Svenska Familj-Journalen / Band 10, årgång 1871 / 309 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Den första tanken." - Ett vattenfall i Altai.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ämnen. I sina originella djurbilder visar
han en sällspord förmåga af karakteristik och
naturtrogen uppfattning af de minsta detaljer samt
öfverhufvudtaget ett i allo fulländadt utförande.

Vår bild är så uttrycksfull, att vi anse någon vidare
text alldeles öfverflödig – öfverlemnande åt läsarens
fantasi att sätta sig in i de stackars nykomlingarnes
i kycklingverlden djupsinniga funderingar.

Ett vattenfall i Altai.

Om Hög-Asiens stepper och bergskedjor icke erbjuda
några fängslande bilder af en yppig växtlighet,
så hafva de deremot en rikedom på vidsträckta
scenerier af underliga, vildt majestätiska
klippformationer. Altai, eller det kinesiska
Kin-schan, som sträcker sig till sjön Baikal
och bildar den nordöstliga gränsen för asiatiska
höglandet, utgör en sammanhängande bergskedja, här
och der tandad af söndersplittrade klippspetsar,
käglor och pyramider, som resa sig till flera
tusen fots höjd. Klippornas olika form och färg,
gletscherna med deras moräner, snötäckta platåer och
stora dalsänkningar, fyllda af mörk barrskog, gifva åt
dessa berglandskap en månggestaltad skönhet. Men der
är tyst, dödt och högtidligt. Endast några få månader
af sommaren lifvas höjderna af jagande kirgiser och
kalmuckiska herdar, som drifva sina hjordar upp på
de betesrika bergterrasserna. I September draga de
sig ned åt de varmare trakterna vid Baikal och lemna
rum för de talrika hjordar af renar och elgar, som
kringströfva norrifrån, flitigt förföljda af sin
fiende, den siberiska vargen.

Uppifrån Altais toppar och platåer, der steppvindarne
samla massor af snö och is, komma otaliga strömmar
och floder, som leta sig slingrande vägar bland
bergen. Härunder hejdas de ofta af klyftor och
bråddjup och bilda katarakter, sådana som den, hvaraf
vi här lemna en afbildning.

Vattenfall vid Kara-Tau i Altaibergen.

En färd i dessa trakter erbjuder naturligtvis
svårigheter af alla slag, och den engelske resanden
Atkinson, af hvilken vi hafva vår teckning, var nära
att med lifvet få plikta för sin åtrå att undersöka
fallet på närmare håll.

Efter hans egna anteckningar skildrar en berättare
tilldragelsen sålunda:

»Den väg, som vägvisarne valde, var ganska farbar, men
erbjöd icke synnerligt af intresse; deremot lofvade
sig Atkinson vackrare partier högre upp; han företog
sig derföre jemte sina kosacker och några kirgiser
att söka en väg längre uppåt
bergen. Vägvisarne beskrefvo svårighetenra i ett
sådant företag och omtalade ett stort vattenfall,
som skulle stänga vägen åt detta håll; men målarens
nyfikenhet blef härigenom snarare ökad än minskad. Han
tog vägen åt vattenfallet. Efter flera timmars
mödosam klättring anlände sällskapet till den sökta
katarakten, hvaraf dånet redan på långt håll tjenat
till vägledning. Det var ett af de betydligaste
vattenfall, som Atkinson någonsin sett. En betydande
vattenmassa störtade sig i ett enda bredt svall
öfver en lodrät klippvägg af sexhundra fots höjd. Det
sönderpiskade vattnet trängde sig sedan fram mellan
klipporna och bildade ännu tvenne fall af sammanlagdt
lika stor höjd. Nedanför fallet framilade vattnet i
form af en massa snöhvitt skum och försvann derpå i
en smal, svart klyfta.

Här var det naturligtvis omöjligt att komma öfver;
man red derföre ett stycke ofvanom fallet och vågade
der en öfvergång på det minst forsande stället. Alla
ryttarne bildade en sluten kolonn, hvar och en
hållande sidokamratens tygel i handen. Så red man
steg för steg genom
den kalla, strida floden. Midt i strömmen halkade en
af hästarne och föll. Ryttaren hängde sig fast vid den
närmaste kamraten, och med förenade krafter lyckades
de åter få hästen på benen. Några steg längre fram
hände det samma med en andre, en tredje; alla blefvo
fullkomligt genomvåta och tackade innerligen Gud,
att allt aflopp utan olycka. Hade kolonnen brustit,
skulle samtliga ryttarne haft den säkra utsigten,
att göra en tur utför vattenfallet, och ingen menniska
skulle sedan varit i stånd att finna ett spår af dem.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>