Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXXVI. Öfverste Kronlod och öfverstlöjtnant Törnsköld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till anfall måste tänka på försvar och återtåg. Utom
de 3000 qvartianerne utgjordes hans här af blott 5000
man. Med denna lilla här måste han möta ej blott
folkresningen, utan de härar, som från alla håll
framtågade mot Weichseln och San att här ändtligen
omringa och tillintetgöra den lilla svenska styrkan.
Staden Jaroslaw ligger ungefär midt i Galizien,
som i söder begränsas af Karpatherna och i norr
af öfra Weichseln och dess biflod San, som flyter
i nordvestlig riktning till Weichseln och bildar
mot denna en trubbig vinkel. Dessa båda floder,
som voro omöjliga att öfvergå annat än på båtar
eller broar, kunde lika väl tjena till försvar, som
till fängsel. Nu i Mars voro dertill vägarne i det
morasiga landet alldeles upplösta, så att vagnarne
nedsjönko till axeln och hästarne till magen. Den 12
Mars lemnade Carl Gustaf Jaroslaw, och redan dagen
derpå måste flere hundra vagnar brännas, emedan de
icke kunde framföras. Det gick icke desto mindre
ytterst långsamt att komma fram, och på sidan hade
man Czarnecki, som sökte hindra konungen att nalkas
Weichseln, men icke stod att träffa, utan ständigt
undvek hvarje öppen strid. Ställningen hotade att
blifva förtviflad. Alldeles utmattad af hunger
och trötthet framtågade den svenska hären och hade
på tredje dagen hunnit till en liten stad tre mil
från Sandomir. I mörka natten stod Czarnecki med
sitt folk plötsligen midt i lägret. Han hade slagit
förvakten och ryckte fram, hoppandes att i ett slag
tillintetgöra sin fiende. Men konungen sjelf vakade
och var den, som först märkte faran. Med egen hand
antände han tvenne larmkanoner, kastade sig på
hästen och förde det i hast samlade fotfolket mot
fienden, som efter en kort strid och sedan flere
rytteriregementen flögo fram till hjelp, måste taga
till flykten.
Czarnecki var noga underrättad om alla svenskarnes
rörelser, och han fick sina underrättelser af Johan
Sapieha, som ännu var qvar hos Carl Gustaf. Men nu
ansåg denne general svenskarnes belägenhet så hopplös,
att han med sina 3000 qvartianer tågade bort och
förenade sig med Czarnecki. Och de underrättelser,
som han då lemnade sina landsmän, gjorde svenskarnes
undergång fullkomligt viss. För menniskors ögon syntes
också allt förloradt. Äfven den tappraste kunde icke
här rädda sig. Och nu började ryktena spridas om den
svenska härens upprifvande, om dess nederlag och om
konungens död.
Men här, i den yttersta nöd, visade det sig, hvad
ett fast och karlavulet sinne förmår, när det har
att förfoga öfver tappra och oförskräckta män,
för hvilka fosterlandets ära och väl har något att
betyda. »Nu gäller det att dansa för bruden!» –
sade konungen, och hvarje krigare brann af begär
att börja dansen. Tröttheten försvann, man kände
icke längre någon hunger, man ville blott tukta den
trolösa fienden. Konungen tågade fram på östra sidan
om Weichseln förbi Sandomir ända till udden, der
Weichseln och San förena sig. Det var midt i natten,
som han tågade förbi Sandomir, som låg på vestra
sidan om floden, och tvenne kanonskott förkunnade
för dervarande svenska besättning, att konungen var
kommen.
Här satt öfverste Kronlod som kommendant. Han hade
en handfull folk på slottet och befann sig i yttersta
trångmål, alldeles omgifven af fiender. Vester ut stod
en polsk här, öster ut en lithauisk; hvarje dag såg
han med spanande blickar ut genom slottsfönstren,
om han ej skulle få se de svenska fanorna sticka
fram på andra sidan floden, men äfven sedan, –
huru vore det väl möjligt att kämpa mot en sådan
öfvermakt? Då anlände utför Sanfloden en flock
båtar, hvilka medförde kanoner och krigsförråd från
konungen i Jaroslaw. De hade färdats 24 mil, och rundt
omkring dem utefter stränderna hade fienden svärmat
i öfverlägset antal. Det var ett underverk, att de
lyckats taga sig fram till Sandomir. Besättningen,
som utgjordes af 200 man svenskar, medförde äfven den
underrättelsen, att konungen brutit upp från Jaroslaw
och var i antågande, och fem dagar derefter, midt i
mörka natten, förkunnade ock de tvenne kanonskotten,
att konungen med hären befann sig på motsatta
stranden. Han ville här vid Sandomir gå öfver
Weichseln, och derför hade man
begynt från slottet uppföra en skans och bygga en bro,
men under ständiga anfall från polackarne, hvilka
blefvo häftigare, när Czarnecki, efter det misslyckade
anfallet på svenska lägret, gått öfver Weichseln och
förenat sig med den polska hären framför slottet.
