Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från flydda dagar. Af Sofie Bolander. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 223.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
snabba hofslag mot marken, och kort derpå såg han en
ryttare i sporrsträck komma vägen framåt. Då han var
honom nära, höll han plötsligt in sin häst och sade:
»Om ni är en man af heder, så vägra icke en tjenst i
mensklighetens namn! Om ni viker af första gångstigen
till venster, skall ni, ett stycke fram vid den samma,
under ett träd, finna en döende; öfvergif honom icke,
tills jag hinner tillbaka från staden med en läkare.»
»Om en läkares tjenst är af ögonblicket påkallad,
torde jag få erbjuda min, intill dess ni hinner att
anskaffa en annan.»
»Är ni läkare?»
»Jag äger åtminstone några insigter i facket, hvilka,
om tillfället är pressande, torde kunna komma till
nytta.»
»Hvilken lycka! Följ mig, min herre!» sade ryttaren,
kastade om sin häst och red tillbaka i sakta skridt,
så att Segerhjelm kunde följa honom.
Då de ankommo till det angifna stället, fann Adolf
en man liggande på gräset, badande i sitt blod. Hela
ansigtet var deraf öfversköljdt och hans anletsdrag
oigenkänneliga.
»Lefver han?» frågade ryttaren.
Adolf kände på hans puls, lade handen på hans hjerta
och sade: »Ännu.»
Derpå gjorde han i hast af sin näsduk en förbindning
för att hämma blodflödet och båd ryttaren under tiden
göra sig underrättad om icke någon boning fanns i
närheten. Lyckligtvis påträffades en sådan, dit de
buro den sårade, och der invånarne, som bestodo af
en skogvaktare och hans hustru, med vänlighet mottogo
dem och gästfritt uppläto hyddans bästa rum till den
sårades tjenst.
Att aftvätta blodet, undersöka såret och förnya
förbindningen blefvo nu de första åtgärder, som
af Adolf vidtogos. Då de bleknade anletsdragen
framträdde under den skorpa af stelnadt blod, som
betäckt dem, undslapp honom ett rop af förvåning, ty
i den sårade igenkände han grefve Gyllenpik. Denne,
som var fullkomligt medvetslös för det som tilldrog
sig utom honom, gaf endast då och då genom en ryckning
tillkänna att han lefde.
»Anser ni honom förlorad?»
»Det är omöjligt att ännu bestämma. Kulan,
som lyckligtvis träffat trensen på hans hatt,
har derigenom förlorat sin kraft, så att den icke
genomträngt hufvudskålen, men huruvida denna blifvit
mer eller mindre skadad, kan ännu icke med visshet
afgöras. Emellertid kan den sårade icke utan största
fara förflyttas från stället, hvarföre mitt råd är,
att försöka få tillåtelse för honom att qvarstanna
här tills vidare.»
Den lilla skogshyddans invånare lemnade utan svårighet
sitt samtycke härtill, anbringade åt den sårade en
god säng och sparade ej några bemödanden för att förse
hans behof och befordra hans beqvämlighet. Som vidden
af den fara, hvari han sväfvade, var både stor och
oviss, beslöt Adolf att qvarstanna och öfvervaka de
förändringar, som kunde inträffa, och lemna den hjelp,
som ögonblicket kunde kräfva. Som dessutom tystnaden
i en landtlig omgifning för vetenskapsidkaren har ett
eget behag, hämtade Adolf sina böcker från staden och
delade nu sin tid mellan sina studier och vården om
sin patient.
Först efter flera dagars förlopp visade sig hos denne
en verkligen tillfredsställande förändring, då han
med full sans kunde fatta sin belägenhet och draga
sig till minnes de händelser, som föranledt den.
»Hvar är jag, och hur har jag kommit hit?» frågade
han, i det han med lugn och stadig blick såg sig
omkring. Adolf gaf honom ett kort, men upplysande
svar härpå. Gyllenpik fästade forskande sina ögon på
honom och sade: »Hvem är ni?»
»Er läkare, som blifvit kallad till er hjelp.
Gyllenpik fixerade honom på nytt och tillade: »Ert namn?»
Adolf, som gjort sig beredd på en sådan fråga och
förmodade att de flera årens skilsmessa och den
utveckling från yngling till man, han undergått,
så mycket hade förändrat
hans utseende, att han lätt skulle kunna bespara
Gyllenpik en upptäckt, hvilken han icke under
närvarande förhållanden fann lämplig, svarade: »Mitt
namn är Schmidt.»
