Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från flydda dagar. Af Sofie Bolander. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 255.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mörker öfver mina ögon är det för att bespara mig
åsynen af det armod och den tomhet, som vänta mig.»
»Öfverlemna er icke åt dessa sorgliga föreställningar,
min mor, eller ni kommer mig att afstå från beslutet
att lemna er.»
»Du tror då, att mina sorger skulle minskas af att du
bevittnade eller delade dem? Nej, min käre Herman,
min tröst och glädje är deremot att du skall slippa
det och annorstädes vinna framgångar, som här ej mera
äro förbehållna dig och dina likar.»
Här afbröts samtalet af en betjent, som på en
silfvertallrik räckte grefvinnan ett bref. Hon tog
det och lemnade det till Herman att läsa, emedan
hennes nästan till fullkomlig blindhet försvagade syn
icke tillät henne att sjelf göra det.
Det var från
hennes syster, fröken Greta Wrangel, och af följande
lydelse:
»Hjertans kära syster Nora!
Med mycken bedröfvelse och ängslan hafver jag
förnummit de stora förluster till gods och egendom,
som gång efter gång öfvergått dig genom reduktionen,
och hvaraf så många i dessa tider få lida. Här är
ett allmänt bekymmer på färde, men ingen törs klaga
eller något missnöje yttra, hvilket konungen mycket
onådigt upptager om det kommer till hans öron. Att
göra ett favorabelt parti är i denna tid en vanskelig
sak för en ung man, emedan den fader, som äger en
dotter att gifta bort, och i dag anses vara rik, kan
i morgon stå på bara backen. Om, såsom jag emellertid
förmodar, Herman, vid sina år och de omständigheter,
som, Gud bättre! äro förhanden, icke skulle ha’ något
emot att finna ett för sig passande gifte, borde han
se sig för hos hertig Adolf Johans yngsta dotter,
Maria Elisabeth, som för närvarande vistas här vid
enkedrottningens hof. Jag tviflar icke på att hennes
majestät skulle gerna se denna furstinna bortgift,
och då svårligen någon furstlig person dertill står
att finna, skulle ett tillbud af en så välbördig
inhemsk herre nog blifva antaget. Hvilka förmåner en
sä nära slägtskap till konungahuset skulle medföra,
äro för påtagliga för att jag skulle behöfva något
derom erinra.
Här lefves tyst och stilla. Konungen inta’r
visserligen sina måltider vid sin fru moders bord, då
han är i staden, men uppehåller sig för det mesta på
Kungsör eller på resor. Mellan de begge hofven är så
godt som ingen gemenskap. Enkedrottningen har sällan
andra sällskaper, än sina spelpartier om aftnarne,
och den unga drottningen, som är sjuklig, håller sig
i sina rum och sysselsätter sig för det mesta med
sina barn och barmhertighetsverk.
Vi hafva alltså föga muntert här, hvarför Herman,
med sina goda umgängesgåfvor och öfriga qvaliteter,
säkerligen skulle göra lycka hos furstinnan och falla
henne i tycket samt komma i gunst hos enkedrottningen,
som tycker om förströelser och att blifva road af dem,
som omge henne.
Och nu, min kära syster, sänder jag en huld helsning
till Herman, som vid sin ankomst till Stockholm väl torde
ändra beslutet om utresan, och tillönskandes att den Högste
i allt måtte förhjelpa till det bästa, förblifver
jag din i allan tid
hulda och trofasta syster
Margareta.»
En stunds tystnad följde efter läsningen af detta
bref, hvarpå grefvinnan slutligen sade: »Min son!»
»Min moder!»
Åter inträdde tystnad.
»Du begrundar moster Gretas förslag?» afbröt åter
grefvinnan. »Och onekligen tål det att tänka på;
din hela lycka torde hänga på det. Greta står, som
du vet, i mycken gunst hos enkedrottningen och skall
blifva dig en god förespråkerska hos henne.»
»Jag ber er, min moder, icke fästa några förhoppningar
vid den saken, emedan mitt tycke aldrig kan falla på
furstinnan, och blotta tanken på en förbindelse med
henne förekommer mig vidrig.»
