Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bilder från Walakiet. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 250.) - Berzelii Park. Patrik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tält, uti hvilka de för landet så
karakteristiska zigenarne hålla hus, fattas ej
heller.
Läsaren torde nu af vår hopträngda skildring om landet
och dess bebyggare hafva fått så mycket begrepp,
att vi utan
saknad kunna vända blicken på andra föremål; och
dermed taga vi afsked af walakerna under förhoppning
att, när vi härnäst få anledning tala om dem, de och
deras land då skola lemna ämnen till mer tröstrika
skildringar.
Berzelii Park.
Kemisternas »sjelfva vår fader» skulle säkerligen
icke, om han nu kunde se den, hafva något att
invända mot färgens äkthet i den gröna gräsmatta,
som omgifver hans minnesstod, liksom han säkerligen
skulle förklara sig belåten med den reningsprocess,
hvilken förvandlat det stinkande »katthafvet» till
en doftande lustgård. Denna, en af hufvudstadens
angenämaste promenadplatser, är på trenne sidor
omgifven af prydliga arkitektoniska partier, bland
hvilka främst glänsa Åhboms »Berns salong» och det af
Scholander i österländsk stil utförda nya hebreiska
templet. Den fjerde sidan upprullar som slutfond
för ögat Nybrovikens vidsträckta panorama, mellan
hvars grupper af master, segel och rörliga farkoster
Djurgården här och der aftecknar sina gröna lunder
mot den fria rymden.
När man en solig dag ser dessa skuggrika löfsalar och
sammetslika kullar, så har man svårt att tänka sig
det man vandrar i en del af Stockholm, som för blott
några decennier sedan var en af de mest afskydda och
vidriga. Man har svårt att tänka sig det angränsande
Norrmalmstorg som det fordna Packartorget, der
»samhällets olycksbarn» afbasades. Dess upprörande
scener trängdes omsider bort till Träsktorget, för att
sedan – som en ohygglig paragraf – trängas ur lagen.
Den täcka parken uppstod dock icke som genom slaget
af ett trollspö. Katthafvet tredskades att behålla
platsen, och när slutligen dess envisa gap blef
igenfyldt, så utstakade Knut Forsberg hvar gräskullar
skulle höja sig, buskager skulle spira upp och träd
skulle växa. Men buskar, gräs och strån tycktes hafva
ingått i ett allvarligt förbund mot alla planeringar,
och man gjorde sig lustig öfver »den galne» Knut
Forsbergs orimliga funderingar. För att få sig
ett godt skratt gick man gerna och besåg de nakna
spaliererna och de tomma inhängnaderne, der några
telningar stodo ensamma och öfvergifna och på sin
tid nästan likaså omskrifna och namnkunniga, som de
Bismarckska hårtestarne nu äro. Men äfven de sköna
konsterna offrade sin tribut, och en af våra lättare
tecknare (Dardel) ritade öfver parkanläggningen
»ett herrskap från landsorten, som vill njuta af
Stockholms herrligheter» och som derföre slagit sig
ned på denna sandiga plats och der med uppspärrade
näsborrar och öppna munnar inandades det inbillade
doftet från några i jorden nedstuckna qvistar, i
närheten af skelettlika ställningar. Äfven med den
gjutna statyn öfver Jakob Berzelius gick ytterst
långsamt innan den blef rest och den stod flera
år i parken, inpackad i sin lår, till följe af den
oppositionsanda, hvaraf äfven stenriket tycktes hafva
fått sin beskärda del, och först sedan man kasserat
en otalig mängd fläckiga stenar och i samma proportion
spräckt andra, blef fotställningen omsider färdig. Det
var i anledning häraf, som August Blanche i ett nummer
af Illustrerad Tidning för år 1857 skref följande,
den i låren inneslutna bronsstodens, monolog:
"Snart tvenne år jag stått på bara marken
uti den här bekanta katthafs-parken
och inklämd i en klumpig furubur,
ohyflad, fast den gör en slät figur.
Jag qväfs ... det också af mig sjelf står skrifvet,
att intet väsen kan behålla lifvet,
om luften två procent kolsyra för –
och jag har säkert fem härinnanför.
