Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Téet. - Lotsen. Anna A. - En faders testamente till sina döttrar. III. Sinnesarten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
veta, att underverket gått i fullbordan, samlade
han sina anhängare och seglade skyndsamt till den
närmaste kinesiska kusten. Kort efter konungens afresa
– berättar sagan – sjönk ön
tillika med den ogudaktiga befolkning, som hon bar,
begrafvande i vågorna en massa dyrbara kärl, som
djerfva dykare ännu i dag eftersöka på hafvets botten;
det är maats ubo.
Lotsen.
På klinten af klippan min utkik jag har,
Jag föddes i stugan intill,
Och lots var min farfar och lots var min far
Och son min får bli, om han vill;
Ty lifvet är friskt på det gränslösa haf,
Och tanken, som utsigten fri –
Men trångt är i dälden, och luften för qvaf,
Der aldrig en bris friskar i.
Jag trifs ej på slätten bland hopträngda hus,
Der sol’n mellan täpporna ler,
Nej hellre jag står uppå klippan i ljus
Och ser från min utkik dit ner;
Ser gyllene skördar, som häfva sin barm,
Ser ängarnes skiftande skrud
Och hör huru vindbrus med vågornas larm
Försmälter i gripande ljud.
För menskornas äflan min tanke är skygg –
Hon liknar makrillens kring lik –
Helst vill uppå böljornas löddriga rygg
Jag gunga vid stormens musik.
När synkretsen bytes i himmel och haf,
Då vidgas mitt sinne jemväl,
Då sjunka bekymren i svallande graf,
Och sval som en våg är min själ.
En vet jag, som döden betvinga förmår,
Som bjuda kan vädren: var still!
Jag tror, af mitt hufvud ej faller ett hår,
Om icke den Evige vill;
Och derför jag ännu ej bleknat om hyn,
Mitt blod ingen svallning förnam,
När vildt mellan svallen jag kastats mot skyn,
På vågornas fräsande kam.
När armen känns domna och ögat blir matt
Och hjertat ej längre kan slå,
O, reden på stranden, en tindrande natt,
Min graf nära utkiken då!
Och sänken vid vågornas högstämda brus
Mig ned uti moderlig famn –
Der hvila jag vill, tills en vårmorgon ljus
Ur skyn jag hör ropas mitt namn!
Anna A.
En faders testamente till sina döttrar.
III.
Sinnesarten.
Med uttrycket: »menniskan bildar icke sig sjelf!» brukar
mången vanligen urskulda sig, när hans häftiga och
frånstötande karakter kanske redan för hundrade gången
förolämpat en tillgifven vän.
Men om menniskan icke bildar sig sjelf, huru kommer
det sig då, att hon är i stånd att förändra sig i
det ögonblick, då ett större eller mindre intresse
tilltalar henne? – Sådana iakttagelser gör man nästan
dkgligen. Den häftiga menniskan, må hon tillhöra det
manliga eller qvinliga slägtet, vet af höflighet –
ofta också för att visa, det hon har belefvenhet –
att beherrska sin vrede och sina elaka nycker,
när hon befinner sig tillsammans med en främling, en
person; som hon önskar behaga, eller en inflytelserik
beskyddare; »menniskan bildar icke sig sjelf»
vågar hon endast säga till dem som älska henne,
eller dem, som äro henne underdåniga.
Vi skapa oss visserligen icke sjelfva, så till
vida som det icke beror på oss, om vi födas med ett
känslolöst, saktmodigt, kallt temperament, eller med
ett sanguiniskt, lifligt, lätt uppbrusande, eller
slutligen med ett nervsvagt, för hvarje intryck
känsligt och nyckfullt temperament.
Då nu sinnesarten är en produkt af temperamentet,
så måste den samma också nödvändigt utprägla sig
i så många sätt att vara, som det gifves enskilta
individer; den utgör följaktligen ett uttryck af
organismen i dess helhet. Deri ligger en så stor
sanning, att denna organism, som, delvis åtminstone,
öfvergår från föräldrarne till barnen, faktiskt
alstrar ärftliga fel och dygder. Gå vi nu tillbaka
till betraktandet af menniskoracerna och kasta en
pröfvande blick på de särskilta folkslag, som bebo
jordytan, så komma vi till insigt derom, att af denna
rent materiella inverkan hos hvarje folk bildas en
nationalkarakter, som väsendtligen måste skilja sig
från karakteren hos en annan folkstam. Redan från
vaggan börjar den karakter gifva sig tillkänna,
hvilken kommit
verldsborgaren till del; också lemnar redan vid denna tid
det sålunda märkbara sinnelaget bevis för, att Gud
uti menniskosjälen inlagt en sedlig kraft, som är
bestämd att beherrska organismens materiella makt. Är
menniskan född med anlag för vrede, så skall hon söka
att med genomträngande skri och vilda utbrott göra
sin vilja gällande; men har hon redan i barnåldern
funnit sin mästare, så skall hon snart komma till
den helsosamma öfvertygelsen, att saktmodet vida
mer befrämjar hennes önskningar; och hon kufvar då
sina vredesutbrott för den ömma och svaga modern,
som, oroad genom hennes skrik, hvilket hon anser
som följd af kroppslig smärta, gifver efter derför,
under det att klokt motstånd skulle bereda barnet
en lyckligare framtid. Men, förloras då under
uppväxandet denna moraliska kraft, hvars tillvaro
hos barnet vi måste erkänna? Är väl vår själ så
beskaffad, att den förlänar oss kraften att beherrska
vår organisation för ett rent materielt ändamål och
blott i afsigt att tillfredsställa inbillningskraftens
sträfvan? Ingalunda! Uppfostringen och en gudomlig
religion skola bidraga till ett fördelaktigt
utvecklande i denna sträfvan; de skola visa oss den
sanna friden här på jorden och lycksaligheten i ett
bättre lif, såsom lön för vår sjelfbeherrskning.
Sinnesarten utöfvar, isynnerhet hos qvinnan,
ett ofantligt inflytande på det husliga lifvets
lycka eller olycka; och blott genom ett oaflåtligt
vakande öfver oss sjelfva förmå vi inverka på
den samma. Endast den qvinna, som med sträng
sjelfbeherrskning dagligen sträfvar efter sedlig
skönhet, ja blott denna qvinna skall det lyckas
att under det husliga lifvets vexlingar utveckla
saktmod, älskvärdhet och sjelfförsakelse, i det hon
utur urkällan för allt ljus och alla dygder hämtar
de antydda egenskaperna. Sålunda luttrad, skall hon
lika litet inom sin familjekrets, som i umgänget
med den yttre verlden, hängifva sig åt elakt lynne,
vrede eller egensinnighet; hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
