Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En faders testamente till sina döttrar. III. Sinnesarten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skall aldrig försöka att såsom känslighet angifva en
öfverdrifven retlighet, som alltid blott är följden af
stolthet och egenkärlek. Akten eder väl, mina barn,
att förvexla dessa båda egenskaper. Man kan, ja man
bör under omständigheter vara känslig för en brist på
konsideration och höfligt beteende från andras sida;
men blott menniskor, som hänföra allt till sig, äro i
stånd att förifra sig för ett enda ord, en blick, en
rörelse. Oförmögna att behandla andra med skonsamhet,
fordra de känsliga menniskorna oändligt mycket, under
det att de gifva alls intet, och träda sålunda sig
sjelfva for nära. Känsligheten är derföre icke blott
ett bevis på inbilskhet, utan också ett kännetecken
på en trångbröstad själ och egenkära tänkesätt.
Elakt lynne vanställer allt för ofta qvinnorna;
stundom visar det sig utan märkbar anledning
och yttrar sig genom det frånstötande uttrycket
i ansigtsdragen, genom häftiga åtbörder, genom
hårda ord, genom trotsig tystnad, eller genom
detta bittra hån, som med en dödskyla berör hjertats
njutningar. Märkvärdigt dervid är, att sådana varelser
merendels rikta utbrotten af den grymma orättvisan,
som deras elaka lynne alstrar, mot medlemmarne af den
egna familjen och mot deras beklagansvärda tjenare,
under det de dock skulle blygas att inför en främmande
persons ögon visa sig i sådan sedlig fulhet. Dessa
varelser vinna således tillräckligt välde öfver sig,
för att för den yttre verlden dölja denna fulhet, men
väldet räcker icke till att bringa sådana förblindade
menniskor derhän, att de genom saktmod och vänlighet
hugna deras tillvarelse, af hvilka de älskas! Och
dervid berömmen j, förblindade, eder ännu deraf,
att återlösarens gudomliga läror upplysa eder, att j
kännen dem och blott vandren på deras vägar! Blott
allt för ofta, jag upprepar det, när den unga flickan
eller makan icke vågar visa sitt elaka lynne, emedan
vördnaden för en fader eller moder återhåller det,
eller ock fruktan att i makens ögon synas ful och
odräglig, utkoras en stackars tjenare eller tjenarinna
till skott-tafla; ty något offer måste dock finnas för
denna olycksaliga blinda vrede, hvilken ofta urartar
till det ömkliga – korteligen, den vill och måste
hafva någon att plåga. Visserligen skall insigten om
det orätta och ångern deröfver senare inställa sig,
för så vidt hjertat är godt; men är detta nog att
läka det onda, som man tillfogat, icke blott den
förorättade personen, utan äfven sig sjelf?
Vi beklaga oss oupphörligt öfver den tjenande klassen;
vi draga öppet i fejd mot tjenstehjonens otacksamhet
och vanart; men hvad göra vi till deras fördel,
på det de må känna tacksamhet mot oss? Vanligen
bete vi oss ovärdigt emot dem och göra omätliga
anspråk på deras förmåga. Vi, som blott med stor
ansträngning uppfylla våra egna pligter, under
det att de äro oss fullkomligt bekanta, vi fordra,
att dessa menniskor aldrig försumma sina, hvilka
deras beroende ställning i så stort antal och ofta
på ett minutiöst sätt ålägger dem, nämligen genom
att uppoffra sin frihet och tillfredsställandet af
sina önskningar och böjelser. Vi tadla dem derför,
att de äro begifna på de förströelser, som motsvara
den låga ståndpunkt, på hvilken de i sin ringa andliga
bildning befinna sig, under det att vi sjelfva jaga
efter nöjen, ehuru vårt utbildade förstånd och våra
föräldrars af erfarenheten hämtade lärdomar för oss
skildra desamma såsom farliga för vårt lugn.
Det ringaste tecken till gensträfvighet, den ringaste
företeelse af elakt lynne räknas den tjenande klassen
till förbrytelse, under det att vi i tjenarnes närvaro
så ofta öfverlemna oss åt utbrotten af vår vrede och
våra nycker; och dock skola de med tålamod och lugn
fördraga dessa utbrott! Hafva de kroppsliga lidanden,
så förebrå vi de stackars menniskorna, att de låta
beherrska sig af den misslynthet, som gör oss sjelfva
så outhärdliga; äro de ledsna, så påstå vi, de hafva
elakt lynne! Men har då icke försynen tilldelat dem
samma själssmärtor som oss? Och är icke den dem pålagda
bördan tyngre än vår?
