Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I den eviga staden. S:t Angelo eller Engelsborgen. A.-E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egyptiska grafkamrarne vid ammonstaden Theben, detta
fornverldens under, som ännu genom sina vittrade
ruiner väcker häpnad.
I Asien finna vi äfven storartade grafplatser från
gamla tider. Bland dem erinra vi om klippgrafvarne i
trakten af gamla Persepolis samt Cyri graf, för att
ej nämna de ofantliga klippmonument, som under sednare
tider upptäckts i Gath-bergen på halfön Dekan.
Rom, centralpunkten för så mycken prakt och rikedom,
utvecklade äfven en storartad lyx, då det gällde att
reda rum för de aflidnas stoft. Man bebyggde en hel
grafgata, den s. k. Via Appia, med monumenter, som
täflade med palatsen i prakt, och hvari man endast
grafsatte askan af Roms förnämsta ädlingar och
senatorer. Omsider blef dock utrymmet otillräckligt,
allrahelst som likförbränningen småningom kom ur bruk,
och man började då att bygga riktiga graftempel och
att grafsätta liken under sjelfva staden. Det är
ifrån denna tid, något efter Kristi födelse, som Roms
mausoléer och katakomber förskrifva sig.
Mausolé kallades ursprungligen den grafvård,
som drottning Artemisia i Karien lät bygga i
Halikarnassus till minne af sin aflidne gemål,
konung Mausolus. Denna graf har blifvit ryktbar
såsom ett af verldens underverk och står oupphunnen
såsom mönsterbild för de mausoléer, hvilka Roms
kejsare sedermera byggde. Greklands två skickligaste
byggmästare, Satyros och Pythios, ledde också arbetena
dervid, och bildhuggare, sådana som Timotheus och
Skopas, försedde den med bilder och väggprydnader,
friser i relief, hvaraf några gipsaftryck finnas
i vårt svenska nationalmuseum (Amazonstriden). I
Rom byggdes den första egentliga mausolén af kejsar
Augustus på Marsfältet, ej långt från Tibern, och
utgjordes af en rundbyggnad, uppstigande i flera
afsatser.
De flesta cæsarerna, ända till Hadrianus, med
undantag af Nero, hafva funnit sitt sista hvilorum
under denna mausolé, der man på sednaste tider – så
försvinner slutligen glansen af all storhet och minnet
af de mäktigaste på jorden! – dagligen uppfört farser,
och der före Pius VIII tjurfäktningar anställdes.
Man har anledning förmoda, att formen för Augusti
mausolé, hvars prakt blifvit ryktbar, bestämt
planen till Neros grafkor, anlagdt längre bort vid
foten af Pincio och ej långt från det ställe, der
Santa Maria del Popolo för närvarande reser sig. Det
utgjordes, enligt legenden, af ett ofantligt torn,
midt uti hvilket ett oerhördt valnötsträd utbredde
sin bladrika krona. Hadrianus sökte öfverträffa
dessa sina företrädare, då han byggde den väldiga
mausolé, som sedan blifvit förvandlad till fästning
och såsom sådan är känd under namnet S:t Angelo,
eller Engelsborgen.
På tal om grafpalatserna ofvan jord, torde det här
vara lämpligt säga några ord äfven om de grafpalatser,
hvilka byggts under jorden och hvilka äfven äro
historiskt märkvärdiga. Med namnet katakomber känner
man vidlyftiga byggnader under Rom[1], dels sprängda
i klippan, dels gräfda i jorden, hvilka tjenade de
äldsta kristna, särdeles under förföljelsetiden,
till gömställen och till begrafningsplatser för deras
döda. Om de romerska katakombernas utsträckning kan
man göra sig ett begrepp, då man vet, att de i alla
riktningar gående grafschakten labyrintiskt genomkorsa
ett område, som motsvarar två tredjedelar af det,
hvarpå Rom är bygdt.
Dessa katakomber blefvo delvis förstörda af
longobarderna och hafva efter denna tid varit dels
otillgängliga, dels förgätna.
Efterhand och i den mån kristendomens bekännare
tillväxa, se vi mausolén öfvergå till en grafkyrka
och sjelfva det till gudstjenst byggda templet vigas
till ett slags nationalhelgedom med ändamål, att inom
sina murar lemna fristad åt store mäns stoft. Sådana
kyrkor finnas nu i de flesta länder. Ingen af dem
har dock erhållit den verkligt nationella karakter,
som Westminster-Abbey i London. Denna
kyrka var ursprungligen ett kloster, som
förstördes af danskarne och sedermera byggdes i
sin nuvarande korsform. Nu står hon såsom ett
kolossalt mästerverk af götisk byggnadskonst och
ett värdigt hvilorum för Albions krönta barn, för
dess skalder och lärde, för dess hjeltar och statsmän.