»Sådana ord kunna höfvas en oerfaren ynglings
oförnuft, men icke den klokhet och det förstånd,
som du bör äga. I
alla händelser är en slägtförbindelse med konungahuset
den högsta lycka, som kan träffa en undersåte,
hur mycket mer då i den betryckta och hotade
belägenhet, hvari vi befinna oss. Vi skola återkomma
till vår förra rikedom och makt och furste- jemte
grefvekronan pryda de förenade Zweibrückska och
Gyllenpikska vapensköldarne. Nej, Herman, att lemna
ett tillfälle obegagnadt, som kunde leda till det
målet, vore att med berådt mod bortvisa sin lycka,
och sådant sker aldrig ostraffadt; förr eller sednare
skall ångren komma.»
»Så länge man har friheten att söka lyckan,
har man hoppet att finna henne, och med det är man
aldrig olycklig.»
»Du glömmer, att du har en moder,
en utarmad, blind moder, hvars enda stöd du är.»
»Ni kan fordra af mina sonliga pligter, att jag skall
stanna vid er sida, stödja er med min arm och leda
er vid mina ögons ljus; men att qvarhålla mig genom
förbindelser med en maka, som jag icke kan älska,
vore att fängsla mig med en gissel, hvilket väl icke
kan vara er vilja?»
»Huru vet du, att du icke kan älska prinsessan?»
»Jag har sett henne och finner henne obehaglig,
både till utseende och väsende.
»Vid dina år fäster man mera vigt vid utseendet, än
det förtjenar. Det sjunker i värde med hvarje år,
då förmånerna af en så förnämlig förbindelse aldrig
kunna förringas. De la Gardie gifte sig icke
af kärlek med furstinnan Maria Eufrosina, men han
ångrade aldrig sitt äktenskap, utan lefde de som hulda
makar tillsammans; exemplet skall följas af
Herman Gyllenpik och nämda furstinnas brorsdotter.»
»Aldrig, min mor! Hoppas icke derpå.»
»Herman!»
»Jag kan, jag bör icke lemna er åt en föreställning,
som aldrig skall bli’ en verklighet. Fordra allt,
men icke detta!»
»Jag fordrar intet!» sade grefvinnan med denna
undergifvenhet, hvarmed stoltheten bemantlar sin
brutna makt. »Du är vid de år, att du äger att
sjelf bestämma öfver dina handlingar, men ett vill
jag säga dig, att aldrig, aldrig skall din moders
välsignelse åtfölja ett val under det Gyllenpikska
namnets värdighet.»
Herman sammanpressade sina läppar med ett uttryck af
bitter smärta och fästade sina ögon på modren med
en blick, som skulle hafva uppenbarat en hjertats
djupa strid mellan tvenne dess ömtåligaste känslor,
om hon förmått läsa i den. Åter blef det tyst, och
en tung stillhet inträdde, tills grefvinnan räckte
händerna öfver bordet, famlande efter schatullet
och papperen. Herman sköt alltsammans till henne och
ville vara henne behjelplig att nedlägga de upptagna
bundtarne, hvilket han märkte vara hennes afsigt,
men hon afböjde hans biträde i det hon sade: »Hur
skulle det gå mig efter denna dag, om jag icke lärde
hjelpa mig sjelf?» hvarpå hon noga öfverfingrade dem
hvar för sig, för att såmedelst urskilja dem, och
med beundransvärd ordning nedlade dem i schatullet.
Efter denna förrättning uppslogos dörrarne och en
gammal hofmästare, i strumpor och skor, knäbyxor
och galonerad frack med breda skört och uppslag,
inträdde och sade under en djup bugning: »Serveradt!»
Gyllenpik bjöd sin mor armen och förde henne till
matsalen, under vägen till hvilken hon, liksom
omedvetet, lät orden: »I morgon ensam!» med en
suck smyga sig öfver sina läppar. I salen var ett
bord dukadt, vid hvilket tio personer kunnat få en
rymlig plats och vid hvars öfra ända tvenne kuverter
voro framsatta för de spisande, som uppassades af
tvenne livréklädda betjenter, under det hofmästaren,
stående vid nedre bordsändan, föreskar rätterna och
öfvervakade uppassningen. Allt tillgick med största
ceremoni, men de fem rätterna, hvaraf måltiden bestod,
blefvo nästan orörda och samtalet vände sig, med
ett mindre än tynande lif, omkring de likgiltigaste
ämnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