Men den, som är af koppar, hörs man svara,
har visst ej svårt att lifs et sitt bevara;
men syret verkar så på kopparhyn,
att jag en vacker dag blir grön i syn’.
Men hvarför dröja denna långa tiden,
hvarför är piedestal’n ej färdig re’n?
Här kan ej gerna vara brist på sten,
ej heller brist på dem, som hugga i den.
Jag vill se solen öfver fästet gå,
jag hatar mörkret, billigt är mitt klander.
Hvad gör akademi’n? Hvad gör Mosander,
som låter mästar’n i ett trädskjul stå!
Men verldens sammansättning jag studerat
och Sverges särskilt jag analyserat,
och ungefär så här min räkning stod:
En sjundedel var verkligt mannamod,
tre sjundedelar skryt med forntids höghet,
men hela återstoden flärd och tröghet.
Det var allt underligt jag fick en stod!
Men just som det blef klart, så blef det mulet
och just som jag fick stod, så fick jag skjulet,
der nog man låter mig i lugn få stå,
för att bli’ sina gamla anor värdig,
till dess en gång jag smälter upp, och då –
då kanske först blir piedestalen färdig."
Allt gick dock, som man säger, »långsamt, men väl»
och mark och träd smyckade sig småningom och förete
nu en leende bild.
Om man en sommardag dröjer i parken, hvilket rörligt
lif visar den icke! Der tömmer sjuklingen sina
sex à åtta glas helsovatten, och stadsbullret når
honom blott i afbrutna, omorgnade ljud, medan några
qvittrande småfåglar taga sig ett morgonbad på någon
daggstänkt tufva.
Men solen stiger högre, bullret tilltager och
blir ihållande, en flock barn svärmar nu mellan
gräsmattorna lik en hop brokiga, fladdrande fjärilar,
och den nyss så stilla anläggningen företer snart
en barnkammare i stort. Der rullar en korgvagn med
en liten sprattlande »äktenskapsfiol», der kastar
en yster gosse en jettestor boll, der springer en
annan efter ett skramlande tunnband, medan längre
bort grupper af gossar och flickor leka »hök och
dufva», ropa sista paret ut eller svänga om i en
ringdans. Der hannar en sträng »bonne» en liten
flicka för en sönderryckt volang, der torkar en öm
mor sin »gosses» fuktiga panna. Der springer en liten
flicka med förskräckt min sökande sin sköterska,
som, glömsk af påtagna pligter, ger en vän eller
ett par väninnor ett rendez-vous i någon skuggrik
löfsal; der studerar en herre någon morgontidning;
der sitta några damer med ett lätt handarbete eller
en bok mellan sina händer, medan en bit längre bort
andra begrunda lifvets fåfänglighet och flärd,
eller samtala om sin nästas hus, under det de
mönstra toaletter, och herrar med kritiska blickar
och kritiska pince-nez’er vandra förbi eller slå sig
ned vid någon leende qvinnogrupp, och siden frasar,
parasoller hvifta och ögon blixtra.
Men solen, som stått högt på himlen, börjar
sjunka. Från Berns schweizeri tonar nu en bullrande
musik. Barnkammarlifvet upphör så småningom och ger
rum åt en annan publik. Käcka norska skarpskyttar,
med mössan på tre qvart och smärta lif, fladdra
likt surrande getingar omkring den blomsterrabatt
af tärnor, som, fria från symaskiner och andra dagens
kraf, nu fröjda sig åt en vacker qvällstund. Gardister
och slitna bonjourer synas också här och der, men
röna på långt när icke de uppmuntrande blickar, som
de raska skarpskyttarne, och månget ömt ord vexlas i
bersåer eller vid den afskrankning, herr Berns rest,
och der hvimlet och musiken är som starkast. Mången
liten blek sömmerska kastar en afundsam blick på
de eleganta lyckobarnen innanför skranket, på deras
glacer, tårtor, punsch och sodavatten, eller på dem,
som, föredragande en gedignare spis, försvinna inom
Berzelii-källarens lugna glasdörrar – denna källare,
det fordna glada tillhållet för »gröna stugan»,
detta »pappa Blanches» och »mamma Carléns» förbund,
som helgades af prestmannen Axel Emanuel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
