Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bilder från Walakiet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på hvilka blott nyfikna eller någon gång vetgiriga
turister genomströfva skilda länder, har hittills
utmynnat i Donaufurstendömena, hvaraf förklaras
den ringa kännedomen i allmänhet om detta land, en
kännedom, som hufvudsakligen inskränker sig till
hvad som kunnat inhemtas på en färd utför Donau,
hvars nedra flodbädd utgör den naturliga gränsen för
Walakiet i söder mot Bulgarien. Landets utseende och
rättstillstånd samt befolkningens sinnelag locka icke
heller till besök, huru tilldragande de främmande
förhållandena än kunna vara för ett vid civiliserade
samhällens ordnade detaljer vandt öga. Nu håller man
dock på att förena Donaufurstendömena med det öfriga
Europa, en jernväg är nämligen påtänkt, om ej redan
under byggnad, och man kan sålunda med temmelig
säkerhet beräkna tiden, då moldauern och walakern
skola kunna räknas vara »såsom en af oss».
Till dess något sådant sker, bör dock hvarje
upplysning om detta land och dess befolkning
vara välkommen. Under denna förutsättning skola
vi här nedan och i ett följande häfte, hvad det
ena af de förenade länderna, eller Walakiet,
angår, meddela en kort skildring om
egendomligheterna beträffande såväl landet
som folket, förutskickande några orienterande
historiska notiser.
I senare hälften af trettonde århundradet inträngde
ifrån Fogarasch siebenbürgiske höfdingen Radu
Negru och intog landet vid Dimbowitzafloden,
fördelade det bland sina bojarer, tillsatte en
af tolf ledamöter bestående senat och grundade
ett valrike. Han underkufvade hela det nu varande
Walakiet. På samma sätt skedde det med Kumanien,
som efter den nye statsgrundaren kallades Bogdanien,
men som senare, efter floden Moldava, kallades Moldau
och sträckte sig till Dnjestr. I början af sextonde
århundradet kommo begge furstendömena under turkiska väldet och förlorade sin
rätt till fursteval, så att herrskarevärdigheten
kunde köpas i Konstantinopel. Sedan 1716 brukade
sultanen på tre år ditsända dertill utsedda
phanariotiska furstar, som endast voro arrendatorer af
statsinkomsterna. Dessa försålde bojarvärdigheter,
utsögo landet och samlade åt sig rikedom. Genom
freden i Adrianopel 1829 tillvann sig Ryssland
rättigheten att »skydda» detta land. En stor del
af den förnämare befolkningen var grekisk och
beslägtad med phanarioterna. Först 1834 infördes
ett ordnadt statsskick. Genom freden i Paris 1856
och konventionen 1858 fick landet konstitutionel
regering och förenades 1861 med Moldau under en
furste. Så långt det historiska.
Man räknar bland befolkningen hvar tjuguåttonde person
såsom adelsman. Utom bojarerna, som äro de förnämsta,
gifves det en lägre adelsklass. Få af dessa adliga
lefva på landet, der i stället större delen af det
andliga ståndet har
sin tillvaro. Befolkningen, bland hvilken förekomma
judar och zigenare, är kraftigt byggd, har vanligen
bruna, nästan svarta, eldiga ögon, svart hår och
frisk ansigtsfärg, samt är temmeligen liflig och
icke utan behag, man kunde säga skön. Flertalet,
bönderna, lefver utan egendom i djupt betryck,
så att nationen representeras af de till ett par
tusen uppgående bojarerna, som ensamt äga politiska
rättigheter, under det att alla andra endast hafva
skyldigheter. Folket är i allmänhet godmodigt,
måttligt, renligt, till och med i de fattigaste
hyddorna, då deremot gator och vägar äro oerhördt
smutsiga. Ungefär trettiotusen zigenare (sex tusen
familjer) lefva fördelade på åttionio kolonier, der
de arbeta såsom bönder. För hvarje zigenarby finnes
det en höfding ibland dem, och alla stå de under en
sjelfvald Fataf eller zigenarkonung. Nationaldrägten
består af långa byxor och skor med öfverliggande plös
af hvitt tyg med röda och blåa prydnader; den medelst
ett bälte sammanhållna skjortan bäres utanpå byxorna;
ytterligare en väst och brun kappa jemte mössa af
fårskinn. De äldre bojarernas mössa är
ballongformig. Bojarernas klädedrägt är vanligen
den turkiska, men damernas rättar sig efter
parisermoden. Bondqvinnorna, med vackraste växt och
utvecklade former, bära ett långt lintyg med långa
ärmar, ofta sorgfälligt utsiradt med rödt och blått
eller glasperlor och guldglitter, och linda om lifvet
en stor brun ylleduk med horisontelt brokiga ränder,
på så sätt, att i vissa trakter en, i andra åter
begge sidorna lemnas öppna, så att lintygets brokigt
utsirade sömmar blifva synliga. De gifta linda en duk
om hufvudet, och de ogifta bära håret i flätor. Om
vintern kasta de öfver sig en med pelsverk fodrad
kappa. Fotbeklädnaden utgöres af ett slags röda
stöflar. Älsklingssmycken äro snören
och koraller, eller guldmynt. Judarne gå klädda
såsom de polske, och zigenarne, höljda i trasor,
lefva om sommaren i tält och gräfva om vintern ned
sig i jorden. Böndernas boningar äro, med undantag
af i Irland, ingenstädes uti Europa så usla som
i Walakiet; deras hus bestå mestadels af flätade
videgrenar, öfversmetade med jord och täckta med
halm; men utgöra ofta, till och med i hufvudstaden,
endast jordhålor. Husgerådet består af en panna och
några lerkärl. – Och vid sidan om dessa hålor höja
sig bojarernas palatser i vesteuropas hela prakt!
Ett så egendomligt land och folk är, såsom nyss
sades, förtjent att ses på närmare håll, och vi vilja
låta läsaren i tanken göra ett besök derstädes, med
fransmannen Lancelot tjenstgörande såsom vägvisare,
börjande med hufvudstaden.
Bukarest är en äkta orientalisk stad, lika svår att
beskrifva, som att genomvandra.
 |
En köpman i Bukarest. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
