Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från flydda dagar. Af Sofie Bolander. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 223.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon hade dock icke gått långt, innan hon vände om,
drog den ena handsken af sin hand och sade: »Tillåter
er läkaremyndighet er att framlemna denna?»
Adolf mottog den och följde henne på något afstånd i
spåren. Hunnen ett stycke fram på den smala stigen,
såg han någon komma henne till möte, i hvilken han
trodde sig igenkänna sekundanten från den olyckliga
morgonen; denne beledsagade henne ut till stora vägen,
der ett ekipage väntade.
På hemvägen betraktade han den honom ombetrodda
panten. Den tycktes tillhöra en den lilla finaste
och mest välbildade hand; den var sydd med rosenrödt
silke, och, som det då brukades, med broderier på
utsidan, föreställande ett hjerta inom en krans,
hållen af tvenne dufvor. Den doftade starkt
af »rose». »Intet af våra sinnen torde så mäktigt
anslå minnets strängar, som lukten», säger en stor
författare. Då Segerhjelm vid sin återkomst inträdde
i den sjukes rum och närmade sig hans säng, reste
han sig upp, och sade: »Hvarifrån denna lukt?»
Adolf framräckte handsken, utan att säga
något. Gyllenpik fattade den häftigt och frågade:
»Hvarifrån kommer den?»
»En dame har anmodat mig att lemna er den.»
»En dame? ... Hon? ... Det är icke möjligt!»
»En dame drog den af sin hand, midt för mina ögon,
och bad att den måtte blifva er tillställd.»
Gyllenpik betraktade den ännu en gång, derpå kastade
han den öfver sin hufvudgärd och sade: »Min herre,
gif mig en spegel.»
Adolf hämtade en sådan och höll den framför honom. Han
betraktade sina bleka anletsdrag och sitt hufvud,
som till hälften var beröfvadt sitt rika, ljusa hår
och i stället betäckt med en kompress.
»En vacker figur för ett kärleksmöte!» log han och
sköt spegeln tillbaka. Derpå låg han en stund tyst
och liksom invaggad i stilla tankar, hvarefter han
reste sig och sade till Adolf: »Vill ni visa mig en
tjenst?»
»Jag hoppas ni icke har skäl att betvifla min
beredvillighet.»
»Nå väl! I mitt logis, gatan S:t Honoré,
N:o ... finnes i öppningen inom klaffen af min
chiffonier ett litet schatull, hvartill nyckeln ligger
förvarad i den öfra af smålådorna till venster;
vill ni bringa mig det, blir jag er af hjertat
förbunden.»
Adolf lofvade och gick utan dröjsmål att hämta det.
Då Gyllenpik mottagit schatullet och aflyftat öfra
delen af dess inredning, upptog han från bottnen en
bok i välskt band, med förgyllda knäppen och snitt. På
titelbladet stod i blandadt rödt och svart tryck:
»Bön och andaktsbok», och på innersidan af permen med
ojemn, svårläst skrifstil: »Till min älskade, käre
son Herman Gustaf Gyllenpik, af dess hulda moder.»
Gyllenpik betraktade skriften, tryckte den till sina
läppar och sade: »Det var en gåfva af min älskade mor
vid vår skilsmessa; hon gaf mig den som en talisman
mot de frestelser, som skulle möta mig i verlden.»
Derpå upptog han ett etui af rödt maroquin, öppnade
det och framtog en medaljong, omslutande miniaturbilden
af ett ungt fruntimmer. Vid det Adolfs
ögon föllo derpå, flammade en hastig rodnad upp
på hans kind. Han hade en syster, hvarmed bilden
hade en påfallande likhet, utan att dock kunna
anses som ett porträtt af henne. Hade Adolf lagt
märke till den blick, hvarmed Gyllenpik uppfattade
hans sinnesrörelse, hade han lätt kunnat finna att
den icke undgick honom, men nu tillät honom icke
hans öfverraskning att reflektera dertill. Gyllenpik
betraktade bilden länge och uppmärksamt; icke så, som
man betraktar den af en saknad älskarinna, utan af ett
idealiskt väsende, hvilket man omfattar med själens
känslor, utan någon inblandning af sinnenas affekter.
»Tillåter ni mig fråga hvems den bilden är?» sade Adolf.
»Den är ... den är ... mitt minne, min tro, mitt hopp,
med ett ord min genius.»
»Ett vidt fält för gissningar!» anmärkte Adolf
och tilllade: »Emellertid torde jag få be er vara
förvissad, att det
icke är begäret att intränga i edra hemligheter,
som föranledt min fråga.»