Till antalet af dessa konunga- och hjeltegrafvar
sluter sig äfven Riddarholmskyrkan i Stockholm,
inom hvilkens grafkamrar vi läsa namnen på
landets ädlaste ätter, och i hvilkens tysta hvalf vi
nyligen sågo en älskad drottning finna sitt sista
hvilorum.
Det ursprungliga utseendet af Hadriani mausolé
beskrifves af Procopius sålunda: »Den väldiga rotundan,
som slutade i afsatser, med den kejserliga
kolossen öfverst, hade sidorna beklädda
med parisk marmor; rundt omkring var hon
prydd med en oerhörd mängd grekiska statyer,
uppburne af pilastrar; grundplanet bildade en
fyrkant, belagd med stenskifvor, innehållande
inskriptioner rörande de här begrafda, och i de
fyra hörnen stodo förgylda ryttarkolosser af
brons. Kring monumentet var rest ett bronsstaket,
prydt med förgylda påfåglar.»
Ännu år 537 var denna vackra byggnad, hvilkens
omkrets utgör icke mindre än sex hundra fot,
fredad från våldsamma händer och utan användning
för annat ändamål, än det, hvartill den blifvit
uppbyggd; men då göterna under Vitigius angrepo
och intogo Rom, förskansade sig Justiniani berömde
fältherre Belisarius i Hadriani mausolé, som då
första gången, så vidt kändt är, tjenstgjorde som
fästning. Man berättar från detta tillfälle, att
tusentals bildstoder af de belägrade sönderslogos
och slungades mot angriparne.
Från denna tid ingår mausolén bland Roms försvarsverk
och spelar en allt större roll i de många
följande omhvälfningarne. Mot slutet af 10:de århundradet
förvandlades den
till ett ordentligt fäste af Crescentius, hvilken
ville återställa
republiken och der försvarade sig temmeligen länge;
byggnaden erhöll ock efter honom namnet Castel Crescenzio.
Påfven Alexander VI fullbordade byggnadens ordnande
till citadell, som af Urban VIII försågs med utanverk, hvilka,
jemte sjelfva hufvudbyggnaden, slutligen späckades med kanoner,
grjutna af den brons, som sistnämde påfve annekterade från
Pantheon. Alexander VI lät äfven, genom byggandet af en
betäckt gång i muren till stadsdelen Leonina, förena detta fäste
med Vaticanen, det påfliga slottet, hvilket
arrangement flera gånger
kommit påfvarne väl till pass, och först och främst
Clemens VII, då han år 1527 måste inom fästets trygga
murar söka skydd mot Bourbons vilda skaror.
S:t Angelo, som denna byggnad
allmännast hetat alltsedan den började användas till fästning,
– anledningen till detta namn skall här nedan
angifvas – har dock icke tjenstgjort ensamt i
försvaret mot yttre fiender; ett lämpligt redskap
i de maktägandes hand, har fästet inom sina fasta
murar gömt många olyckliga offer för de politiska
katastrofer, som timat inom Kyrkostaten, äfvensom
för det hjertlösa tyranni, hvarmed den s. k. Kristi
ståthållare och hans drabantkår af maktlystna och
ränksmidande prester styrt det olyckliga folk, som
först helt nyligen förmått krossa de nesliga fjettrar,
i hvilka det i århundraden varit bundet.
Då fransmännen 1849 besatte S:t Angelo fann man
inom och under dess murar en mängd fängelsehålor
och ohyggliga, förpestade gömslen, alla upptagna
af hufvudsakligen politiska fångar, af hvilka de
flesta blifvit underkastade onämnbara qval och
lidanden af alla slag. Äfven under medeltiden, då
Rom var utsatt för så många blodiga omhvälfningar,
timade gräsliga illgerningar inom S:t Angelos tysta
murar. Till och med en påfve har der gått till mötes
en våldsam död. Man hade då, okunnig som man var,
ej ens aning om den nu proklamerade trosartikeln,
att påfven är ofelbar – en lära, mot hvilken hvarje
trappsten i S:t Angelo och hvarje vrå i dess dystra
hvalf skulle afgifva den bestämdaste protest – om
stenarne kunde ropa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
