Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En färd i jordens inre. - Hvad vore lifvet utan kärlek. Rdt. - Kronolotsens berättelser, upptecknade af Aldebaran. IX. Pehr återser gamla bekanta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Längre bort i ett svalg, kalladt Malströmmen,
har man fångat råttor af en egendomlig art, stora
som kaniner, gråa på ryggen och hvita under buken;
äfvenså stora gula syrsor, tröga och stumma, hvilka
hvarken hoppa eller sjunga, släpande sig fram såsom
paddor och vägledande sig medelst stora antenner; samt
slutligen gula och svartfläckiga ödlor, som hafva
stora ögon utanför hufvudet. Man förmodar, att
i närheten finnes någon dold öppning, hvarigenom
förfädren till dessa hemlighetsfulla raser kunnat
nedtränga.
’Malströmmen’, hvarom vi nyss talat, blef för några
år sedan undersökt af en oförskräckt ung man från
Louisville. Vi skola i ett följande häfte såsom
fortsättning meddela en kort uppsats härom.
Hvad vore lifvet utan kärlek.
Hvad vore lifvet, fann du ej ett hjerta,
Som kärleksfullt emot ditt eget slog,
Som med dig troget delade hvar smärta
Och log mot dig, så ofta sjelf du log?
En himmel, höljd i djup, oändlig natt,
Der ingen stjerna mellan molnen satt,
Att lysa dig uppå din dunkla stig!
Hvad vore lifvet, kärlek, utan dig?
Ej finnes den, hvars hjerta aldrig bäfvat
Af outsäglig kärleks ljufva fröjd;
Ej någon, på hvars läppar aldrig sväfvat
Bekännelsen derom, i blicken röjd.
Men, fins han, fly! ty i hans kalla bröst
En isig vinter härjar, ingen tröst
Han gifva kan, hur djupt du blöda må,
Ty dina känslor kan han ej förstå.
Olycklig den, som under lifvets stunder
Ej har ett bröst att luta sig intill!
Han kan så lätt för bördan duka under,
Han strida må så modigt, som han vill.
Men, när till honom hviskas hopp och tröst
Af trogen kärleks milda, ljufva röst,
Då blifver honom lifvet likt en vår,
Som i sin fulla fägring nyfödd står.
Säg, fins en sådan kärlek väl i Norden? –
Den växer der, lik skogens stolta ek,
Som sina rötter slår djupt ned i jorden
Och trotsar modigt stormens vilda lek.
En sådan kärlek, hur’ är den ej skön!
Ack, blifver den en gång din längtans lön,
Då blifver ljus och glad också din stig
Och lifvet strålar, leende, mot dig.
Ja väl! ty det en himmelsk kärlek finnes,
Och jordens kärlek stamma bör från den.
Den kärleken - hur’ menskan är till sinnes
Ej bor hos den, som ej har Gud till vän.
Den kärleken bär menskokärleks namn.
Slut ock din dödsfiende uti famn!
Och kärleken, det himlens barn, hos dig
Förklarar lifvet herrligt genom sig.
Rdt.
Kronolotsens berättelser,
upptecknade af Aldebaran.
IX.
Pehr återser gamla bekanta.
Då jag återkom till Cherbourg från min expedition
med »L’Étoile du Nord» återtog allting sitt gamla
utseende. En dag sade markis de Pontchateau:
»Stora politiska hvälfningar förestå troligen
snart. Hans maj:t kejsaren har kallat mig till
hären och jag måste öfvertaga ett ingeniörsbefäl
derstädes. Jag hade först tänkt att taga dig med mig,
men – äfven ditt fädernesland har anslutit sig till
Frankrikes fiender och det skulle kunna hända, att du
blefve tvungen att kämpa mot dina landsmän. Jag reser
derför utan dig och har för den skull funderat på,
om du skulle vilja qvarstanna här, då du kan få
en plats vid marinförrådet eller dylikt. Säg mig
nu, min gosse, hur du skulle vilja hafva det. Jag
hoppas, att våra segrar snart skola göra slut på detta
olycksaliga krig och jag ämnar då draga mig tillbaka
till mitt slott Pontchateau, der då äfven du alltid
skall hafva ett hem.»
»Ack, herr markis! jag kan aldrig nog tacka er för
all eder godhet mot mig; men då jag ej kan åtfölja
er, står min håg åter till mitt fäderneland. Jag har
redan länge längtat åter, och om ni tillåter mig,
skulle jag gerna vilja resa dit.»
Någon tid efter detta samtal voro vi färdiga att
skiljas. Det var ett svårt ögonblick. Jag älskade den
gamle ädlingen så, som jag skulle älskat en fader. Jag
skulle fara tidigt på morgonen eller rättare på
natten; Jean Rémole ämnade längs kusten föra mig
till närheten af Calais, hvarest, oaktadt kriget,
en mängd smugglarefartyg ofta uppehöllo sig. På ett
af dessa ämnade jag komma öfver till England och
derifrån till fäderneslandet.
Många voro de hjertliga råd markisen med faderlig
välvilja lade mig på hjertat.
Jag minnes så väl –
Hans vänliga ord
Stå än för min själ,
Fast öfver vår jord
Ett halft-hundra år se’n försvunnit.
De råd han mig gaf,
De följt mig alltse’n,
På land och på haf
Jag minnes dem än:
En eldskrift som än ej förbrunnit.
Slutligen öfverlemnade markisen till mig två
tusen francs, dels i guld, dels i anvisning på
Hamburg. »Detta», sade han, »är en ringa belöning för
dina tjenster, men jag hoppas att vi skola träffas
framdeles, för att ej mera åtskiljas.» Han lemnade mig
äfven ett bref, som han bad mig egenhändigt framlemna
till bankfirman Joseph Mayer i Hamburg. Slutligen sade
vi hvarandra farväl – vi skildes med tårade ögon.
Några timmar härefter gungade jag på Kanalens
böljor. Markisens sekreterare, mr Vefour, och gamle
Martial, den muntre styrmannen, hade vid stranden
tryckt mina händer – jag var ensam der jag satt
akterut på den vaggande farkosten. Tusen minnen
uppdöko för min själ. Jag genomgick mitt förflutna
lif; dess bilder, ömsom allvarliga, ömsom leende,
framställde sig lifligt för min själ – och framtiden
– hvad kunde den bära i sitt sköte?
Jag gick om bord på en engelsk fiskarbåt, som vi
anträffade utanför Havre, och skildes från Jean
Rémole, med hvilken jag skulle blifvit så nära
förenad, om ej, som jag förut berättat eder, ödet
hade annorlunda beslutat.
Vemodsfullt kastade jag blicken tillbaka till det i
fjerran allt mer försvinnande franska landet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
