Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En färd i jordens inre. - Norrköping. III. Skolväsendet. St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sedan han uppnått mynningen till ett af dessa
gallerier, lösgjorde han, för att lättare kunna
undersöka det samma i hela dess utsträckning,
repet från gördeln och inskränkte sig till att
hålla ändan deraf i handen. Detta var en brist på
försigtighet, såsom utgången snart visade. I följd af
den ansträngning han gjorde, för att intränga i det
inre af galleriet, då han hoppade öfver en temmeligen
bred remna, släppte han repet. Det var det samma
som döden, i fall han icke lyckades åter fatta det
– döden genom köld och hunger i detta förfärliga
grafhvalf! Hvar och en annan än den oförskräckte
unge mannen skulle dött af fasa. Utan att förlora
någon den minsta del af sin kallblodighet, gjorde
han en sorts hake af ringen på lyktan, i det han
betjenade sig af tänderna som verktyg; sedan ställde
han sig ytterst på en öfver afgrunden utskjutande
sten, utsträckte armen, nådde det fritt sväfvande
repet och lyckades draga det till sig. Nu var han
nog försigtig att säkert fästa det vid klippan;
sedan denna försigtighetsåtgärd blifvit vidtagen,
fortsatte han sin undersökning, som om han icke
vetat af den nyss lupna rysliga faran. Han stannade
först vid en infallen jordmassa, som spärrade vägen
för honom. Slutligen, hackande tänderna af köld,
utmattad af ansträngning och seende lyktan nära att
slockna, återvände han till grottans ingång, der han,
fästande repet omkring sig, gaf tecken till återfärd.
Uppstigningen försiggick temmeligen mödosamt,
till följd af den dåliga dispositionen af det
omkring forskarens kropp illa knutna repet, hvilket
förorsakade honom svåra smärtor. Men denna känsla
utplånades snart vid framträdandet af en ny fara,
hvars besvärjande denna gången icke berodde på den
djerfve unge mannen.
Han befann sig blott nittio fot från ’Malströmmens’
mynning, då han plötsligen fick höra utrop och skri af
fasa öfver sitt hufvud. Oaktadt det betydande djup,
hvarpå han ännu befann sig, kunde han urskilja dessa
ord: »Repet har fattat eld! vatten! vatten!»
I sjelfva verket hade repets friktion mot den långa
planka, som tjenade till stöd, antändt det samma, och
som man icke hade något vatten till hands, väntade
man hvarje ögonblick få känna repet brista och den
unge mannen nedstörta i den gapande afgrunden under
hans fötter. Lyckligtvis hade en af de närvarande en
flaska med en af vatten och bränvin blandad dryck. Man
tömde flaskan öfver det antända repet, och forskaren
uppnådde omsider, utan någon vidare olyckshändelse,
Malströmmens mynning, der han uppsteg lika lugn,
som i det ögonblick, då han begaf sig ned. Doktor
Wright kände honom på pulsen och fann honom i ett
fullkomligt normalt tillstånd.
Vittnena till äfventyret voro mer upprörde än han,
som varit hjelten i det samma och som så många gånger
hade varit nära att blifva offer derför. Sedan hvarje
fara var aflägsnad, utsträckte de sig på marken,
medtagna af trötthet och själsskakning.
Den oförskräckte unge mannen afkastade de varma
kläder, som blifvit tillverkade för expeditionens
skull, drack ett litet glas rom och skildrade derpå
med noggrannhet sin utflykt, hvars alla farliga
biomständigheter man ännu icke hade anat.
Då berättelsen var slutad, märkte man, att doktor
Wright, under afhörandet af den samma, fallit i
vanmakt.
Den djerfve forskaren hade ristat sitt namn å en
klippa i den djupaste delen af afgrunden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>