- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 10, årgång 1871 /
307

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Två scenens heroer.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hvilken räknas för den störste talaren i underhuset,
låtit säga mig, att jag är den bäste skådespelare
han sett», att han blifvit inviterad till middag af
lord Halifax och lord Chesterfield, och att prinsen
af Wales hade varit på teatern för att se honom. Då
han nu tillika kunde meddela sina bekymrade bröder
och systrar, att han på samma gång förtjenade bra med
penningar – hvilket icke var så märkvärdigt, då han
under första säsongen uppträdde etthundratrettioåtta
gånger för utsåldt hus – lyckades det honom att
lugna dem, och de började småningom vänja sig vid den
tanken, att de hade en bror, som var skådespelare.

Några få år efter sitt första uppträdande arrenderade
Garrick Drurylane-teatern och uppträdde från denna
stund på en gång såsom skådespelare och direktör,
sålunda verkande med dubbel kraft för fullbordandet
af sin uppgift. Han engagerade de bästa krafter,
hvilka voro att få, emedan, som han sade, »de
skickligaste konstnärer verka bäst i förening»,
och han valde en repertoire, hvilken efterhand
kunde afleda publikens smak från pantomimen och
farcen, hvilken hittills hade beherrskat den – och
i våra dagar åter synes hafva undanträngt de ädlare
konstnjutningarna. Då man förebrått Garrick, att han
icke tvekade att göra förändringar i Shakespeare,
så bör man icke söka orsaken härtill i någon dålig
smak hos honom, utan deremot hos publiken. Få män
i England kände nationalskalden bättre än Garrick;
han var andligen beslägtad med honom, hade bättre
än någon annan tolkat hans djupaste tankar och
ådagalade äfven på andra sätt sin entusiasm för
den store skalden; han samlade sålunda med sann
bibliomani alla originalupplagor af Shakespeare och
de äldre dramatiska författarne, en samling, hvilken
nu utgör en af British Museum’s vigtigaste litterära
skatter. Det var tvärtom af hänsyn till publiken,
som Garrick måste lämpa de fordringar, som han sjelf
hade mest lust att fullkomligt tillfyllestgöra. Han
måste så småningom vänja åskådarne vid den skald, som
så länge hade varit nedsjunken i oförtjent glömska.

Garrick hade den tillfredsställelsen att
se sina sträfvanden krönta med lycka i alla
riktningar. Drurylane åtnjöt ett anseende, som ingen
engelsk teater förr eller sednare kunnat berömma
sig af; direktören blef efterhand en välmående
man, såg sig omgifven af nationens bäste män från
litteraturens, politikens och de förnämas verld
och var på många sätt dessa sina utmärkta vänner
till hjelp med råd och dåd. Från plågoandar var
han emellertid lika litet fri som någon annan
teaterdirektör i verlden, och hans yttrande: »Jag
har rönt mycket liten tacksamhet vid teatern»,
hvilade på en bitter erinran om de svårigheter af
alla slag, som de i egen inbillning åsidosatta
skådespelarne, förnärmade skådespelerskorna och
förorättade författarne lade i vägen för honom.

I dessa vedervärdigheter hade han i sin husliga lycka
en tröst, som kunde komma honom att glömma större
sorger än dem. Den vackra och allmänt beundrade
dansösen Eva Maria Weigel hade 1746 blifvit hans
hustru, och dermed hade ett förhållande börjat, som
intill dess sista stund mera liknade förhållandet
mellan ett ungdomligt förälskadt par, än mellan
stadiga äkta makar. I dessa två kraftigt kännande och
ädelt inspirerade själar vissnade aldrig kärlekens
första blomma, och ännu i mrs Garricks sista lefnadsår
– hon dog 1822, nittioåtta år gammal – genomträngde
dess doft hennes tankar.

Ett vittnesbörd härom finnes i den ofvannämda
biografien öfver Edmond Kean. Den gamla mrs Garrick
var en af den store konstnärens ifrigaste beundrare,
emedan han påminde henne om »Davi», och hon visade
honom sin beundran på det sätt, som hon måste
anse för det mest hedrande, i det hon till Keans
uppträdande som Richard skickade honom de juveler och
andra reqvisita, som Garrick hade burit, då han hade
spelat samma rol sjuttio år förut. Då Kean var till
middag hos henne, sattes med mycken högtidlighet en
gammaldags stol åt honom, och hon anvisade honom plats
i den med de orden: »Det var min Davids älsklingsstol,
hans stol;
tänk på det, sir. Ni är den enda person, som jag
anser värdig att sitta i den.»

