Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från flydda dagar. Af Sofie Bolander. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 223.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Någon tid efter denna händelse erhöll Adolf
underrättelser från Sverige af innehåll att hans
fader aflidit. Denna sorgepost träffade honom djupt
och derefter blef det honom smärtsammare än någonsin
att känna sig utestängd från den fädernejord,
der han icke allenast hade egna angelägenheter att
bevaka, utan äfven en syster, som, saknande alla
närmare slägtingar, i honom ägde sitt enda naturliga
stöd. Under dessa förhållanden började han gripas af
en hemlängtan, som, om den än förr någon gång gjort
sig känd, dock låtit fördrifva sig genom arbete och
studier, men nu hotade att qvarstanna som daglig
gäst. Efter en tid, förfluten under en dyster och
tryckande sinnesstämning, fick han, genom svenska
ministern, sig en dag tillställd en, med konungens
namn undertecknad skrifvelse, tillförsäkrande
honom tillgift för det förflutna och tillåtelse att
återvända till fäderneslandet.
Nu fann han tiden vara inne att gifva sig tillkänna
för Gyllenpik och upptaga den stridshandske, som han
af honom väntade se sig tillkastad, men vid ankomsten
till hans logis, fick han till sin förundran höra,
att han kort efter sitt tillfrisknande lemnat Paris.
Han påskyndade nu resan till Sverige med denna ifver,
som hjertats varma dragningskraft ingifver.
Vid återkomsten till hufvudstaden blef hans första
omsorg att uppsöka sin unga syster och af henne
inhämta omständigheterna vid fadrens död m. m., men
erhöll af en husets gamla tjenare den underrättelse,
att »unga fröken Märta» för närvarande vistades
vid Medevi helsobrunn, med en grefvinna Agathen,
som bodde i huset vintertiden, och hos hvilken hon
kommit i hög gunst.
Dagen efter sin ankomst inställde han sig på
slottet för att få aflägga sin tacksamhet för den
nåd han rönt, då man sade honom, att konungen tidigt
på morgonen afrest till Kungsör, hvarifrån han ej
troddes återkomma på några dagar. Med detta besked
sökte han företräde hos drottningen. Detta blef honom
beviljadt. Ulrika var ensam med Malin, som, klädd
i djup sorgdrägt, satt och sydde vid en båge i en
fönsterfördjupning. Vid Adolfs inträde såg hon upp;
deras blickar möttes och begge igenkände hvarandra
från mötet i trädgården på Fredriksborg. Begge voro
de sig visserligen lika i yttre behag, men båda hade
vunnit genom den förändring, som en stigande inre
utveckling verkar. Den rörelse de erforo kunde
icke undfalla drottningen, som, för att ge Malins
uppmärksamhet en annan riktning, bad henne hämta
en schal från nästa rum. Adolf vände först nu sina
ögon med odelad uppmärksamhet mot Ulrika. Hvilken
förändring sedan han första gången såg henne såsom
prinsessa af Danmark på väg till det land, hvars
tron hon nu bestigit! I det ungdomliga ansigtet,
der friskhet, glädje och hjertats frid strålade,
syntes nu otvetydiga spår af både kropps- och
själslidanden. De blomstrande, runda kinderna voro
bleknade och sjunkna, leendet på läpparne matt, med
en skugga af smärta, och i djupet af denna blick,
deri godheten och mildheten ännu lyste, var det som
en tår dallrat! Hans hållning förrådde ofrivilligt
den smärta och förvåning han kände häröfver, och han
stod stum och förvirrad inför Ulrika.
Drottningen kunde icke undertrycka en förundran,
blandad med förlägenhet vid hans oförberedda
ankomst. Med en stämma som röjde en viss
bröstansträngning sade hon:
»Ni här, herr Segerhjelm?»
»Nådiga drottning! huru långt har ni icke sträckt er
nåd mot mig! Hvilka prof af er frikostighet har jag
icke fått erfara. Ni har varit mitt ödes makt.»
»Jag gläder mig åt de framsteg ni gjort på
vetenskapernas bana; framsteg, hvilka redan förvärfvat
er ära och anseende i ert fädernesland.»
»Skulle jag en dag blifva nog lycklig att der göra
mitt namn ryktbart, är äfven det en förmån, som ers
majestäts nåd tillskyndat mig.»
»Ni glömmer att det är konungen ni har att tacka
derför.»
»I första rummet er! Ni har bevekt hans hjerta;
ni har förmildrat hans sinne! O, nådiga drottning,
tillåt detta
uttryck af min djupaste vördnad och tacksamhet!»
Och han böjde ett knä för att kyssa fållen af hennes
klädning. Drottningen gjorde ett afböjande tecken
och räckte honom sin hand, den han, ännu bibehållande
sin knäböjande ställning, tryckte till sina läppar.
I detsamma inträdde enkedrottningen, åtföljd af
fröken Greta, utan att låta anmäla sig. Hon verkade
alltid som det mörka molnet, som gör luften tung
och tryckande, och lägger en grå, otreflig färgton
öfver allt, som faller under dess skugga. Hon
stannade midt på golfvet och lät sina blickar kallt
och spanande glida öfver drottningen och Segerhjelm.
Förlägenhet och förvirring stodo med tydliga
drag skrifna i bådas ansigten.
Adolf reste sig ögonblickligt och Ulrika skyndade
att mottaga sin svärmoder med dessa formella
hoflighetsbetygelser, som äro uppfunna for att dölja
frånvaron af den sanna vördnaden, hvilken endast
hjertats egenskaper förmå framkalla.
Adolf lemnade drottningen, följd af Hedvig Eleonoras
spejande blickar. I rummet utanför mötte han Malin,
som återkom med den hämtade schalen. Han kunde icke
lemna detta tillfälle obegagnadt att med henne vexla
några ord och sade: »Kan jag hoppas att ännu vara
ihågkommen af er?»
»Jag skulle annars hafva mycket dåligt minne. Hvarje
gång jag sett drottningens lilla guldhjerta har det
påmint mig den lyckliga händelsen i trädgården på
Fredriksborg, då jag med er hjelp återfann det.»
»Ja, det var en lycklig stund, en oförgätlig»,
sade Adolf och tillade, för att dölja de känslor,
som härvid återväcktes i hans bröst: »Ni har sedan
dess lidit en djup förlust, att dömma af er drägt?»
»Ja, min fader! och med honom är det, som hade sista
bandet med mitt kära Danmark brustit. Efter hans
död är det som vore Sverige mitt enda fädernesland,
och det bör ju så vara, då min älskade välgörarinna
är dess drottning.»
»Och måtte ni der endast räkna lyckliga och glada
dagar!»
Malin påminde om att drottningen väntade på sin schal
och nickade honom farväl med samma oefterhärmliga
behag, som stod så lifligt för hans minne sedan deras
första möte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
