Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Floras gårdar. Sigurd Winge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Hvad sådana der unga herrar i hvita mössor tro sig
lärda! Skada blott, att jag inte kan korrigera dig,
när du kommer att göra någon bock», sade flickan
gladt. »Men hvad är det här för blå och gula tält?»
»Koppartälten, min söta, de utgöra, så att säga,
sjelfva vestibulen till de Floras salar, som vi nu
ämna besöka», svarade friherrinnan.
»Gustaf III, som tyckte om maskerader och gerna
ville kasta en slöja af skönhet öfver allt, lät efter
Desprez’ ritning uppföra dem, för att der bakom dölja
domestikbyggnader, stallar och dylikt. Men à propos
Desprez, så lyckades han i Rom väcka Gustaf III:s
uppmärksamhet. Allmänna rösten uppbar snillekonungen
så högt, att Europas utmärktaste artister täflade om
hans bevågenhet, och för att vinna denna begagnade sig
Desprez af en liten list: han hade nämligen gjort ett
utkast till det inre af S:t Peterskyrkan, men öfver
dragit det med ett tunnt lager af krita, som dolde
målningen inunder, hvarefter han placerade sig så i
kyrkan, att han syntes öfverraskad af konungen, när
denne infann sig i templet för att bese det samma. På
målaren, som satt med sitt kol i handen, kastade
Gustaf en flyktig blick och fortsatte sin
vandring. Desprez tvättade nu fort bort den hvita
färgen, och då kungen en stund härefter återvände
från kupolen förevisade han sin nästan fullbordade
tafla för Gustaf, som utbrast: ’Foi de gentilhomme,
monsieur Desprez, ni målar lika fort som väl! Vill
ni följa mig?’»
»Kör nu fram i närmsta ’tältgata’ här, Edberg, och
bort till grindarne, der stiga vi ur.»
»Så många vagnar här komma och fara», sade
flickan. »Vet tant, jag tror att blommorna öfva sin
attraktionskraft öfver flera än mig.»
»Ja, dessa orangerierna äro mycket besökta; de äro
också, efter hvad jag tror, bland de största växthus
i landet.»
Och det lilla eleganta sällskapet trädde in genom
grindarne till trädgården, der fruktträden stodo
i blom. För hvarje vindfläkt föllo doftande blad
till jorden, ett par gula fjärilar kretsade mellan
krusbärsbuskar och slogo ned på några penséers
sammetsbädd, der de badade sig i dagg under det de
sakta gungade fram och tillbaka.
»Här är också herrligt om sommaren», sade den unge
studenten. »Tänk dig, Ebba, huru grenarne då hänga
tunga
af frukter, huru törnbuskarne, som randa gångarne,
digna af jättelika rosor, och huru gräsmattorna bära i
sin ram olika grupper af mångfärgade blommor i bjerta
schatteringar ...»
»Se, nu äro vi framme vid orangeribyggnaderna»,
afbröt flickan. »Nu kan du få börja din föreläsning,
Edvard.»
»Midtelpartiet af byggningen, du ser, är uppförd under
Gustaf III:s tid och var ifrån början afsedd till
bostäder och restaurationslokal åt de konstnärer,
som skulle arbeta på det tillernade slottet, hvars
grund efter konungens död lemnades åt sitt öde och
är nu en ruin.»
»Ja», inföll friherrinnan, »öfver dessa parker hvilar
ett doft, som väcker fantasien till flygt, och fastän
tredje Gustafs namn ej prunkar här i gyllene skiffer,
så har han här i sina skapelser strödt ett minne,
som andra tider ej kunna plåna ut.»
»Det finnes dock fler än en konung, som intresserat
sig for detta Gustafs älsklingsställe», sade
baron Edvard, »och Oscar I lät af detta öfvergifna
konstnärslogement inrätta en verklig azyl åt Floras
älsklingar.»
»Och sålunda har äfven denne furste, fast under
annan form, vetat att här lemna en hägnande hand åt
det sköna.»
 |
Koppartälten i Hagaparken. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
