Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från flydda dagar. Af Sofie Bolander. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 255.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lemnades med nöje, och tiden derför utsattes till
följande förmiddagen.
Emellertid dröjde det icke länge innan konungen,
genom enkedrottningen, fick veta, att Segerhjelm
hade följt hans gemål i spåren. Med ljungande blickar
och sammanpressade läppar blef han stående utan att
säga ett ord. Efter några ögonblick, hvarunder han
tycktes samla sina tankar, befallde han fram en sadlad
häst, satte sig upp och tog i sporrsträck vägen till
Upsala. I stället att som vanligt intaga sin bostad på
slottet, tog han som gäst in hos erkebiskopen och lät
genast afsända bud till Segerhjelm, med befallning att
ofördröjligen inställa sig. Detta inträffade just då
denne befann sig hos drottningen för att förevisa de
omtalade experimenterna, hvilket bud den utskickade
framförde såsom skäl hvarföre Segerhjelm icke kunnat
träffas. Karl förmådde knappast andas. Med möda
frampressade han ett befallande: »Genast!» hvarvid han
gjorde en så uttrycksfull åtbörd med den framräckta
handen, att intet tvifvel kunde uppstå om den mening,
som låg deri.
Då Adolf ankom infördes han till konungen, som
befann sig ensam och gjorde ett tecken åt den
vakthafvande i yttre rummet att aflägsna sig, hvarpå
han sjelf stängde dörren och vände sig till Adolf.
Han försökte att tala, men de färglösa läpparne
förmådde icke framsäga ett ord; mekaniskt grep han
om värjfästet, men med en yttersta ansträngning att
beherrska sig bortryckte han handen och framstötte
med halfqväfd röst: »Inom tio minuter beger
ni er från denna stad, och inom trenne dagar
från mitt rike, för att aldrig mer sätta er fot
inom dess gränser, så vidt ert lif är er kärt.»
Adolf stannade som förstenad vid dessa ord och
betraktade konungen med förvånade blickar.
»Bort, usling!» ropade Karl.
Detta epitet återväckte Adolf till känslan af sig
sjelf, och han sade: »Tillåt mig fråga hvarigenom
jag till den grad kunnat göra mig ovärdig den nåd ers
majestät nyss täckts visa mig, att jag icke allenast
hittills vägrats tillträde, att för ers majestäts
fötter få nedlägga min underdåniga tacksamhet, utan
äfven skall drabbas af en dom, så sträng som den ers
majestät nu öfver mig uttalat?»
»Vågar ni också försöka att ställa er konung till
rätta för sina handlingar? Lyd, eller! ...» Och han
grep åter kring värjfästet.
»Eders majestät kan taga mitt lif; deröfver har jag
icke att klaga, men såsom undersåte till en rättvis
konung har jag hopp att blifva underrättad om det
brott, hvarför jag måste gifva det till offer.»
Hans frimodighet tycktes för ett ögonblick göra ett
visst intryck på konungen, och han sade: »Hvad kallar
ni det att drifva älskog i konungens borg?»
»Ers majestät!»
»Ja, darra och bäfva! Ni trodde kanske icke det
skulle hinna till konungens öra, men ni hör att det
skett. Beklaga er icke, eländige, utan tacka eder
Herre och Gud att ni slipper för så godt köp.»
»Man har bedragit er, min konung!»
»Det är ni, som vill bedraga oss, men tro icke att
det skall lyckas er! Hvad förde er från Stockholm hit,
att icke tala om? ...» Konungen tystnade.
Adolf teg äfven.
»Hvad förde er från Stockholm hit? Svara!» röt
konungen med stegrad häftighet.
»Hvem har kunnat stänga sitt hjerta för kärlekens
makt, och hvem skulle icke vara straffvärd, om det
vore ett brott att älska?»
»Vansinnige! Det är ett brott att älska en annans
hustru; men det är mer än brott att våga älska sin
konungs gemål!»
»O himmel!» sade Adolf, och tog af bestörtning ett
steg tillbaka. »Hvem har kunnat ...»
»Ni har legat för drottningens fötter; ni har fört
hennes hand till edra läppar.»
»Ers majestät, ni känner utan tvifvel hvad jag
har henne att tacka för. Ni vet, att det är hennes
förböner, som bevekt ert hjerta till min fördel ...»
