Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från flydda dagar. Af Sofie Bolander. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 223.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omständigheter för att i uppfyllandet af sonens pligter
skapa en gällande förtjenst mot åsidosättandet af
gemålens. Men härigenom öppnade han mellan sig och
denna ett svalg, som aflägsnade allt förtroende
dem emellan och söndrade alla beröringspunkter for
gemensamma fröjder eller bekymmer.
Han tillbringade sina aftonstunder oftare i
enkedrottningens sällskap, än i Ulrikas, och intog
sina middagar, med sällsamma undantag, vid den förras
bord, då han vistades i staden.
Sårad i djupet af sitt hjerta hade Ulrika för
sin svärmoder fattat ett hat, så bittert som
hennes fromma sinne kunde hysa, och sökte – under
det hon aldrig försummade att visa henne alla de
vördnadsbetygelser konvenansen fordrade – att, så
vidt sig göra lät, undvika hennes sällskap, hvartill
hennes försvagade helsa och moderliga omsorger gåfvo
henne osökta förevändningar.
Ulrikas grannlagenhet och naturliga anspråkslöshet
gjorde det för henne motbjudande att underrätta sin
svärmoder om anledningen till Segerhjelms närvaro vid
hennes ankomst, hvarför hon, vändande talet på andra
ämnen, lemnade fältet öppet för alla de gissningar
och slutsatser, hvartill en retad nyfikenhet och ett
bittert sinne kunna komma. Hedvig Eleonora försummade
icke heller att begagna tillfället. Hon hade icke
förr lemnat sin sonhustru, innan hon med sin goda
fröken Greta började att så grundligt och djupsinnigt
kommentera hennes uppförande, att hon slutade med att
förklara sin höga ärbarhetskänsla deraf ha’ tagit en
djup anstöt.
Knappast såg hon konungen, efter återkomsten från
sia resa, inträda i hennes rum, för att, enligt
antaget bruk, aflägga sitt besök hos henne innan
han helsade sin gemål – förrän hon i fulla känslan
af oförvitlighet sade: »Det är ganska bedröfliga
uppträden som äga rum i ers majestäts hof under dess
frånvaro.»
»I mitt hof? Hvem skulle der våga företaga något,
stridande mot mina bud och befallningar? Hvaröfver
har ers majestät att beklaga sig?»
»Öfver oordningar, som varit bannlysta från
den svenska konungaborgen sedan jag satte min
fot derinom», sade Hedvig Eleonora med högtidlig
värdighet, »Er gemål ...»
»Min gemål!» upprepade konungen och blodet steg honom
i kinden.
Enkedrottningen berättade nu hvad hon
sett. Drottningen ensam med en ung man på knä för
hennes fötter, förande hennes hand till sina läppar,
hofjungfrun för tillfället bortvisad, förvirringen,
som målade sig på bådas ansigten, och slutligen
Ulrikas uraktlåtenhet att afgifva någon förklaring
öfver det tvetydiga uppträdet. Hon berättade allt,
utan att taga något ifrån eller lägga något dertill;
allt var som uppdraget med sanningens grafstickel,
men skärpt, som hade den bestått af en stilettudd.
Konungen hörde henne utan att säga ett ord. Hans
läppar skälfde, hans kinder voro bleka och på pannan
framträngde kallsvetten i stora droppar. Då hon
slutat, lemnade han henne hastigt, gick in i sina rum,
stängde dörren till och befallde att ingen, hvem det
vara månde, fick komma in.
Nu bröt hans häftiga sinne ut. Han rasade af
vrede. Med hans rena seder och stränga grundsatser
i sedligt hänseende, hvilka gjorde honom allt slags
lättsinne, ända till ett slipprigt skämt förhatligt,
var saken, i och för sig sjelf, i hans ögon ett brott,
hur mycket mer då det begicks af hans gemål – henne,
om hvilken han kunde säga: »du är min!» – Det var en
dolk, vriden om i hans hjerta, och hans enda tröst
var att draga hemlighetens slöja öfver det blödande
såret. Han drog sin värja, svängde den i luften och
utstötte: »Vore han här! ... Den skändlige! ... Det
skall kosta hans lif! ... Som en hund vill jag se
honom vältra sig i sitt blod! ... Jag skall trampa,
honom under mina fötter och lära honom hvad det kostar
att lyfta sina ögon till en drottning! ... Och
detta är lönen för den nåd, hvartill jag låtit beveka
mig! Ha, jag ser nu hvad den bön innebar, som hon
på vår bröllopsdag lade mig på hjertat! En klok man,
Gyllenstjerna, och en vän,
sådan jag aldrig får mera! ... Den
eländige! ... Hade han tio lif: det vore icke nog
att försona ett brott, som detta!»
