Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXXVIII. Gustaf II Adolfs besök i Berlin. - Vattenfallet. - En faders testamente till sina döttrar. V. Talanger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Här strider Gud och djefvulen. Vill hans kärlighet
hålla med djefvulen, så måste han i förväg med mig
kämpa, tertium non dabitur,[1] det är visst!»
Konungen hade fullt skäl för sin harm. Faran hade
mångdubblats sedan hans ankomst till Tyskland,
hans svåger hade sjelf erkänt det, då han oaktadt
all sin svaghet och lumpenhet[2] funnit sig nödgad
att anhålla om hjelp, och likväl vågade han icke med
kraft taga steget ut, utan ville liksom stå med ena
foten inom kejsarens dörrtröskel. Utan tvifvel hade
nu något vida värre drabbat den kortsynte mannen, om
icke hans fruntimmer genom sina enträgna böner förmått
konungen att följa med till staden, dit konungen ock
intågade under betäckning af sina tusen musketörer.
Följande dagen fortsattes underhandlingarne, och
kurfursten och hans rådgifvare befunno sig i verklig
vånda. »Jag kan ej förtänka kurfursten, min svåger»
– sade konungen – »att han är sorgse blifven; ty att
jag begär farliga och betänkliga saker är ostridligt;
men jag begär dem ej för min, utan för kurfurstens,
hans lands och hela kristenhetens bästa.» Man kunde
ej vara blind för sanningen i konungens ord, ehuru
fruktan för kejsaren och Tilly bedöfvade dem. »Min
väg går till Magdeburg» – tillade konungen – »Viljen I
icke hjelpa mig, så skolen I en gång på yttersta dagen
ansvara för edert klenmod, att icke våga understödja
evangelii sak. – Till och med här i tiden skall denna
eder egennytta få sin tillbörliga vedergällning; ty
när Magdeburg fallit och jag med min här återvänder
till Sverige, hur skall det då gå med eder och edert
land?»
Ända till sent på qvällen fortfore emellertid
underhandlingarna. Först klockan nio kunde kurfursten
besluta sig. Beslutet var, att han lemnade Küstrin
och Spandau åt konungen.
Då afslutades den bekymmerfulla dagen med ett
glänsande gästabud, der kurfursten sökte i vinet
dränka sin fruktan.
Följande dagen – den 5 Maj –, sedan konungen i bref
underrättat rikskanslern om hvad som timat samt gifvit
honom nödiga befallningar, aftågade han från Berlin
och begaf sig till Spandau, hvarest Gustaf Horns
fullmakt att föra högsta befälet öfver Pomern och
östra Brandenburg är utfärdad.
Hvad Magdeburg beträffar, så lyckades dock icke
konungens bemödanden för dess räddning. Johan
Georg i Sachsen var alldeles omedgörlig, och medan
underhandlingarna med honom föregingo, inlupo
underrättelserna om Magdeburgs fall.
St.
Vattenfallet.
Ett skådespel, som mäktigt griper sinnet
Och vänder tanken från allt smått en stund;
En tafla, som blir lefvande för minnet;
En sång, som brusar fram ur hjertats grund;
Ursprunglighet, hvars strida, djupa åder
En outsjungelig natur förråder!
Här vill jag stå, när solen sjunkit neder
Och månen upp hinsidan bergen går.
Här vill jag stå, när skymningen sig breder
Och natten stjerneglans i skummet slår.
Ljuft är, att vara tyst inför det stora,
Att deruti sitt »intet» helt förlora.
Du flod, som genom skaldens hjerta brusar,
Du tonverld, med de många strida fall,
Hur än du forsar, skummar, hvirflar, brusar,
Af verlden oförstådd du vara skall.
Hvad mer! När du dig slår till skum i fallet,
Står himlen sjelf och kastar ljus i svallet!
Anna A.
En faders testamente till sina döttrar.
V.
Talanger.
Talanger, af hvilket slag de än må vara, utbildas
blott genom ihärdigt arbete. Den unga qvinna, som Gud
förlänat lyckliga naturgåfvor, äger i sitt innersta
väsen en outtömlig källa till glädje och tröst för
hvarje dag i sitt lif, och vid alla tillfällen,
liksom i hvarje land, en materiel hjelpkälla, som är
vida tillförlitligare, än rikedomar och förgängliga
lyckans håfvor.
J hafven alla haft samma lärare, edra föräldrar, och
de bemödade sig i synnerhet att rikta er uppmärksamhet
på teckning. För musik förrådde ingen af er några
afgjorda anlag. Icke desto mindre förskaffar er
musiken en angenäm vederqvickelse, ja till och
med ett medel att i sällskapskretsar vara välkomna
gäster. Fortfaren med er hittills ådagalagda flit, så
skolen j måhända icke blott lära att ackompanjera väl
och i danslystet sällskap vara en angenäm företeelse,
utan äfven lära att med känsla och uttryck föredraga
ett måttligt svårt tonstycke. Om eder talang icke
skördar stormande bifall, så skall den dock vara nog
för de fordringar, man är berättigad ställa på en
dilettant; man skall gerna inbjuda er till musikaliska
soaréer, och j skolen derigenom lära bättre uppskatta
andras musikaliska prestationer. Här gäller, såsom i
många andra fall, att en ung qvinna icke bör försumma
någonting, hvarigenom hon i ädel bemärkelse kan göra
sig älskad hos andra.
I målning hafven j, mina barn, icke blott en källa
till mångfaldiga fröjder, utan också, i fall den
redan antydda onda dagen skulle inbryta äfven öfver eder, en verklig
skatt. För musik erfordras dels ackompanjemang, dels
auditorium. Instuderar man ett musikstycke, så ligger
det hoppet icke aflägset, att man kan låta höra det,
ty ytterst sällan musicerar man för att endast roa sig
sjelf (ehuruväl äfven deri, allt efter det instrument
man valt, ligger en stor njutning). För teckning och
målning behöfver man deremot hvarken någons biträde
eller erkännande. Med tillhjelp af blyerts och papper
kunnen j antingen kopiera ett omtyckt original,
eller ock följa ingifvelserna af eder egen fantasi;
på det sättet skola de lediga timmarne försvinna
med drömmens hastighet. Jag vet qvinnor, som genom
den bittraste förlust, en moder kan lida, genom ett
älskadt barns död, blifvit försänkta i djupt svårmod;
de rörde icke mer sitt piano, men deremot började de
efter någon tid åter sysselsätta sig med teckning,
ja de togo till och med på nytt undervisning deri, för
att fullkomna det tidigare inhämtade och sålunda icke
glömma, men åtminstone i ett mildt svårmod förvandla
sin smärta.
Om j än framdeles försummen musiken, hvilket jag
dock skulle mycket beklaga, så är jag öfvertygad,
att detta icke skall blifva fallet med teckningen,
ty edra små skapelser skola förskaffa er fortfarande,
ofta upprepade njutningar.
Akten er dock för fåfäng konstnärsstolthet, och söken
aldrig att pråla med edra talanger! Med verkliga
konstnärer skolen j dock aldrig kunna mäta er. Blott
ytterst få qvinnor äro kallade att såsom konstnärer
eller skriftställare vinna ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
