- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 10, årgång 1871 /
296

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalkarlsbergs grufva.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

till Nerikes bördiga och tätt befolkade slättbygd,
har Dalkarlsbergets gruffält varit bearbetadt sedan
långliga tider tillbaka. Man känner ej med visshet
när malmbrytningen der började, men det är mer än
sannolikt att grufdriften var i gång redan i slutet
af fjortonde århundradet.

illustration placeholder

Dalkarlsbergs grufvor.



Vid Dalkarlsberget, liksom vid andra af ålder brutna
gruffält, finner man, jemte talrika spår af ett
tidigt arbete, äfven många sorgliga vittnesbörd
om det planlösa sätt, på hvilket bergsmännen sökt
göra sig bergets skatter till godo, och som bäst
illustreras af det kända uttrycket: »rika föräldrar,
men fattiga barn». Denna regel, som här i landet
vunnit en så beklagansvärdt vidsträckt tillämpning
och hvilkens ruinerande följder ännu icke, tyvärr,
blifvit till fullo eller på långt när insedda, denna
regel, som endast förutsätter att lefva för dagen,
utan tanke på framtiden
, står nämligen tecknad i
outplånliga drag vid Dalkarlsberget i dess många
mer och mindre betydliga grufvor och skärpningar,
som nu ligga öde och igenrasade i följd af fordna
dagars uteslutande på rof bedrifna malmbrytning.

Lika litet, som man kännar tidpunkten, då
Dalkarlsbergets malmer började brytas, lika
litet känner man omfånget af det fordom bedrifna
arbetet. Att detta emellertid, betraktadt ur
synpunkten af den tidens förhållanden, icke varit så
obetydligt, framgår bland annat af den uppgiften i
gamla urkunder, att långt före sextonde århundradets
ingång bergsmännen från Nora och Lekebergs bergslager
der fyllde sitt behof af malm. För ortens bruksrörelse
var Dalkarlsberget sannolikt af lika stor, om icke
större, betydelse under den tiden, då det först med
kraft började bearbetas, som det under en sednare
period varit och ännu är. Anledningen till ett sådant
antagande är lätt funnen, då man betänker de stora
förändringar inom bergslagerna, som sednare tiders
ökade krafter och hjelpmedel åvägabragt.

Under vår så kallade historiska storhetsperiod,
det sjuttonde århundradet, då som höjden af manlig
idrott ansågs att med svärd i hand bryta sig väg
i lifvet och då ärans lager ansågs växa endast ur
det bloddränkta slagfältet, vattnadt af enkors och
faderlösas tårar, under denna storhetstid, hvarom
våra skalder sjungit och sjunga än i dag och omkring
hvilken våra häfdatecknare öfverbjudit hvarandra
att sprida den ljusaste och mest lockande dager, var
det emellertid något som blef åsidosatt, något som
sammankrympte och trängdes tillbaka till ett tvinande
och bortdöende lif. Det var landets näringar,
landets naturliga förvärfskällor, som qväfdes
och sinade ut under tyngden af stormakts- och
eröfringspolitikens omsorger, hos dem, i hvilkas
ärelystna sinnen trådarne till gamla Sveriges öde
spunnos.

Glansen af denna period, hvars traditioner ännu här
och der dyka upp eller med förkärlek bevaras, försvann
lika hastigt som den börjat, och då dess sol i blod
gick ned i början på sjuttonhundratalet låg Sverige
sargadt, utarmadt och
hjelplöst såsom det förr ej varit och såsom
det, vill Gud, aldrig mer skall blifva.

Väckt liksom ur en, af glänsande drömmar genomväfd,
orolig sömn började svenska folket, som förlorat sina
bästa armar, sina spänstigaste krafter på främmande
folks jord, se sig omkring i eget land och påtänka
utvägar att återställa, så vidt möjligt, de lidna
skadorna. Då kommo åter de naturliga förvärfsmedlen
till heders. Ty om än landet ännu länge fick lida af
alla de olater, som ett långvarigt krigstillstånd
alstrat, om än folket ännu länge trycktes af
oerhörda bördor, dels anbefallda af nödvändigheten,
dels af våld från deras sida, som alltför mycket som
segerherrar vant sig att befalla, men alltför litet
lärt konsten att sjelfva vara ett lagbundet samhälles
första laglydiga medborgare och väga sina syften
på rättvisans och icke på maktens vågskål, så var
dock detta ett mindre och småningom aftagande ondt,
som icke hindrade den allmänna uppmärksamheten att
stadigt hafva i sigte de fredliga värf, som utgöra
föremål för vetenskaper, konster och näringar.

En tid
af förhoppningar randades sålunda och efterträdde
den förlamning, som krigets namnlösa olyckor
framkallat. Äfven den så länge till dvala dömda
bergsbruksrörelsen, då liksom nu för landets välstånd
af största betydelse, blef i sin mån delaktig af det
lif, som inom alla näringsgrenar småningom uppspirade,
och ganska många voro de gamla öde gruffält,
som ånyo började bearbetas i än det ena, än det andra
af rikets malmdistrikter. Och släggornas återskall
i schaktens djup och milornas rökhvirflar i de
ensliga skogarna, vattenhjulens brus i strömmarna,
bälgarnes pustande i hyttorna och smedjornas tunga
hammarslag voro ojäfviga vittnesbörd om den växande
lifaktighet, som inom de olika bergslagerna började
utvecklas.

Lif och rörelse blef det äfven på Dalkarlsberget,
sedan under mansåldrar intet nämnvärdt der blifvit
uträttadt. Dess rikedom var alltför betydlig och
malmen alltför jernrik och godartad för att få
ligga gömd och glömd. Redan omkring 1720 brötos der
ånyo några grufvor, men först vid medlet af samma
århundrade började malmbrytningen att bedrifvas
på fullt allvar. Ortens bergsmän, i förening med
åtskilliga kapitalstarka bruksägare, rengjorde då
flera af de igenrasade grufvorna och började arbeta
i dem. Kort derefter förklarades malmfältet för
odalfält[1], hvarjemte de många grufägarne anbefalldes
att fördela sig på vissa grufvelag – hvilket allt,
i förening med andra bestämmelser, åsyftade att
åstadkomma en mera planmessigt ordnad brytning.

Dessa välbetänkta åtgärder hade dock ej påräknad
verkan. Det gamla rofferisystemet hade bland
grufägarne blifvit traditionelt. Hvarje grufvelag
– sedan sådana omsider blifvit bildade – gjorde
sig nu skyldigt till samma glömska af framtiden,
som förut hvarje enskilt, och frågan var blott att,
när brytningsturen kom, taga det mesta möjliga och
lemna dett minsta möjliga åt efterkommande. Man ville
lefva för dagen och låta morgondagen sjelf sörja för
sina behof. Följden


[1] Det vill säga, att inga särskilta utmål för någon
der befintlig grufva mera skulle meddelas, utan hela
fältet inneslutas i gemensamt utmål, der icke heller
något intrång af främmande inmutning var tillåtet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:27:30 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1871/0300.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free