Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXIV. Rutger von Ascheberg. - Himlens Son.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samlad kraft bryta in i hjertat af Sverige och
betvinga landet, medan kurfursten af Brandenburg
plockade till sig hvad han kunde af de svensk-tyska
besittningarne och äfven af de holsteinska, om lyckan
var god.
Här voro goda råd dyra. Halmstad var då en
förskansad plats, som måste först tagas af fienden,
innan Halland låg för honom öppet och för att han
skulle hafva sin marsch betäckt. Konung Carl ilade
med Ascheberg Halmstad till undsättning. Vid ett
hållet krigsråd voro generalerna af delade meningar,
i det att Ascheberg stod ensam mot de öfriga om
sin tanke. Konungen beslöt att följa Aschebergs
råd. Ett slag stod, hvarvid Ascheberg till gagnet
och konungen till namnet kommenderade svenska armén
och slog den danska, som anfördes af general Duncam,
så grundligt, att af den samma, ursprungligen 4,000
man stark, ej öfver 30 man undgingo döden eller
fångenskapen. Den unge konungen, som hittills rönt
idel motgångar, kände nu sitt mod höjas och blef
naturligtvis tillgifven Ascheberg, som han kallade
för sin »läromästare i kriget». Konung Carl drog sig
nu med sin stabschef, såsom Ascheberg skulle i dag
kallas, tillbaka från det betryggade Halland, samlade
till sig förstärkningar från det inre af landet och
skyndade mot Skåne i föresats att nu sjelf blifva den
angripande. Det bekanta, märkliga slaget vid Lund –
hvilket blef af så betydelsefull inverkan på Sveriges
ställning – följde och gaf en lysande seger åt våra
vapen. Skåne låg nu åter öppet för dessa. Helsingborg
återtogs och det af fiender öfversvämmade Blekinge
rensades. Genom slaget vid Landskrona följande året
måste fienden utrymma största delen af landet och
uppgifva Christianstad, hvarefter danske konungen, som
ej längre hyste något hopp om att kunna återeröfra
Skåne, omsider måste beqväma sig till fred. Under
alla dessa betydelsefulla händelser var Ascheberg,
liksom äfven Helmfelt, vid sin konungs sida; och denne
hade en af Ascheberg angifven taktisk rörelse att
tacka för segren vid Landskrona, der Ascheberg svårt
sårades. Dessa förtjenster blefvo äfven af konungen
erkända, i det han lät i Aschebergs grefvebref
införa, det »Gud genom honom gifvit segren vid
Landskrona».
Snabbt steg Ascheberg ock på de furstliga
nådebetygelsernas bana, så att han slutligen
var fältmarskalk,
general-guvernör öfver Skåne, Halland, Göteborg och Bohus
län, kongligt råd och grefve. Då freden var sluten,
besökte konungen fältmarskalken, tog af honom ett ömt
afsked och skänkte honom sitt med dyrbara diamanter
besatta – hattband.
Grefve Ascheberg egnade sig nu, sedan freden var
vunnen, åt sitt vidsträckta guvernement, hvilket
lidit mycket genom kriget, i synnerhet Skåne. Han var
en sträng herre, som ville hafva ordning och skick,
hvarföre ock allmogen fann honom vara, hvad den nu
brukar kalla resonlig. Med synnerlig ifver egnade han
sig åt fästningsbyggnaderna i Göteborg, Landskrona,
Marstrand, Bohus och Helsingborg, men glömde derför
icke fredligare sysselsättningar, utan var till och
med en ifrig befrämjare af Lunds akademis såväl
uppkomst som bestånd. Sjelf hade han likväl icke
några bokliga kunskaper: man inhämtar ej sådana i
stridernas tummel; men man kan derföre likväl hysa
aktning för lärdomen, och det gjorde Ascheberg. Dock
var det förlåtligt, om han tilltrodde värjspetsen
mera förmåga att bestämma öfver verldens öden,
än allt det myckna, som står att läsa i böcker.
