Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett vänligt råd till fruarne, af ett fruntimmer. - Från flydda dagar. Af Sofie Bolander. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 288.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett vänligt råd till fruarne,
af ett fruntimmer.
Håll måtta i allting!
Mången gång får man höra männerna klaga, att deras
fruar med färdighet spela piano, flytande tala franska
och engelska, ja, understundom, skrifva »små söta
bitar» – men icke göra sig den mödan att se till uti
köket, taga reda på att köttet blir mört, steken brun
och ärterna mjuka.
Huruvida denna klagan icke understundom är
oberättigad, vilja vi här ej undersöka; men
säkert är, att en hustru, som väl besörjer sina
husliga åligganden, sköter sina barn och styr
sitt tjenstefolk, gör sin man mera verklig nytta,
än den, som använder hela sin tid på öfvande af sina
talanger. Genom dem kan hon väl skaffa sig beundran af
främmande, men aldrig af sin man. Det finnes annat,
som för hemmet är af mycket mera värde, ja för det
goda förhållandet derinom lika vigtigt, som solskenet
för blomman.
Ett oeftergifligt vilkor for att kunna med ringa
arbetskrafter hålla ett stort hushåll i godt skick
är ordning och punktlighet. Jag menar dermed icke
allenast, att hvarje sak måste hafva sin bestämda
plats och efter hvarje begagnande genast sättas
tillbaka på det ställe, man tog den, utan jag menar
ock, att allt måste ske på bestämd tid, så att icke än
det och än det företages – något som alltid har till
följd att i sjelfva verket ingenting uträttas. Ännu
värre är det om hustrun under mannens frånvaro för en
bok eller ett nytt musiknummer glömmer sitt arbete,
och först sedan mannen
hemkommit med brådska och väsen företager det, han
med skäl kunde fordra redan vara undangjordt.
Till ett annat bedröfligt fel gör mången fru
sig saker, då hon skyller sin egen glömska och
vårdslöshet på tjenarne. Genom denna orättvisa
behandling framkallar man hos dem dåliga känslor,
och mången hustru har i en af tjenarne väl anlagd hämd
fått röna frukten af sin brist på rättskänsla. Strid
med tjenstfolk är i de flesta fall öfverflödig och
en husmoder vinner lättast genom saktmod uppfyllelse
af billiga fordringar.
Man må icke tro, att jag vill göra qvinnan endast
till mannens hushållerska, hvilken icke har rätt till
ädlare sträfvanden i lifvet. Jag vet, att qvinnan ock
äger ett förstånd, som behöfver odlas; men det är dock
endast på lediga stunder, då allt i huset är ordnadt,
som hon har rätt, att, efter väl uppfyllda pligter,
egna sig åt högre nöjen. Endast den obillige mannen
kan klaga öfver en hustru, som så handlar.
Mången fru undrar öfver, att hennes man så föga
uppskattar de talanger, hvilka fästmannen så varmt
beundrade; men må hon ihågkomma, att det är först då
allt omkring honom är ordnadt, lampan brinner klart,
en munter brasa flammar i kakelugnen, inga häftiga
ord ljuda från köket, inga ångor af vidbränd mat
strömma genom rummen, inga skrikande, smutsiga eller
trasiga barn pina ögat, som mannen kan befinna sig i
den stämning, att han med glädje hör sin fru sjunga
en bekant sång eller lyssnar till hennes omdöme om
en ny bok.
Från flydda dagar.
Af Sofie Bolander.
(Forts. fr. föreg. häfte, sid. 288.)
