Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Från flydda dagar. Af Sofie Bolander. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 288.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag förstår», afbröt grefvinnan, »tanken på mina
tjenare och understödstagande, som jag icke mera kan
försörja; men de skola ej glömmas vid ett blifvande
köpslut.»
*
Detta nya, oväntade slag verkade på grefvinnan som
en elektrisk stöt på en domnad lem. Den naturliga
spänstigheten i hennes lynne återtog sin kraft, och
med hela klokheten af sitt förstånd och den säkerhet,
som vanan att handhafva ekonomiska angelägenheter i
den större omfattning, som benämnes affärer, skänker,
öfverlemnade hon sig nu åt anordnandet af de mått och
steg, som måste föregå egendomens försäljning. Hon
lät gifva order till fogden om uppsatser på dess
beskaffenhet och afkastning, om uppgörande af
inventarieförteckning m. m. och sträckte sin omtanka
till alla detaljer, som tillhörde de förberedande
åtgärderna för försäljningen.
Märta var härvid hennes öga och hennes hand; Österbom
utdelaren af hennes befallningar och bud. Under
allt detta öfvergafs hon icke ett ögonblick af den
värdighet, som var henne egen. Icke ett ord af klagan
eller klenmod undföll hennes läppar. Hon böjde sig så,
som den starke böjer sig för den starkare – utan knot
och utan trots. Det låg i hennes undergifvenhet en
ädelhet, som vittnade om mera än en nödvändighetens
dygd, och öfverförde den på grunden af en gudsfruktan,
som hyser vördnad för en högre makts skickelser
och tillförsigt till Dess barmhertighet äfven i
motgångarnes och pröfningarnes stunder.
Det var icke nog för Martina att stanna vid
deltagandets känsla för den börda som nu lades på
grefvinnans skuldra, hon ville ock göra ett försök
att förmildra den, och beslöt, med förtröstans
fasta mod, att vända sig åt ett håll, derifrån
ingen tillbakavisades ohörd. Hon skref till sin
svägerska, Malin, med begäran, att hon ville anropa
den välgörande drottningen, att hos konungen utverka
löfte om befrielse från utbetalningen af kronans
fordran hos grefvinnan. Hon afmålade med en pensel,
doppad i sanningens färger och förd med hela styrkan
af hennes känslas ingifvelse, den i mörkret sittande
ensammas belägenhet.
Under de förberedelser, vi omtalat, motsåg Martina
med hoppfull väntan hvarje postdag som inträffade,
då Österbom en dag inträdde och, med darrande
knän afläggande sin siratliga bugning, berättade
med knappast hörbar röst, att länsmannen anländt,
för att med fullmakt af Exekutionskommissionen taga
egendomen i mät [1].
Vid denna underrättelse sjönk blodet från grefvinnans
kinder, hennes läppar stelnade och hennes händer
knöto sig krampaktigt. »Också detta!» sade hon, då
i det samma länsmannen med sitt följe inträdde och
utan vidare omsvep förklarade att han var kommen för
att uppskrifva hvad här var till finnandes.
»Öppna fönstren», befallde grefvinnan.
Nu framträdde Martina till länsmannen och sade:
»Som ni ser, tål inte nådig grefvinnan vid detta
oväntade uppträde, hvarföre ni torde uppskjuta det
till en annan gång, då grefvinnan hunnit hämta och
bereda sig.»
»Kongliga Exekutionskommissionens order tål inga
uppskof.»
»Låt karlen veta», sade grefvinnan till Österbom,
»att han inom mitt hus ej har någonting att befatta,
emedan jag icke ämnar afyttra någonting af hvad
der finnes.»
»Mina order lyda på löst och fast», sade länsmannen
med myndighet.
»I himlens namn gif tid! Några dagars uppskof! Neka
ej denna bön! Af mensklighet!» bad Martina.
»Skulle vi af mensklighet lyssna till alla böner,
som göras oss, ginge det åt fanders med både våra
och kronans fördelar. Nej, här måste saken ha’ sin
gång! Allt hvad jag kan göra är att lemna respit här
inom hus, medan förrättning företages der ute.»
Med dessa ord lemnade han rummet, hvarefter grefvinnan
sade: »För mig in i ett annat rum, der luften icke
är förpestad!»