Det ligger mera i detta lilla drag, än man måhända
vid första ögonkastet observerar. Det ligger
nämligen deri en protest mot det jemt och ständigt
återkommande åskådningssätt, hvilket har sitt populära
uttryck i den satsen: »Gud vet, om de skådespelare,
som våra fäder omtala med så mycken hänryckning,
också verkligen hafva varit så stora konstnärer. Om
man såge dem nu, skulle de måhända icke göra någon
lycka, och man skulle då upptäcka huru mycket tiden
förändrat sig, och huru mycken del beundran för de
gamla dagarne har i de äldres svärmeri för deras
samtida på scenen.»

Ja, väl förändrar sig tiden och dess smak med den,
men det behöfves icke mrs Garricks nittioåtta år för
att med ett ögonvittne bekräfta den satsen, att den
sanna skådespelarkonsten måste hafva samma ideal
i alla tider, så visst som menniskan, hvilken är
föremål för dess framställning, väsendtligen förblir
sig sjelf lik genom alla modifikationer. Då vi derföre
tänka på de bästa skådespelare, som vi hafva sett,
kunna vi också bilda oss en idé om Garricks konst,
ehuruväl den ligger mer än ett århundrade borta från
oss. Och denna metod är väl också den säkraste för
att frambringa en någorlunda träffande bild af en
konstnär, hvars verk är försvunnet med det ögonblick,
då det skapades, och blott ofullkomligt kan fasthållas
i sina konturer genom samtidas berättelser, till och
med om dessa samtida äro så skarpsinnige iakttagare
som Hogarths berömde kommentator, Lichtenberg, hvilken
skildrar Garricks personlighet i ett bref till en
vän med dessa ord: »Hvad är det, som gifver denne
man hans stora öfverlägsenhet? Orsakerna äro många,
och mycket har han att tacka sin egendomligt lyckliga
organisation för. I sin hela gestalt, i sina rörelser
och sätt att föra sig har Garrick något, som jag blott
anträffat två gånger förut och i en ringare grad hos
de fransmän, jag känt [1], men som jag aldrig funnit
hos de engelsmän, jag sett. Om han t. ex. vänder sig
emot någon med en bugning, så är det icke hufvudet,
icke axlarne, icke fötterna eller armarne blott, som
utföra rörelsen, utan de verka alla tillsammans i en
så harmonisk förening, att den samlade verkan blir
af en högst behaglig natur. Blott han står på scenen,
ser man blott honom och honom allena. Han går och för
sig bland de andra skådespelarne såsom en menniska
bland marionetter. Der andra skådespelare i rörelsen
af sina armar och ben komma sex eller flere tum längre
åt sidan, än som är vackert, griper han det rätta på
ett hår med en beundransvärd fasthet och säkerhet. Man
känner sig sjelf kraftfull och elastisk, då man ser
kraften och elasticiteten i hans rörelser. Utan att
vara fysionomist kan hvar och en på hans ansigte
se det ljusa, vänliga sinnet afspegladt och på hans
lifliga, glänsande och ofta skälmska öga igenkänna
den fina iakttagaren och själfulla mannen. Då han
ser allvarsam ut, göra vi det också, då han rynkar
ögonbrynen, göra vi det samma; i hans lugna skratt
och i den vänliga min, hvarmed han i sina afsides
repliker synes taga publiken till sin förtrogne,
är det något så intagande, att man måste komma honom
till mötes med hela sin själ.»

Ännu till sitt sextionde år förtrollade Garrick
sin publik med dessa herrliga förmögenheter; men
tilltagande sjuklighet och öfvertygelsen om det
rätta i att frivilligt afgå från scenen, framför att
låta långsamt och motsträfvigt aflägsna sig derifrån
genom krafternas gradvisa aftagande, bestämde honom
för att anmäla sin sista föreställning den 10 Juni
1776. Icke blott från hela England, utan från hela
Europa hade åskådare strömmat tillsammans för att
öfvervara denna sista föreställning, hvars inkomst
Garrick med sin vanliga gifmildhet hade bestämt för
teaterns understödskassa.

Efter styckets slut framträdde han och tilltalade
publiken med de orden:

»Det har varit skick och bruk hos personer i min
ställning att framsäga sitt farväl i en epilog. Jag
hade samma


[1] Då Garrick uppträdde i Paris, sade fransmännen
med en förlåtlig sjelfkänsla: "Ce M. Garrick était
fait pour vivre parmi nous", och de trodde sig hafva
del i hans berömmelse, emedan han härstammade från
en fransk familj.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:27:30 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1871/0311.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free