När fördragsamheten glömmes
Och man dygdig är i ord –
Gläds man åt, att än det gömmes
Ärlig bondtro på vår jord.
Se på detta par, det gamla,
Sittande vid åldrig härd,
Hur’ de sina minnen samla
Från en snart fullbordad
färd. Se hur gubbens öga lyser,
Huru gumman sitter from
Framför Herrans bok, som hyser
Deras tröst och rikedom.
Barnen hafva skyndat redan
Ut i verlden, vidt och bredt,
Och de båda gamla sedan
Ena delat ljuft och ledt.
Vörden deras andakt, vörden
Denna barnsligt enkla tro, –
Den ger hvilan efter skörden,
Den ger frid i åldrigt bo!
Inga konventiklar grumlat
Dessa fromma sinnens frid,
Aldrig deras läppar mumlat,
Trälens syndabön dervid!
Öppet, fritt, med ärlig panna,
Och med bröst som ödmjukt var,
Dessa båda velat stanna
Inför varelsernas far!
Inga lärda tvifvel fårat
Deras pannor, ålder blott;
Ej motsägelser de spårat
I den tro som barn de fått.
Frukta Gud och hjelp din nästa,
Bådas sedolära var,
Och det enda arf, det bästa,
Som de fått af mor och far.
Nu är gubbens styrka mattad,
Gummans öga skumt och trött;
Och en hvar af aning fattad,
Att från mödan slumra sött,
Sitta de tillsammans båda
I sin ålders sena qväll,
Vördnadsvärda till att skåda,
I sitt gamla bondetjäll.
Du, som ej har håg att dyrka
Herren, om du ej får gå
Högtidsklädd i stenhvälfd kyrka,
Der du bönemän kan få,
Se på dessa båda gamla,
Tänk på orden: »Der sig två
I mitt namn till bön församla,
Der är Herrans hus också!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
