Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Floras gårdar. Sigurd Winge. - Bilder från Walakiet. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 250.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
här är Coffea arabica, (kaffeträdet), dess
förträfflighet behöfver jag inte närmare beskrifva
för er, och slutligen denna Areca saccharifera
(’toddypalmen’), hvilken, då den blir nio à tio år
gammal, under tvenne år dagligen lemnar tre qvarter
saft, som kallas toddy eller ’palmvin’ och af hvilken
man bereder batavisk arrak.»
»Tyst nu en stund, Edvard, och låt mig drömma
om en urskog. Hvilket brokigt färgspel i detta
vegetationens chaos, huru glödande solen här och der
tränger fram mellan fikonträdets stora, herrliga,
saftgröna blad. Se huru palmernas smidiga stammar
resa sig och lyfta högt upp i rymden sina stolta
kroner. Brokiga blomkalkar glänsa; purpurröda, gula
och bruna frukter hänga från dignande grenar. Se
pisangen der, med af vinden sönderslitna blad och
dess centnertunga frukter, öfverallt hvart man vänder
sig schatteringar från mörkt till det ljusaste grönt,
och från träd till träd, från qvist till qvist gunga
doftande blomgirlander. Der hakar klätterpalmen sig
fast vid gigantiska stammar och mångskiftande lianer
slingra sig om åldriga palmer och fikonträd, de smyga
sig närmare och närmare, gräfva sig djupt in i dess
bark samt förqväfva dess växtlighet med sin ormlika
omfamning. Tyst, der sjunger en bäck från det inre
af detta planthvimmel, nu bryter den sig fram och
störtar öfver oerhörda Pothosblad och metallglänsande
Begonier, och tätt bredvid utveckla Fuchsier och
Budlejer sin färgprakt. Men solen sjunker plötsligen
– det blir natt. Då börjar djurlifvet i skogen, och
öfver plantornas virrvarr skynda små och stora djur
till sjöar och bäckar för att släcka sin törst, och
snart äro rofdjuren på jagt. Der rusa blodtörstande
tigrar efter skriande apor, och yrvakna papegojors
kraxande skrän blanda sig med sångfåglarnes klangfulla
toner, som ackompanjeras af surret från myriader
insekter. Nu knaka trädens grenar, nu brytas unga
stammar under elefantens tunga steg, tjut, hundskall
och kattlikt jamande afvexla med lejonets brummande
tordönsstämma. – Ack ja, så på en gång underskön och
förfärande är urskogen!»
»Kom du in i den, lilla kusin, så nog fick dina
volanger och äkta spetsar sitta emellan. Men skulle
den der målningen, du gjorde, vara på en indisk eller
amerikansk urskog?»
»Kommer du nu med dina elaka frågor igen, Edvard», och
flickan gaf honom ett lätt slag med sin parasoll, »säg
mig då hellre hvad detta är för ett miniatyrträd.»
»Det är Wellingtonia gigantea (jätteträdet), det
får en ring på sin stam för hvarje år som går,
och det finnes personer, som påstå sig ha’ räknat
ända till tretusen sådana ringar på träd, som haft
fyrahundra fots höjd, samt att dess bark varit
aderton tum tjock. – Och den här plantan, du ser,
är Aralia papyrifera, som i Kina kallas Taccada
och hvilken lemnar dess rispapper, och här är den
för en ung behagsjuk dame intressanta Caladium
odoratum. Qvinnorna på Sandwichsöarne strö dess
doftande blomkalkar i sitt hår. Dess frukt blir stor
som en melon och ser nästan ut som en ananas, och
dess kärnor trädas på tråd och bäras som smycken.»
»Från alla verldens kanter äro blommor och växter
af flitiga samlare här hopade omkring oss»,
sade friherrinnan, »och jag må säga att direktör
Ericsson mästerligt förstår arrangera dem. Det är
med blommorna, som med menniskorna, de göra sina
utvandringar. Så följde med grekerna vinrankan, liksom
kornet med romrarne, hundtisteln med zigenarne och
bomullen med araben. På S:t Helena lär den inhemska
floran vara alldeles undanträngd af den införda.»
»Jag har hört omtalas», inföll flickan, »att
indianerne lära kalla en växt ’de hvitas fotspår’; –
denna växt sår sig sjelf och har aldrig varit sedd i
Amerika förrän européerna kommo dit, men lärer följa
efter dem, hvarhelst de draga fram.»