Kastom t. ex. en blick på den der unga landtflickan,
som, innan hon blifver delaktig af äran att upptagas
som kokerska eller kammarjungfru i något stort hus,
måste genomgå sin lärotid hos en borgerlig familj! För
att i staden förtjena en helt ringa lön, måste den
unga bondflickan lemna sina till åren komna föräldrar,
som hafva att kämpa mot nöd och näringsbekymmer! I
den lilla byn slapp hon att om nätterna kämpa med
mörker, köld, snö, regn och hvarjehanda faror,
för hvilka ombesörjandet af våra nyckfulla uppdrag
utsätter henne; der kunde hon tillbringa sina aftnar
med att spinna och i sällskap med sina jemnåriga
kamrater. I staden är hon ensam, beständigt ensam. Vi
skicka henne kanske äfven i kyrkan; men hafva vi
väl gjort oss underrättade om, huruvida hon förstår
sedoläran i denna upphöjda religion, som förlänar
kraft åt den svage? Och dock skulle hon just häraf
hämta undergifvenhet och gladt mod, eller åtminstone
önskan att blifva bättre. Hemma i byn begaf hon sig
efter gudstjensten till dansen, men i staden hafva
vi främmande om söndagarne, och hon har derföre ännu
mer att göra, än under söckendagarne; eller vi spisa
borta och äro långt ifrån betänkta derpå, att för
henne förkorta de långa timmar, som vi egna åt nöjet,
under det hon måste tillbringa dem i ensamhet och
ledsnad, i fall hon strängt följer förbudet att gå ut,
eller råkar på afvägar, i fall hon öfverträder det.
Min moder, en qvinna af moget förstånd och djup
känsla, bortgifte nästan alla unga flickor,
som tjenade i mitt föräldrahus, och jag har
aldrig hört, att hon beklagade sig öfver sina
tjensteflickors otacksamhet och sedeförderf. Och
likväl var hon sträng; men hon hade med tillhjelp
af den verkligt fromma bönen förstått att tämja sin
karakters naturliga häftighet. Hon bannade eller
straffade aldrig i ett anfall af dåligt lynne,
och hon låtsade ofta, som om hon icke märkte vissa
olater hos sina tjenare, för att, såsom hon sade,
gifva dem tid att slå in den rätta vägen. Jag kan icke
erinra mig någonsin hafva sett min moder i vrede,
ja icke en gång mera upprörd än vanligt. Hon hade
tillvant mina systrar att tvenne gånger i veckan, på
dertill bestämda timmar, för tjensteflickorna förklara
evangelii liknelser och undervisa dem i läsningen af
den heliga skrift; också tillät hon sina pigor att
tillbringa söndagsaftnarne i sällskap med väninnor
af deras stånd, dock med det vilkor, att hon sjelf
utvalde dem, med hvilka hennes tjenstefolk fick vara
tillsammans. Slutligen hade alltid omvexlande en af
mina systrar sig uppdraget att hvarje afton förrätta
bön med tjenstefolket. Frid och endrägt herrskade i
vårt hus. Och så var det äfven hos mig, då eder moder
lefde, hvilken med kärleksfull omsorg åtog sig dem,
hvilka nödvändigheten och brist på uppfostran göra
till våra underlydande, men hvilka i Guds ögon icke
hafva mindre värde än vi sjelfva.
De goda lärdomar, som i edra yngre år kommo eder,
mina barn, till del, skola – hoppas jag – stärka
eder i den känsla för rättskaffenshet och sant
kristlig kärlek till nästan, hvilken man städse
måste bevara med religiös sorgfällighet; ty utan
den gifves ingen uppriktig fromhet. Tron utan
gerningar har intet värde!
Sinnesarten kan, genom ihärdigt sträfvande efter
sjelfbeherrskning, blifva, visserligen icke ett
kännetecken på den materiella individen, som icke
skapar sig sjelf, men det rena och förädlade
kännetecknet på den moraliska individen, som
ernått väldet öfver sig sjelf i det dagliga
lifvets vedervärdigheter, liksom den ock kan
ådagalägga sjelfbeherrskning vid de så mångfaldiga
anledningar, som qvinnan, så väl som mannen, har
att bevisa, det nämligen, att saktmod ingalunda är
svaghet. Fasthet och mod låta ganska väl förlika
sig med saktmodighet. Den, som känner sig stark,
skall gerna och vid hvarje tillfälle öfva mildhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