Vid återkomsten till fäderneslandet hade Herman Gyllenpik
träffat Martina vid sin moders sida och igenkänt
henne, hvars skönhet sedan länge gjort på honom ett
så djupt intryck och hvars drag utgjorde grundtypen
för den afbildning vi sett honom på sin sjukbädd i
Paris med så varma känslor betrakta. Han hade åtföljt
sin mor till Medevi, hvars helsokälla vid denna tiden
nyss blifvit upptäckt af Urban Hjärne och stod i stort
rop för sina välgörande egenskaper samt blifvit en
samlingsplats under sommarmånaderna för hela den
förnäma verlden, och der bland helsoreglorna den
ingalunda lemnades åt glömskan, att nöjet befordrar
kroppens välbefinnande. Han såg Martina der i den
talrika samlingen af landets mest högättade döttrar
utan gensägelse vinna skönhetens pris. Han hade icke
ett hjerta känslolöst för dess makt, minst då den,
såsom här, var förenad med behagets tjusningskraft;
men hans föreställning om betydelsen af anornas värde
var så stor, att den bannlyste hvarje tanke på en
förbindelse, som icke i detta angelägna fall uppfyllde
allan rättfärdighet; hvarför han, lugn bakom denna
sköldborg, blundade för faran af den säkerhet, hvaråt
han hängaf sig, intill dess Adolfs ankomst gjorde
ett slut derpå. För Gyllenpiks öga uppgick nu ljus,
der mörkret förut herrskat. Det gifves mellan vissa
själar en andlig telegrafledning, som på osynliga
trådar, från hjerta till hjerta, öfverför meddelanden,
som de knappast vilja tillstå för sig sjelfva; och på
denna väg lärde både Gyllenpik och Martina känna, att
de älskade och voro älskade af hvarandra, men på samma
gång de oöfverstigliga hindren för deras förening. Var
den förre stolt, var den sednare det icke mindre,
och genom denna sympati uppstod ett förhållande,
som blef ett nytt band dem emellan. Hermans aktning
och beundran öfver den själsstyrka, hvarmed Martina
bar hopplösheten af en kärlek, som han dock märkte
hade bemäktigat sig hela hennes väsende, stegrade
hans passion till den grad, att mer än en gång hans
bättre känslor tillhviskade honom, att en i
ordets verkliga bemärkelse ädlare brud skulle han
aldrig kunna hemföra till sina förfäders gamla
familjegods, äfven om hennes stamträd sänkte sina
rötter till den aflägsnaste forntid. Tanken på
grefvinnans okufliga högmod och fruktan att en sådan
förbindelse skulle blifva en orsak till hennes död,
måste dock för alltid binda hans tunga, och farhågan
att förråda sina känslor i modrens och Adolfs närvaro
gjorde hans afsked från Martina nästan onaturligt
kallt. Likväl, då han ledsagat henne till vagnen
och efter den sista handtryckningen hviskade ett:
»Lef väl!» öfvertygades Martina af darrningen i hans
stämma och smärtan i den blick, hvarmed han betraktade
henne, att hennes hjerta icke var det enda offer,
som blödde för familjestoltheten och bördshögmodet.
Med djupt deltagande hade hon sedermera tid efter
annan hört berättelserna om de förluster och olyckor
hvaraf grefvinnan drabbats, då slutligen Österbom
kom att för henne uppdraga den sorgliga skildring,
som vi redan känna. »Och under allt detta ensam,
ensam, utan ett henne ständigt omgifvande godt och
ömsint sällskap?» sade Martina.
»Ja, ser nådig fröken, det är det värsta af allt»
»O, jag ville ...»
»Hvad ville ni?»
»Jag ville, om det vore grefvinnans önskan och jag
förmådde något göra att förskingra henne ...»
»Komma till Åkertuna? Säg, ville ni det?»
»Gerna, vid första ord af grefvinnan.»
»Beror det på det, så kommer ni aldrig. Jag har
verkligen, för att tillstå min djerfhet, fördristat
mig tala om något sådant, men det blef onådigt
upptaget och jag fick att veta, att jag icke förstår
mig på sådana saker; men se, nådig fröken, jag förstår
inte så illa hvad det är som häktar. Högmodet, nådig
fröken!» tillade han halfhviskande. »Derpå hänger
det!»
»Jag förstår icke, Österbom.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