Sedan konungens vrede så sjudit öfver, sköljde
en tåreflod hans kinder och han framsnyftade ett:
»Ulrika!» så gripande smärtsamt, som hade det kommit
ur ett brustet hjertas djup. Han kastade sig på
en stol, satte händerna för ansigtet och snyftade
högt. Hvilka voro väl de känslor som upplöste
sig i dessa tårar? Var det förlusten af en ömhet,
som han aldrig visat sig förstå? Var det smärta
öfver den hämd, detta krossade hjerta tagit? Var
det en anklagelse, riktad mot henne eller mot honom
sjelf? Vi veta det icke, ty Karl den elfte var en man,
som endast biktade sina känslor i handling och sina
tankar i verk.
I trenne dagar höll han sig innestängd i sina rum,
utan att lemna någon tillträde. På den fjerde
sjuknade han, så att han måste intaga sängen. Vid
underrättelsen härom skyndade Ulrika till hans
sjukrum, men vägrades tillträde. Endast Hedvig
Eleonora fick nalkas honom. Detta var för mycket. I
känslan af sina rättigheter och sin makt befallde hon
att blifva insläppt, tagande på sig sjelf följderna
af konungens vrede.
Då hon inträdde, fann hon honom sofvande. Lätt som
en vind smög hon sig fram till hans säng, satte
sig vid hans hufvudgärd och betraktade dessa drag,
som oaktadt deras stränghet och köld voro henne
så kära, dessa slutna ögon, som en gång blickat
kärligt på henne, och dessa sammanpressade läppar,
som en gång talat mildhetens språk. En lätt feberglöd
färgade hans kind och hans slummer var orolig. Han
kastade hufvudet hit och dit på sitt örongott och
frammumlade då och då orediga ord, hvari hon tyckte
sig stundom urskilja sitt namn. Slutligen vaknade
han och såg sig om. Vid åsynen af Ulrika steg blodet
honom starkare åt ansigtet, hans ögon lågade och
han satte sig häftigt upp i sängen, men ögonblicket
derefter vände han sig mot väggen och sade hårdt och
beslutsamt: »Lemna mig!»
»Icke i det tillstånd, hvari ni nu befinner er. Som
er maka är det icke blott min rättighet, utan min
pligt att stanna vid er sjukbädd, att vaka öfver er
och egna er alla de omsorger, som stå i min makt;
sedan kan ni bortvisa mig, om ni behagar.»
»Lemna mig!» upprepade konungen.
»Var barmhertig, o konung! Hvad har jag gjort att
förtjena denna hårdhet? Icke kan det på sjuksängen
vara er en glädje att sönderslita det hjerta, som ...»
»Lemna mig!» afbröt Karl med fördubblad kärfhet och
utan att skänka henne en enda blick.
Ulrika lydde. Med förkrossadt hjerta vände hon
tillbaka till sina rum och gret bittra tårar,
hvilka dock vände bitterheten i tålamod och hatet
i fördragsamhet. Hon gjorde ej mer något försök
att nalkas konungens sjukrum, men blef hvarje dag,
genom bud från enkedrottningen, underrättad om
hans tillstånd.
Sedan konungen åter tillfrisknat, tillskref honom
Ulrika:
»Min herre och gemål!
Hvarigenom har jag gjort mig förtjent af den hårdhet,
hvarmed ni bemöter mig? Hvad har jag gjort, som kunnat
ådraga mig en ovilja – nej, ett hat, som kommer er
att glömma ända till formen af den aktning, ni är
mig skyldig, såsom er gemål och edra barns moder? Jag
begär icke er nåd, utan er rättvisa – en rättvisa,
till hvilken en hvar af landets barn äger att vädja,
nämligen den, att få veta för hvad ni anklagar
mig. Ni kan icke vägra mig detta, och jag, jag önskar
ingenting högre än att få rättfärdiga mig i edra
ögon, om någon illvillig menniska velat bedraga er,
rörande mig. I förhoppning härpå förblifver jag eder
trogna gemål
Ulrika.»
Sedan drottningen hela dagen väntat att konungen
skriftligen eller muntligen skulle besvara detta
bref, fick hon den påföljande höra, att han tidigt
på morgonen begifvit sig till Kungsör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
