- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 10, årgång 1871 /
316

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från flydda dagar. Af Sofie Bolander. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 288.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

om ni genom detta medel kunde återfå er syn, samt
beslöt, då han visade sig benägen dertill, att åtfölja
honom hit, för att bevittna och, som jag hoppas,
få beprisa lyckan af utgången.

Det dröjde ej länge innan den åtföljande läkaren eller
doktor Hauser, som han kallade sig, fick företräde och
lemnade ett hoppgifvande löfte om kurens framgång.

*



Emellertid hade grefvinnan, öfverväldigad af alla
dessa öfverraskningar, som så omedelbart efterföljt
hvarandra, icke märkt Martinas frånvaro, förrän
hon, återkommande till sin lugna jemnvigt, saknade
denna förekommande tjenstfärdighet, som om den icke
alltid lyckades bespara henne mödan att uttala sina
önskningar, dock alltid var färdig att komma dem till
mötes, och hon kallade på Märta.

»Fröken Segerhjelm lemnade rummet genast efter min
ankomst, kanske af fruktan att genom sin närvaro
störa våra förtroligare meddelanden«, sade Herman.

»Fröken Segerhjelm? Hvarifrån tog du den
tanken?»

»Från henne, som jag såg här vid mitt inträde.»

»Martina Segerhjelm? ... I dag kan ingenting mera
förundra mig.»

»Och hvarföre skulle detta förundra er?»

»Emedan ... emedan ... jag har några ord att
säga Martina mellan fyra ögon. Behagar du tillsäga
Österbom, att han anmodar henne komma hit.»

Herman gick, och några ögonblick derefter inträdde
Martina.

»Det är en öfverraskningarnes dag i dag», yttrade
grefvinnan.

»Det är icke tid mera att förneka sanningen. Jag är
upptäckt, men, nådiga grefvinna, ni skall icke neka
mig tillgift för mitt bedrägeri!»

»Det är du, som gjort dig mig förbunden, då jag trodde
motsatsen. Jag är din gäldenär.»

»Säg icke så, eller ni kommer mig att rodna af
blygsel. Den tillfredsställelse jag känt öfver att få
dela er ensamhet har tusende gånger öfvervägt mödan
af mina små tjenster, och minnet af en ståndaktighet
och inre kraft sådan som den, hvaraf jag här skådat
exemplet, är en skatt för lifvet, som står högt öfver
hvad tacksamheten kan återgälda.»

Grefvinnan svarade icke härpå och Martina sökte
förgäfves att i uttrycket af hennes ansigte läsa
hennes tankar.

»Om ni från denna stund finner mig öfverflödig, kan
ingenting förhindra påskyndandet af min återresa.»

»Nej, Martina, nu är det jag som ber: stanna tills
mitt öde är afgjordt! Jag känner nu hur behöflig du
blifvit mig och att jag icke kan undvara dig.»

Martina fattade hennes framräckta hand och fuktade
den med en tår, som hjertats rörelse afpressade hennes
öga.

Några dagar derefter skulle det afgörande försöket
anställas. Sticket lyckades, och den första
ljusstråle, som föll i grefvinnans förmörkade öga,
belyste bilden af hennes son. Hon hann dock knappt
sträcka sina armar emot honom, förrän hon åter
befann sig i mörkret, der hon ännu måste tillbringa
veckor innan utgången blef förvissad. Denna tid
lemnade rum för många tankar och iakttagelser. Då
bindeln slutligen aflöstes och hon åter med seende
ögon skådade denna verld, hvars skiften af lycka
och olycka, höghet och förödmjukelse, glädje och
sorg hon i så rikt mått pröfvat, sade hon med en
röst, som kom ur djupet af hennes själ: »Jag skulle
betunga din jord, o Herre, med bördan af ett otacksamt
hjerta, om jag med den syn, du återskänkt mig, kunde
uthärda anblicken af något ansigte, på hvilket jag
satt sorgens stämpel. Nej, Herman; äfven med mina
förmörkade ögon läste jag ditt hjertas hemlighet; jag
såg, att du ville uppoffra hela ditt lifs sällhet för
hvad du ansåg vara din sonliga pligt. Men den kärlek,
som jag en gång ville förhindra, skänker jag nu min
välsignelse. Min ålderdoms stolthet skall blifva, att
icke se mig omgifven af andra än lyckliga menniskor,
och med en moders ömhet skall jag öppna min famn för
Martina.»

