Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Två sceners heroer. (Forts fr. föreg. häfte, sid. 308.) - Minne från ett studentmöte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då Kean protesterade mot recensenternas betecknande
af hans spel såsom blott utsprunget af ögonblickets
ingifvelse, så var det, emedan han önskade att
betraktas såsom den samvetsgranne konstnären, hvilken
icke tog sin uppgift lättsinnigt. I sjelfva verket
studerade han sina roller med den största omsorg, men
som oftast förkastade han sedermera vid uppförandet
de resultater, som han hade vunnit på studiernas
väg, och spelade så, att till och med hans hustru,
för hvilken han ständigt repeterade sina roller,
blef förvånad öfver de nya infall, hvilka utsprungo
ur ögonblickets stämning. Då hon frågade honom,
hvarföre han gjorde så, svarade han: »Jag kände,
att det var riktigt att göra det. Förut lopp jag
blott igenom rollen – nu spelade jag den.»
Naturligtvis utsprungo dessa inspirationens
blommor, som gåfvo Keans spel en så egendomlig och
beständigt ny dragningskraft, från en fast grund,
en väl öfvertänkt och i sina allmänna drag ständigt
fasthållen hufvuduppfattning af rollen. Äfven många
af dess detaljer voro så fastslagna, att de ständigt
återkommo i den form, hvilken blifvit så att säga
klassisk för dem, och dock ständigt verkade med
nyhetens öfverraskande kraft, emedan de alltid syntes
födda af ögonblickets fördjupning i karakteren. Det
var sådana effektställen, som Keans efterhärmare i
synnerhet gjorde sig besvär att aflura honom; men huru
sorgfälligt de än gåfvo akt på hans minsta rörelser
och röstens finaste modulationer, t. ex. i scenen,
der Shylock tvingas att återlemna penningarne och
blifver kristen, i Richards monolog i femte akten
af »Richard den tredje» eller i Othello’s gripande
replik: »Farväl, du hjelmbuskhvimmel!» (tredje akten)
– de uppnådde dock på sin höjd blott en yttre likhet,
hvari man icke märkte något af den glödande elden i
det inre, hvilken gaf orden och rörelserna deras rätta
uttryck. Fanny Kemble, hvilken tillhörde den förut
så beundrade skådespelarefamilj, som med ett slag
hade blifvit detroniserad genom Keans framträdande,
kan icke misstänkas för att hafva hyst någon ogrundad
eller öfverilad beundran för den lycklige medtäflaren
om publikens gunst; man kan derföre tro henne på
hennes ord, då hon efter Keans död säger: »Kean har
gått bort – och med honom hafva Othello, Shylock och
Richard försvunnit från scenen.»
Om Keans excentriska lefnadssätt och om de våldsamma
passioner, hvilkas raseri omsider förstörde
denna starka och med så sällsynta gåfvor utrustade
personlighet, är så mycket berättadt på andra ställen,
att vi kunna bespara oss det smärtsamma värfvet
att afslöja skuggsidorna i hans oroliga tillvaro;
hans dygder och laster hafva ju till och med blifvit
apoteoserade på scenen i Alexander Dumas’ drama
»Kean», der hans lif är begagnadt för att exploitera
ett intresse, som hans konst icke längre kunde väcka,
sedan den hade delat skådespelarkonstens vanliga lott:
att förvandlas till hågkomsten af en rad af bilder,
hvilkas konturer tidens gång gör allt svagare och
svagare. Men lika litet som man bör taga alla det
franska styckets episoder för historisk sanning,
lika litet bör man tro alla de äfventyrliga historier,
hvilka äro i omlopp om honom. De, hvilkas pålitlighet
vi kunna kontrollera, äro emellertid talrika nog,
för att visa hans kroppsliga förfall; den
konstnärliga öfverlägsenheten, hvilken dock ännu till det
sista upplågade midt i svagheten, och den hyllest,
hvarmed publiken fortfor att förguda den vackra
ruinen. Hans läkare, doktor Smith, berättar sålunda
från ett af Keans sista lefnadsår en liten episod,
hvilken vittnar om sanningen af detta påstående.