»Schmidt ... Schmidt ... Ni är således tysk?»
»Ja, min herre.»
»Det är bra! ... Han är tysk ... Nå ja, det var bara
en underlig idé ... Det kunde ej vara annat ... För
rasande, hvarifrån den kom!» mumlade han sakta,
som hade han talat med sina egna tankar. Derpå vände
han sig till Adolf och återtog: »Hur är det, doktor,
finnes det synvillor, så att vi se andra eller annat
för våra ögon, än hvad som verkligen finnes?»
»Hvad föranleder denna fråga, om ni behagar?»
»Jag tyckte mig i er se en helt annan person.»
»En obestämd likhet möjligtvis.»
»Men ett helt uppträde stod framför mig.»
»Det gifves flera exempel på, att, då genom sjukdomar
eller andra orsaker den normala jemnvigten mellan
vår själs och våra sinnens funktioner är rubbad,
dessa sednare bedåra oss med villfarelser, hvilka
icke allenast under vanliga förhållanden äro oss
fullkomligt främmande, utan till hvilka vi icke ens
skulle vilja sätta tro. Men ni är för svag att inlåta
er på dessa ämnen.»
»Ni tror då att allt var en flyktig inbillning?»
»Och ni bör vara öfvertygad om det samma! Ni gjorde
väl att icke grubbla på sådant, utan hellre vända er
åt väggen och försöka sluta edra ögon till sömn. Ni
har ansträngt er och behöfver hvila.»
Gyllenpik följde hans råd, och under det han slumrade
tog Adolf en bok och satte sig på en bänk under en ek
utanför stugan. Han hade ej suttit der länge, förrän
hans uppmärksamhet fängslades af någon, som med lätta
steg närmade sig på den lilla smala gångstigen. Det
var ett fruntimmer af knappast tjugu års ålder,
med mörka, eldiga ögon, i hvilkas djup passion och
djerfhet glödde. Hennes klädsel var visserligen enkel,
men af en utsökt elegans, hennes hållning ledig och
hennes gång lätt och elastisk; allt hos henne förrådde
damen ur det högre samhällslifvet. Adolf, som trodde
att hon gått vilse i skogen och af sådan anledning
förirrat sig hit, gick henne till möte, i tanka att
lemna henne upplysning, om den väg hon borde taga, då
hon förekom honom med dessa ord: »Man har sagt mig att
en ung man, farligt sårad, här funnit en tillflykt?»
»Så förhåller det sig verkligen.»
»O himmel! tror ni att det är fråga om hans lif?»
»Han är nu utan fara.»
»Himlen vare lofvad! Jag önskar se honom.»
»Han håller sig ännu vid sängen.»
Den okända log. »Jag måste se honom!»
»Han ta’r ännu icke emot besök af främmande. Hans
tillstånd tillåter det icke.»
»Med hvilken rätt behagar ni motsätta er min önskan?»
frågade den okända och mätte Adolf med en mönstrande
blick.
»Med den, som tillkommer mig som hans läkare.»
»Ah, den gäller icke för mig! Ty, som jag sagt, jag
vill, jag måste se honom; jag har derför begifvit
mig hit.»
»Tillåt mig å min sida fråga, med hvilken rättighet
ni vågar påyrka ett steg, som kunde blifva honom
skadligt?»
»Med hvilken rättighet?» upprepade den okända med
ett föraktligt leende. »Ni känner då icke hjertats
rättigheter? Åsynen af den man älskar kan ej under
någon tid eller några omständigheter lända till
skada.»
Det gifves blott ett förhållande, som kunde berättiga
edra anspråk, men det finnes icke här.»
»Ni torde då behaga lyssna till den omständigheten,
alt det är min man, som lossat det olyckliga
skottet. Förstår ni nu mina rättigheter?»
»Jag vill icke förolämpa er med att bejaka er fråga,
utan endast i den egenskap, jag åberopat, förklara,
att jag icke tillåter någon tillträde till den
sårade.»
Den okända gjorde en gest full af förtviflan,
men då den visade sig utan all verkan på Adolf,
slungade hon på honom en blick full af förtrytelse
och lemnade honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
