Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Wasastoden i Stockholm. Gubben Noach. - Två sceners heroer. (Forts fr. föreg. häfte, sid. 308.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig emellan de »djupa lederna» och statens
öfverhufvud. Också är det utan tvifvel denna faderliga
kärlek till och så att säga personliga bekantskap
med folket, som hos allmogen, i lika hög grad som
hans segerrika kamp mot både andliga och verldsliga
fiender, framkallat denna obegränsade hängifvenhet,
som icke under seklernas lopp förlorat sig, utan
tvärtom med tiden vunnit allt större styrka. Det
är denna kärlek, som inflätat de friskaste bladen i
hans äras lagerkrans och tändt de klaraste strålarne
i hans ryktes gloria.
Gustaf Wasas staty är modellerad af L’Archeveque och
gjuten af eröfrade kanoner.
Fotställningen, af svensk marmor, är baktill prydd
med en sädeskärfve, en så kallad »vase»; och framtill
af en medaljong – hvars ram utgöres af evighetens symbol, en orm
som biter sig i stjerten – omgifven af en lagerkrans
och innehållande följande inskription:
GUSTAVO ERICI
Patriæ Libertatis Religionis
Vindici
Nobili Civi Opt. Regi
Post Bina Sæcula
Pos. Ordo Equestris.
MDCCLXXIII.
Konungen är framställd lagerkransad, i kröningsmantel
och bärande spira. Ansigtet är vändt från riddarhuset
till slottet, »till en antydan» – säger en framstående
författare – »att han från ridderlig slägt uppstigit
på tronen».
Gubben Noach.
Två sceners heroer.
(Forts. fr. föreg. häfte, sid. 308.)
I motsats till Garricks harmoniska framträdande på
scenen och lyckliga lif i hemmet är Edmond Keans
bana såsom konstnär och menniska oregelbunden och
utsväfvande, ojemn och orolig. I den dramatiska
konstens historia stå dessa två stora skådespelare
vid hvarandras sida, men medan den ene var stor
genom det klara medvetandet om målet och medlen,
hvilka ledde hans steg säkert och utan vacklande
mot det ideal, han hade uppställt för sig, hade den
andre sin storhet i den väldiga inspiration, hvilken
omsusade honom såsom med osynliga vingar, så snart
han beträdde scenen, i den genialiska blicken för
uppgiften och i de ovanliga medlen till dess lösning,
som han i ögonblicket grep med instinktmässig känsla
för det rätta. Begge konstnärerna hafva gjort epok
i den engelska dramatiken, men som deras metod var
fullkomligt olika, ehuru de just uppträdde i samma
rollfack, sålunda har också den verkan, de utöfvat på
sin samtid, varit högst olika. Den reform, Garrick
åvägabragte, genomförde han med klart medvetande
om, att det gamla och osanna i skådespelarekonsten
måste aflösas af något nytt och sant, som han hade
förmögenheterna till att genomföra, och som han sökte
genomföra helt och hållet genom att utbilda en skola,
hvilken kunde understödja hans framställningssätt,
och uppfostra en publik, hvilken var i besittning
af tillräcklig smak för att fasthålla vid den sanna
konsten, sedan den nu en gång var ställd för dess
öga. Derföre måste Garricks betydelse för den engelska
teatern blifva större än Keans, ty denne stod och
föll med sig sjelf allena och har aldrig bildat
någon skola, aldrig sökt genomföra annan reform än
den: att med sin egen person visa publiken, huru de
Shakespeareska hjelterollerna skulle spelas, att gifva
just det, som hans genius ingaf honom, utan att tänka
öfver dess förhållande till de samtida omgifningarne
eller till efterverlden. Kean for fram öfver scenen
som en meteor öfver himlen; då dess glänsande ljus var
släckt, syntes mörkret dubbelt så starkt som förut,
ty ingen hade kunnat lära honom det enda afgörande,
emedan detta afgörande just var så starkt fästadt
vid hans egen excentriska personlighets innersta
lif, att det blott kunde gripas af den, som var
andligen beslägtad med honom. Att den lekamliga
slägtskapen här var utan betydelse, har hans son
och efterträdare, Charles Kean, bevisat, ty han har
som skådespelare aldrig hunnit blott hälften af sin
odödlige faders höjd och har som direktör visat sig
lika liten i förhållande till Shakespeares anda, i
det han förvandlat den store skaldens bästa arbeten
till halfva balletter och dolt ordens pathos under
en lysande apparat af storartade dekorationer och
praktfulla kostymer.