Der sjönk hon ned i en stol, der hon förblef stilla
och orörlig, ehuru det syntes, att inom henne
upprörda känslor svallade. Martina kunde trott henne
frånvarande för den yttre verlden, om hon icke sett
henne emellanåt lyssna efter de förhatliga steg,
som hon väntade äfven här skulle förfölja henne. Då
efter en stund det välkända ljudet af Österboms gång
hördes i rummet utanför, reste hon sig upp, räckte ut
sin hand och sade: »Låtom oss fly! ... fly i mitt
eget hus, jagad af orättvisan och våldet! Jag vet
hvad ni har att säga», vände hon sig till Österbom,
då hon hörde dörren öppnas, »det är slutadt derute
och man skall börja här.»
»Inte ännu.»
»Hvad har ni då att säga?»
»Ett bref till nådig grefvinnan», och Österbom kastade
en bedröfvad blick på Martina, i det han visade på
ett stort sigill.
»Åter ett olycksbud?» Och grefvinnan rätade upp
sig, som hade hon velat samla hela sin spänstighet
för att mottaga det. På hennes vink aflägsnade sig
Österbom och Martina bröt brefvet. Grefvinnan väntade
förgäfves. Martina stirrade på papperet. Hon trodde
icke sina ögon. »Läs!» sade grefvinnan. »Jag är beredd
på allt!»
»Martina samlade sig. Brefvets innehåll var en
från vederbörande embetsverk utfärdad liqvid
för den omtalade kronofordran hos grefvinnan
Agathen. Grefvinnan lät Martina läsa och åter uppläsa
det, liksom behöfde hon genom ett flerfaldigt
upprepande öfvertyga sig om sanningen af hvad hon
hört. Derpå sänkte hon sitt höjda hufvud, sjönk på
knä och, sträckande händerna mot himlen, sade hon,
under det en snyftning bröt fram ur hennes bröst:
»Herre, du vet hvar hjelpen finnes och tiden då den
bör komma! Lofvad vare din godhet!»
»Konungen är nådig», sade hon, då hennes första
rörelse hunnit lägga sig, »han känner icke den
hårdhet, som hans tjenare öfva! En handling, en enda
handling, sådan som denna, skall försona mycket af
den skuld han samlar öfver sig!»
Grefvinnan kände sig nu tryggad i besittningen af
sitt Åkertuna, som var henne så kärt, såsom ett arf af
hennes fäder, och der alla föremål voro, så att säga,
inmängda med minnena af deras makt och rikedom.
Med lutad panna och sammanknäppta händer stod Martina
på något afstånd och betraktade henne med blickar,
i hvilka glädjen lyste genom tårar, då dörren öppnades
och ett lätt rop undföll henne.
»Är någon ny olycka å färde?» frågade grefvinnan och
reste sig.
»Min mor!» ljöd med sakta röst en vacker manlig stämma.
»Herman? ... Min son? ... Nej, det är icke möjligt!»
»Jo, det är det! Det är verkligen han. Måtte blott
icke öfverraskningen af min oväntade återkomst bekomma
er illa!»
»Det är som lyckan ville förkrossa mig! Men frukta
icke! Skulle den, som burit så mycken motgång,
sakna kraft att bära medgången? Nej, var utan oro,
men säg mig hvarifrån du kommer och hvad som fört
dig hit?»
»Då jag kom till Wien, för att gå i österrikisk tjenst
i kriget mot turkarne, yppade sig förhållanden, som
ändrade mina afsigter och läto mig finna större fördel
vid att vända mig till Frankrike och inträda i dess
tjenst under Condés eller Turennes fanor. Emellertid,
innan jag för detta ändamål afreste från Wien, fick
jag höra talas om att der uppehöll sig en person, som
med skicklighet öfvade den nyss uppfunna konsten att
bota blindhet medelst stick i ögat
[2]
och derför gjort
sig bekant i flera af Tysklands större städer. Sedan
jag fullt gjort mig förvissad om riktigheten häraf
uppsökte jag och föreslog honom en resa hit till
Sverige, för att undersöka
[1] Se Fryxells berättelser 17 del.,
111 sid., rad. 17 nedifrån och följande.
[2] Så kallades på den tiden operation af starr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:27:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1871/0319.html