Vid dessa ord antog Karls ansigte ett uttryck af
förlägenhet och han sade: »Håll! Ni har erkänt
or brottslighet; försök icke att taga edra ord
tillbaka!»
»Den kärlek hvarom jag talat är intet brott; den lågar
för ett hjerta så rent, som det någonsin klappat
i ett qvinnobröst; deri är sammansmält med hvarje
känsla som tillhör det rätta och ädla i min själ,
och skall, så länge jag andas, vara oskiljaktig från
saknaden af det fosterland jag måste öfvergifva.»
Med dessa ord bugade sig Adolf och drog sig mot
dörren. Då han lade handen på låset, kände han sig
kraftigt fattad öfver axeln. Vid det han vände sig
om såg han Karl öga i öga. Hans blick var icke längre
en straffdomares, men det låg någonting af pröfvande
kraft deri och han sade, i det han stadigt höll den
fästad på Adolf: »Hvem är det ni älskar?»
Detta spörjsmål bringade visserligen Adolf ett
ögonblick i förvirring, men då det icke lemnade rum
för någon undflykt, sade han: »Hofjungfrun Malin
Rosenlöwe.»
»Malin Rosenlöwe?» upprepade konungen och hans ansigte
ljusnade.
Derpå såg han honom ännu en gång med en pröfvande
blick i ögat och sade: »Följ mig!»
Utan att vidare yttra ett enda ord styrde han kosan
till slottet och inträdde till drottningen, utan att
låta anmäla sig. Då han kom i yttre rummet fann han
henne omgifven af Malin och sina båda barn. Prins
Karl red på käpp och slog på trumma, under det den
äldre systern, prinsessan Hedvig, satt på hennes knä,
med en uppslagen bilder-bibel framför sig. Som den
lilla prinsens bullersamma lek hindrade drottningen
att märka hans (konungens) ankomst, stannade han
på något afstånd, med ögonen fästade på den lilla
familjescenen. Ulrika höll på att för prinsessan
förklara det uppslagna bilderstycket, som föreställde
Abrahams offer, hvarvid han hörde henne med sin
ljufva, veka röst säga: »att menniskor böra, såsom
Abraham, lyda Gud, äfven då han kräfver hårda offer,
och alla barn, såsom Isak, sin fader, i tanka att hans
vilja är god och nyttig, äfven om den synes sträng,
samt i förtröstan att Herran i rätta stunden kommer
med hjelp till dem som honom älska.»
Adolf såg konungen härvid fara med handen öfver
ögonen, hvarefter han inträdde. »Förlåt mig om jag
stör er i en sysselsättning, hvari ni ej gerna torde
vilja blifva afbruten», sade han, i det han helsade
sin gemål med detta kalla allvar, som hos honom
blifvit så att säga stereotypt.
»Ingenting kan vara mig kärare, än ett sådant
afbrott», genmälde drottningen och förde barnen fram
att kyssa konungens hand.
Adolf stod en stum och undrande åskådare, och
Malin drog sig förvirrad och förskräckt öfver denna
konungens oväntade uppenbarelse till ett hörn af
rummet.
Karl uppehöll sig några ögonblick med barnen, liksom
för att hinna samla sig, hvarpå han sade, vändande sig
till drottningen: »Vi hafva hört, att ni låter denne
unge man», hvarvid han visade på Adolf, »förevisa er
åtskilliga nymodiga experimenter, och det lyster oss
se hvartill de duga. Må han derföre anställa dem i
vår närvaro!»
Adolf återtog nu den afbrutna förevisningen och
förnyade de fenomener, som med det nyuppfunna
instrumentet kunde frambringas. Konungen åsåg det
med intresse, ty ehuru sjelf främmande för lärdom
och vetenskaper höll han dem dock i aktning såsom
af nytta för landet, och sade då Adolf slutat: »Ni
är icke ovärdig det beröm för lärdom, som man från
främmande land låtit komma till våra öron.»
»Att någon min berömmelse skulle hunnit ers majestäts
öra öfverstiger mina djerfvaste förhoppningar.»
»Unge grefve Gyllenpik har er skicklighet att tacka
för sitt lif.»
»Gyllenpik? Skulle det vara möjligt? ...»
»Jag har med egna ögon sett svart på hvitt derpå i
bref från honom till hans morbroder, riksrådet,
grefve Dohna,
hvari han ber om hans förbön hos mig för eder, och tillfölje
hvaraf jag beslöt att tillgifva er en
ungdomsöfverilning, för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