»Öfver plantlifvet finnes tusentals intressanta
anekdoter», tillade baron Edvard, »så till exempel om
Kakaoträdet. Det kan endast kultiveras i tropiska
zoner och måste ständigt stå emellan tvenne träd,
som skydda det mot solen. Invånarne i Central-Amerika
kalla derföre dessa träd ’madre cacao’. Men nu kan det
kanske vara nog om de tropiska växterna. Se här äro
drifverierna för vindrufvor, nectariner, aprikoser,
fikon ...»
»Ack, se dessa sköna, doftande blommor!»
»De blifva persikor. Denna växt stammar från Kina,
der den kallas To.»
I detta ögonblick inträdde ordnaren af dessa herrliga
blomstersamlingar och hvilken under en följd af år med
så mycken energi och varmt nit förstått att omhulda
dem, för att de slutligen skulle kunna framstå med
den rika omfattning de nu innehafva.
»Nej, se direktör Ericsson», sade friherrinnan till
denne man, hvars jovialiska ansigte visade sig i en
af de långa glassalarne, »nu kunna vi få en värdigare
ledsagare, än du, Edvard.»
Och föregången af direktören vandrade det lilla
sällskapet ännu en gång genom dessa af solljus och
blomdoft fyllda orangerier, genom dessa vidsträckta
perspektiver af prunkande växter, fantastiska
bladformationer och vexlande grenbildningar.
Det skulle fordras volymer för att till en klar bild
sammanfatta dessa skiftande taflor, för att gifva en
tydlig öfverblick af de tusentals intressanta detaljer
£om förefunnos i detta tempel för Sol och Blomma.
Under denna lustvandring hade den förekommande
ciceronen brutit en stängel här, en annan der, sålunda
samlande en bukett af sällspord färgsammansättning
och skönhet, som han strax före utgåendet öfverlemnade
till friherrinnan, under det han leende fattade några
små ljusröda blommor och till fröken Ebba sade:
»Se här äro några ’löjtnants-hjertan’ från Kina –
alltid intressanta för en ung dam, från hvilket håll
de än må förskrifva sig.»
»Tack», sade flickan gladt och emottog gåfvan, »men
får jag icke också taga denna ’Kristi korsblomma’,
som ringlar sig der borta öfver ’paradisormen’ –
denna allvarliga bild är kanske värd att som ett
sista minne följa med från dessa Floras gårdar.»
Sigurd Winge.
Bilder från Walakiet.
(Forts. fr. föreg. häfte, sid. 250.)
Från den osmaniska tiden har Bukarest få arkitektoniska
minnesmärken, men i förstäderna finner man många
byggnader i turkisk stil. Mot gatan hafva dessa hus
blott små fönster, som äro belägna så högt, att ingen
kan se in; den lilla ingångsdörren är i allmänhet
prydlig och täck, öfra våningen har merendels
gallerier, från hvilka man kan öfverblicka allt,
som försiggår derutanför, och dock sjelf förblifva
osedd, om man så vill. Äfven en långt utskjutande, på
trenne sidor med fönster försedd altan fattas å dem
vanligtvis icke. Vid aflägsna gator ligga turkiska
hus, som göra ett ganska angenämt intryck. De äro
omgifna af trädgårdar med jasminhäckar, bottenvåningen
är omgärdad med buskar och blommor, ända till det
utskjutande taket sträcka
sig slingerväxter, och vanligen finnas der äfven
höga acacier. Naturligtvis fattas icke heller här
galleriet; från detta faller blicken på skuggrika
buskväxter eller på spelande springbrunnar. Turkarne
förstå att inrätta sina boningar rätt beqvämt
och i öfverensstämmelse med sina böjelser och
behof.
Etthundratjugusju kyrkor af någon betydenhet
och många oansenliga sådana äro till finnandes i
Bukarest. Derför höja sig ock otaliga torn och kupoler
öfver staden. Det högsta torn, som der funnits, var
Koltza-kyrkans, hvilket soldater ur Carl XII:s armé
byggde 1715, men hvilket instörtade 1812. De flesta
kyrkor äro usla byggnader, och många belägna å långt
aflägsna platser. Byggnadsstilen är i allmänhet mer
eller mindre byzantinsk, och på de icke sällan naiva
eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