Kanonelden förmådde emellertid ingenting uträtta mot
slottet, men de vid stranden belägna sädesmagasinen
antändes, i hopp att branden skulle sprida sig
till slottet, något som väl ock inträffat, om icke
vinden i det samma vändt sig och drifvit lågorna mot
staden, som helt och hållet nedbrann. Detta skedde
strax före konungens ankomst, så att när morgonen
kom och det blef dagsljus hade han framför sig den
sorgliga anblicken af det nedbrunna Sandomir och den
segerjublande fienden, som anstormade mot slottet,
nu så mycket vigtigare, som det innehöll svenska
härens krigsförråd och var den sista stödjepunkten
för en öfvergång af floden. I konungens åsyn började
stormningen af slottet den 24 Mars; han lät i hast
på stranden uppställa ett batteri af 12 kanoner,
som började spela på de anstormande polackarne,
men öfvermakten var för stor.
Öfverste Kronlod gjorde allt hvad af en behjertad
krigare kunde väntas, men det syntes tydligt, att
slottet ej kunde afvisa fienden. Några hus lågo
nedanför slottet, och man såg, huru Czarneckis
dragoner fingo sitta af och intaga dessa hus,
till följd hvaraf den tappre Kronlod och hans folk
började fullkomligt afskäras från all gemenskap med
floden. Med harm såg konungen ut öfver floden till
de sina, för hvilka intet annat tycktes återstå,
än att spränga sig i luften.
Men besättningen borde räddas. Öfverstlöjtnant
Törnsköld befalldes att gå öfver floden med trehundra
man och söka göra hvad göras kunde. Det var detsamma,
som att inviga sig åt döden. Den motsatta stranden
var späckad af fiender och kulorna föllo tätt som
hagelkorn. Men icke ett ögonblick tvekade den tappre
Mårten Törnsköld, icke ett drag förrådde någon tvekan
i hans krigares anleten. Med lugn marscherade de,
på sin anförares kommando, ned till stranden, stego
i de der liggande båtarne och rodde midt igenom
kulregnet öfver floden. Med samma lugna mod såg
man dem marschera upp på den motsatta stranden och
försvinna mellan stenhusen, som intagits af Czarneckis
dragoner.
Ögonblickligt tilltog stridsbullret i styrka,
gevärselden smattrade och kanondundret tycktes få
ökadt lif, alldeles som när en lätt antändlig kropp
kastas i ett haf af lågor. Spänningen och oron var
stor hos konungen och hans generaler, der de sutto på
stranden och åsågo det hemska skådespelet. Minuterna
tänjde ut sig till timmar. Det föreföll som ett
vågstycke utan like, att kasta dessa trehundra
krigare öfver floden, för att tillsammans med de
etthundra, som befunno sig i slottet, söka kämpa
mot de tusenden, hvilka från alla sidor anryckte. De
polska fältherrarne började nämligen ana, att konungen
beslutat uppgifva slottet, och derför ansträngde
de sig till det yttersta för att bemäktiga sig så
väl slottet som de djerfva svenskarne med deras
krigsförråd och båtar.
Då såg man plötsligt under den häftigaste strid
och ett handgemäng, hvars like man sällan skådat, de
svenska soldaterna bryta sig ut genom fienden. Det var
en hård dust; allt tätare föllo huggen, allt mörkare
drogo sig fiendens massor ihop; men den lilla svenska
hopen trängde oemotståndligt fram. Öfverste Kronlod
och öfverstlöjtnant Törnsköld visade sig fullt vuxna
faran. Snart sagdt med öfvermenskliga ansträngningar
och med den lycka, som, enligt ordspråket, står
dem djerfvom bi, såg man dem föra till stranden
och båtarne krutfaten från slottet, det ena efter
det andra, inalles etthundraåttio fat. Och fiendens
anlopp blef desto vildare, i samma mån som han såg
sitt rof vilja gå sig ur händerna.
Det syntes ännu hardt nära omöjligt, huru båtarne
med krutet och sin betäckning skulle kunna taga sig
öfver floden. Man väntade hvar stund att se dem med
sin betäckning springa i luften. Till sist såg man
dock största delen af den svenska styrkan bryta sig
ned till stranden lik en farkost, som med skarp bog
skär igenom de skummande vågorna. Eftertruppen hade
att uthärda den hetaste striden, såsom naturligt var,
då hela tyngden af de anfallande fienderna kastade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