»Och jag, min herre, har icke något skäl att för
er förtiga den historia, som är fästad vid denna
lilla målning. Saken är den, att jag hemma i mitt
fädernesland sett en ung flicka af stor och sällsynt
skönhet. Hon tycktes tillhöra en välbördig familj,
men som obekant hade jag ej några andra tillfällen att
träffa henne, än dem händelsen någon gång beskärde mig
genom ett möte på gatan eller promenaden. Emellertid
fick jag gång efter annan se henne på söndagen gå i
S:t Nicolai kyrka att af höra gudstjensten, hvarföre
jag äfven begaf mig dit, för att få tillfälle att
betrakta henne. Jag hade från barndomen en viss
medfödd fallenhet att med ritstiftet träffa likheter,
och företog mig en gång, under det jag satt nedlutad
i min bänk, som för att läsa mina böner, att afteckna
hennes drag på ett pappersblad, som jag lagt på min
hattkulle. De blefvo lika, men voro värda en bättre
framställning, hvarför jag anmodade en främmande
miniatyrmålare, som för tillfället uppehöll sig i
Stockholm, att utarbeta dem med penseln. Hvad de
förlorat i likhet hafva de vunnit i utförandets
fulländning, och för mig hafva de blifvit hvad jag
sagt: mitt minne, min tro och mitt hopp. Ser ni,
min herre, här i detta Paris kan man icke hålla
sig oberörd af exemplens makt och frestelsernas
retelser. Jag skryter ingalunda af att utgöra ett
platoniskt undantag, som ni lätt kan förstå, men
midt i förförelsernas hvirfvel har denna bild mer än
en gång tjenat mig som en talisman mot förderfvet,
genom att påminna mig om den skönhet, som adlas af
blygsamheten, att lifva min tro på sedesamhetens
dygd och fästa mitt hopp vid lyckan af en trogen
kärlek. Förstår ni mig?» tillade Gyllenpik. »Eller
kanske ni borde vara svensk för att göra det
fullkomligt?»
»Det gifves känslor och begrepp, som äro gemensamma
för alla, och jag tror mig icke bedraga er om
jag vågar säga, att jag till fullo uppfattar den
förklaring, ni gifvit mig.»
Påföljande morgonen tillkännagaf Gyllenpik att
han fann sig så väl i denna undangömda vrå, att han
skulle önska qvarstanna der tills han vore fullkomligt
återställd, om han blott kunde fortfarande påräkna
Adolfs sällskap och vård, hvilka denne lofvade egna
åt honom, så länge han deraf vore i behof.
Emellertid fortgick hans tillfrisknande oaflåtligt,
så att han efter någon tid kunde säga farväl till
sin landtliga fristad, för att återtaga det lif han
lemnat i staden.
Vid afskedet från sin förmente läkare tryckte han
honom en rikligt fylld börs i handen, hvilken denne
dock vägrade att emottaga i det han sade: »Tillåt
mig afsäga mig denna belöning!»
»Huru!» sade Gyllenpik, och det blixtrade till i hans
öga. »Ni vill vägra mig godtgörandet af er möda?»
»Om jag lyckats bidraga till er räddning, har det
icke skett med beräkning på vinning eller för att
taga penningar ur er hand.»
»Ur min hand? Låtom oss skiljas utan förolämpningar,
min herre!»
»Jag är icke praktiserande läkare, ehuru jag äger
några insigter i medicinen och torde således äga rätt
till ett frivilligt användande af dem.»
»Må vara! Men ni förstår illa hvad en svensk adelsmans
heder fordrar, om ni tror att han skulle vilja stanna
i en förbindelse för en mottagen tjenst utan hopp
att få afbörda den» och han såg Adolf härvid djupt
i ögat. Det låg någonting eget talande i hans blick
och hela ansigte. Aldrig är detta uttrycksfullare
hos menniskan, än efter en sjukdom; det liknar då
barnets i rörlighet och lif. Ögat, med dess ånyo
tända lifsljus, och de genom afmattningen veknade
anletsmusklerna återspegla märkbarare än annars, hvad
själen erfar. I Gyllenpiks låg ett gåtlikt innehåll,
som Segerhjelm förgäfves sökte läsa, men hvaraf likväl
ett godt intryck meddelade sig åt honom.
»Vi skola träffas!» yttrade han och lemnade Segerhjelm
med ett stumt handslag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