»Den 19 Februari 1831», säger han, »skulle han spela
Othello på Drurylane. På morgonen anförtrodde han mig,
att han befann sig så illamående, att han måste skicka
sin sekreterare, mr Lee, till London (Kean bodde
nämligen i Richmond) för att anmäla, att han icke såg
sig i stånd att spela om aftonen. För att lugna honom
lofvade jag att åtfölja honom, om han ville försöka
att utföra rollen. Hans ögon lyste, då han svarade:
’Det skulle vara en stor tröst för mig att veta er
vara bakom kulisserna. Så vill jag pröfva derpå’. Det
blef mig sednare på dagen omöjligt att följa med
honom i hans vagn, men jag lofvade, att vara på
teatern sednast en timme efter honom. Han for. Emot
min förväntan såg jag mig i stånd att hinna till
teatern, innan representationen börjat. Då jag anmälde
mig som mr Keans läkare, fick jag ögonblickligen
tillträde till scenen, och då jag inträdde i hans
klädloge fann jag honom sittande framför spegeln,
målande sitt ansigte till Othello; på bordet midt
emot honom stod en kanna varm ’brandy-and-water’. Hans
klädloge var ännu ett samlingsställe för förnäma och
snillrika besökande, af hvilka några rökte och drucko
med honom. Kean syntes mycket belåten öfver att se
mig och svarade mig på min fråga om hans befinnande,
att han kände sig stark nog att spela. Jag pekade på
kannan och skakade på hufvudet. ’Ja’, svarade han med
ett melankoliskt leende, ’ännu för fyra år sedan kunde
jag spela det förutan, men nu kan jag icke undvara
det till Othello.’ Han spelade fint och vackert,
och publiken var hänryckt. I femte akten voro hans
krafter nästan uttömda, och då ridån föll, såg jag,
att han var mycket svag. Hans vagn, hvilken höll
utanför, för att köra honom till Richmond, ådrog
sig de bortgåendes uppmärksamhet, och en folkmassa
samlade sig för att se honom åka bort. Aftonen var
vacker, och de väntade tåligt, tills Kean kom ut,
efter att hafva tvättat mohrens bruna färg af sitt
ansigte och utbytt hans rika orientaliska drägt mot
det nittonde århundradets. Så snart han visade sig,
skallade ett väldigt bifallsrop emot honom, han blef
lyftad på axlarne af folkhopen och buren i triumf
till vagnen. ’Håll! Stanna!’ ropade jag af fruktan
att kusken, hvilken icke visste, att jag var der,
skulle köra bort utan mig. ’Vill ni låta den herrn
passera’, sade Kean till de kringstående, ’det
är min läkare.’ Orden voro knappt uttalade förrän
jag kände mig lyftad i vädret och en sekund derefter
placerad i vagnen vid sidan af min patient. Han syntes
fullkomligt van vid dylika demonstrationer och roade
sig mycket öfver min förvåning. Derpå körde vi åstad
i full fart.»
Två år senare dog Kean, fyratiosex år gammal. Han
ligger begrafven på Richmonds kyrkogård och
icke, såsom Garrick, i Englands Pantheon,
Westminster. Hvarken Byron eller Kean befunnos
värdiga en dylik ära – dertill hade de syndat allt
för groft emot »the cant».
Minne från ett studentmöte.
Berättelse af Marie Sophie Schwartz.
Vintern hade packat in och begifvit sig till en
annan marknad, för att rymma fältet åt våren, som,
blid och leende, med sina lärkor och sippor jagade
den gamle på flykten.
Det var mycket lif och mycken rörelse i Upsala
stad våren 1856. Alla tankar, sinnen och hjertan
upptogos af förberedelserna till det skandinaviska
studentmötet.
Professorer och studenter, docenter och skolgossar,
borgare och tjenstemän, matronor och flickor,
ålderstigna och barn, alla talade derom, alla gladde
sig deråt.
Danmarks och Norges ynglingaskara skulle komma,
för att sluta ett brödraförbund med den svenska
ungdomen, och glädjen måste ju vara allmän,
tillrustningarne storartade och intresset varmt. Vid
blotta föreställningen om den vackra festen klappade
allas hjertan af lust och fröjd.
Jag var sjutton år vid den tiden. Mina föräldrars
enda dotter, min fars öga, min mors förnöjelse och
mina bröders svaghet. Att önska och ej få, var något
okändt. Att lifvet hade annat än solljus att bjuda
på, förstod jag knappast. Jag var lycklig och njöt
med fulla drag af min lycka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