Hans, under en äfven på år rik lefnad, honom så
tillgifna maka afled slutligen 1689, hvilken förlust
så nedbröt hans sinne och genom blessyrer under
fältlifvet illa åtgångna kropp, att han sjelf snart
följde och utandades sin sista suck i Göteborg år
1693. Han fördes med praktfull ståt till grafven,
i hvilken sorgehögtid konung Carl XI, som enkom
derför reste ned från Stockholm, sjelf deltog. Af
den djerfve krigaren, som aldrig i tiden led något
nederlag, finnas nu blott några hoptorkade smulor
qvar, men de äro omgifna af gyllene vapensköldar
med brokiga fält och af multnande fanor, hvilka alla
bära vittne om, att i denna handfull stoft lefde en
gång en ande, som verkade kraftigt och i en orolig
tid skapade sig en lysande lefnadsbana, i det han
bragte sig upp från simpel ryttare till de högsta
äreställen. Äfven dessa vapensköldar och dessa fanor
och standar skola blifva en handfull mull; men jemväl
då, och det oaktadt, skall minnet af den verksamme
anden fortlefva, hvars bragder så högligen bidragit
i svåra pröfningsstunder till, att det svenska ännu
är svenskt och att svensk fosterlandskärlek brinner
lika varm vid Öresund, som vid den från urminnes
tid under svenskt välde glittrande Mälarens våg.
Axel Krook.
Himlens Son.
»Menniskan är alltid benägen for det som är skönast: en
moralisk naturlag» – säger en fransk författare, och
hvem vågar väl jäfva detta påstående, ty hvart vi än
blicka, kring hela jordens rund, genom alla historiens
blad, öfverallt se vi en sträfvan åt det upphöjda, en
hyllning åt någonting dyrkansvärdt göra sig gällande,
och detta ej mindre hos massan än hos individen. Väl
är det sannt, att denna ideala åtrå, utmärkande för
menniskoslägtet åstadkommit ganska mycket buller
och bång, oreda och krångel här i verlden, ja att
»storhetens tillbedjan» orsakat många brutna ryggar,
många knäckta nackar och frampressat icke blott mycket
blod, utan ock mycket tårar. Men stor sak häri, utan
detta, hvad blefve väl annars lifvets innehåll? Man
måste offra sig – också »en moralisk naturlag».
Den allt mera klarnande blicken måste naturligen
snart äga en synlig representant för sitt upphöjda
mål, hvilket vi exempelvis se af gamla testamentets
berättelse om tillkomsten af »Herrans smorda», som den
gamle profeten Samuel väl medgaf folkenom att komma i
verlden, ehuru med en viss, känd protest af ett »det
skall han taga och det skall han taga» o. s. v.,
eller, för korthetens skull – ett summa summarum
af Samuels ord – hvad en siare af nyare datum sagt:
»riset kyss, som ger dig agan».
Ja, huru det gick till i gamla testamentet, det veta
vi, men menniskoslägtets saga är af under full och
uppenbarelserna mångahanda. Men öfverstrålande
alla berättelser om »de smorda», torde dock den om
kejsaren i Japan, Mikado, taga
priset, ty denne buddhistiska religionens påfve,
som haft ofelbarhetens gloria kring sin tinning
århundraden före de romerska påfvarne, denne utvalde
»himlens son» dör aldrig, han blott försvinner, för
att gifra plats åt en annan Mikado, när och huru vet
ingen.
Denne gudaburne, som icke har något slut, påstår man
dock haft en början och man förtäljer:
En af de fyra gudar, som herrskade öfver jorden,
förmälde sig efter en regering af två millioner år med
en jordisk qvinna, och deras ende son var »Zin mu ten
wu» den »gudomlige eröfraren», som, öfver ett halft
tusen år före Kristus, gaf Japan det anseende och den
makt, det sedan bibehållit. Denne eröfrare var Mikado,
»himlens son».
Genom århundraden regerade Mikado sjelf och var
anförare för sin här i krig, men i längden anstod
icke detta lif en kejsare, som till på köpet anses
vara den förkroppsligade gudomen. Han började allt
mera sluta sig inne i sitt palats och blef slutligen
nästan osynlig.
Ett så upphöjdt lefnadssätt är måhända tröttsamt i
längden, ty det är icke ovanligt, att Mikado, vid
unga år, långt innan han försvinner, afsäger sig
regeringen till förmån för sin son, och för att en
sådan aldrig skall fattas honom, har lagen gifvit
honom tolf gemåler, som han har rättighet att välja
bland sina hofdamer. Så hände att en Mikado, förmäld
med en furstinna, afträdde makten åt sin treårige
son. Den höge gemålens far lät då fängsla exkejsaren,
men en aflägsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