Det meteoraktiga uti Keans hela lif, hvilket från en
obemärkt tillvaro såsom figurant och boxare plötsligt
utvecklade sina rika gåfvor på Drurylanes klassiska
tiljor i de Shakespeareska mästerverken för att
derpå, efter en kort, men lysande existens såsom
den af en verld beundrade, förgudade konstnären och
sällskapsmannen, sjunka tillbaka i bränvinssuparnes
mörker och uselhet – detta meteoraktiga var ett
kännemärke för sjelfva hans konst, hvilken i en ovanlig grad
var inspirationens, det genialiska ögonblickets
skapelse. Det är derföre svårt att gifva en bild af
denna konst i dess egendomliga helhet, emedan just
dess enskilta bilder kunna stråla i så olika färger,
allt efter den flammas beskaffenhet, hvilken just i
ögonblicket lågade i konstnärens inre. Kulminationen
i Keans konstnärsperiod – från 1814 till 1827 – ligger
emellertid så nära vår tid, att ännu åtskilliga lefva,
som personligen hafva mottagit det starka intrycket af
denne sällsynte skådespelares underbara prestationer;
och för oss, hvilka icke sjelfve hafva kunnat bilda
oss någon föreställning om det karakteristiska i
hans spel, så väl som för dem, hvilka äro böjda för
att hänföra allt detta under rubriken »laudatores
temporis acti», kan det vara i sin ordning att åter
påminna om det slående vittnesbörd, om den sanna
konstens gemensamhetsprägel, som den ålderstigna
mrs Garrick, gammal nog för att kunna bilda den
sammanbindande länken mellan de två tidsåldrarne,
aflade genom att hylla Kean såsom Garricks förste och
ende värdige efterföljare. Medan vi nyss anförde detta
vittnesbörd till fördel för Garrick, kan det åter
nu framläggas till förmån för Kean, såsom en protest
mot dem, hvilka mena, att folk föra »gammalt prat»,
då de prisa sin aflägsna samtids stora konstnärer;
ty i det mrs Garrick lefde för att hylla och ära sin
mans minne, mente hon sig just göra detta på bästa
sätt genom att hylla och ära den uppgående stjerna,
hvars glans i styrka och klarhet kunde hafva stått
vid sidan af den nedgångnas.
Det ofvannämda vittnesbördet hafva vi hämtat ur
en biografi öfver Kean (af F. W. Hawkins, London
1869). Åtskilliga andra smådrag ur Keans umgänge
med mrs Garrick kasta likaledes ett ljus öfver hans
betydelse såsom konstnär och hans uppfattning af
de konstnärliga förhållandena. Ett af dem skola
vi anföra, ty på samma gång som det gifver oss en
inblick i Keans åskådningssätt, kan det tjena den
ärade publiken såsom ett litet memento. Han beklagade
sig en dag för mrs Garrick öfver recensenternas
ytlighet och öfver olikheten i deras anmärkningar om
detaljerna i hans framställning. «Dessa menniskor»,
sade han, »förstå icke sin sak; de gifva mig bifall,
der jag icke förtjenar det, och gifva icke akt på
drag, som jag utarbetat med den yttersta omsorg
och uppmärksamhet. Emedan min stil är lätt och
naturlig, tro de, att jag icke studerar, och tala om
’geniets plötsliga ingifvelser’; det finnes alldeles
icke något sådant, som plötsliga ingifvelser,
allt är öfvertänkt och genomstuderadt i förväg;
man kan spela bättre eller sämre en viss afton på
grund af vissa omständigheter, men till och med om
utförandet icke blifver så lysande, är dock planen
i uppfattningen den samma. Jag har gjort alla dessa
saker på landsortsteatrarna, och måhända gjort dem
bättre, innan jag blef erkänd för att vara en stor
skådespelare i Löndon, men det bifall, jag mottog,
hann aldrig så långt som till London.»
»Ni skulle skrifva en kritik för er sjelf», svarade
den gamla damen, »det gjorde David alltid.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