Det dröjde ej länge innan Martina med en dotters
kärlek tryckte sig till grefvinnans hjerta och kände
hennes armar i ett enda famntag omsluta sig och
Herman.

*



Moln och aftonsol.

Första Advents-söndagen, det nya kyrkoårets
begynnelsedag, var inne, då Malin Segerhjelm på
morgonen emottog ett bud från drottning Ulrika med
begäran, att hon måtte infinna sig hos henne innan
hon begaf sig till kyrkan. Då Malin kom, fann hon
drottningen sittande i en hvilstol, blek och som det
syntes nedstämd till lynnet, men helsande henne med
denna mildhet, som aldrig, hvarken under smärtans
eller sorgens stunder, öfvergaf henne. »Som du ser»,
sade hon, Ȋr jag af opasslighet hindrad att deltaga
i den allmänna gudstjensten och höja min röst med
församlingens till den Högstes lof och åkallan af
hans hjelp samt offra en skärf till kyrkans båtnad,
hvarföre jag åt dig vill uppdraga detta sednare.»
Hon lade henne härvid några guldmynt i handen. »Bed
för öfrigt godt för mig och instäm ur mitt hjertas
djup i bönen för konungen, mina barn och riket, ja,
för alla dess inbyggare och äfven enkedrottningen.»

»För enkedrottningen?»

»Att hon icke älskar mig, är mig väl bekant; men vi
böra ju bedja äfven för våra ovänner?»

»Ja, att deras hjertan måtte förändras och dermed
deras lefverne.»

»Det vågar jag icke hoppas af henne, hvad mig
angår. Hennes hat, hennes missundsamhet mot mig
känna inga gränser. Det ena såret hinner ej läkas,
innan ett nytt är slaget. Hvarje kärlighetsbevis af
min gemål blir af henne motarbetadt. Hon skulle vilja
beröfva mig intill mina barn, om hon det kunde. Dock,
deras och mina vänners hjertan skall hon ej lyckas
att frånvända mig.»

En snyftning lät härvid höra sig, och Malin betviflade
icke att den ju framkallades af något nytt prof af
enkedrottningens småsinne eller bitterhet.

»Det blir mig svårt att bedja för den, som aldrig
tröttnar att såra ett hjerta, så ädelt och ömt som
edert», sade hon.

»Vore det blott mitt hjerta! Men min gemål blir
misskänd, klandrad och illa bedömd af främmande, och
detta är hvad som mest grämer mig. Danska ministern
...» Hon afbröt sig, liksom tvekande om hon borde
fortfara, hvarpå hon återtog: »Din osvikliga vänskap
är alltid den samma! Till dig vågar jag förtro
mig! Alltså, danska ministern, som i går hos mig hade
sin afskedsaudiens, lät mig förstå, att det kommit
till hans kunskap, att enkedrottningen sökt intala
konungen att jag, på ett honom förnärmande sätt,
använde mina penningar, då jag lät dem utgå till
understöd åt familjer, som blifvit lidande genom
reduktionen, på grund hvaraf han borde minska mitt
årliga anslag; samt att hon äfven sökt motarbeta en
hans plan, att begåfva mig med det af honom nyss af
grefve Stenbock köpta Karlberg, det hon sjelf önskar
äga, för att liksom vid Drottningholm, Ulriksdal
och flerstädes kunna lemna minnen af sin smak för
byggnadskonst och förskönande anläggningar; samt
slutade med att uppmana mig att kraftigt sätta mig
emot hvarje intrång i mina rättigheter, i hvilket
annat fall han anser sin pligt fordra, att till min
broder, konung Kristian, inberätta förhållandena.»

»Och för henne vill ni bedja genom mig? Ack, återtag
denna begäran, eller ni tvingar mig att med falskheten
på mina läppar tala till Gud!»

»Nej, till en sådan synd vill jag icke göra mig
skyldig! Måtte det nya kyrkoårets första högtid endast
samla uppriktiga och kärleksfulla böner inför Herran,
ur milda och försonliga hjertans djup!»

Här uppstämde klockorna från Storkyrkan sitt
högtidliga ljud, och bedjande Malin återkomma på
hemvägen från kyrkan, bjöd drottningen henne farväl.

Med förgråtna ögon kom hon efter gudstjenstens slut
tillbaka, och utan att söka dölja den sinnesrörelse,
hvaraf hon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:27:30 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1871/0320.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free