Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minne från ett studentmöte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Min far var icke rik, han var en lärd, och de lärde
äro sällan begåfvade med förmögenhet. Hans inkomster
voro nätt och jemt så stora, att han, utan allt
för många försakelser, kunde gifva, sina barn en
god uppfostran och skämma bort sin enda dotter. De
medgåfvo likväl icke att gifva denna dotter någon
hemgift, ifall hon fått en friare, som fordrat detta.
Hemgift och friare tänkte jag icke på, men väl på de
norska och de danska studenterna. Natt och dag var
min själ upptagen af studentmötet och all den fröjd
det skulle föra med sig.
Ifrån den stund det blef beslutadt till den 12 Juni
hade min fantasi varit i så liflig verksamhet, att
jag både vaken och sofvande drömde om det ögonblick,
då man i Upsala skulle helsa de inbjudne välkomna.
På eftermiddagen klockan fem, nyssnämde dag,
voro deltagarne i festen samlade i Odinslund. Man
hade ändtligen kommit så långt, att man afvaktade
underrättelser om gästernas ankomst.
Min glädje stördes af en feberaktig oro, som till
en viss grad hemsökte alla, innan från Stockholm
kunskapen om de resande anlände.
Jag var färdig utbrista i tårar och började frukta,
Gud vet hvad, att de norska och danska studenterna
samt och synnerligen omkommit och att hela mötet
derigenom skulle blifva instäldt.
Slutligen, klockan omkring sju på aftonen, ingick det
tillfredsställande budskapet, att de resande först
klockan ett på natten voro att förvänta.
Klockan ett på natten! Nå, hvad mera? Att vaka, för
att vid midnatt få helsa våra bröder från grannrikena
välkomna, syntes mig ganska herrligt. Det gafs
icke något pris, för hvilket jag velat försaka det
nöjet. Att andra tänkte lika med mig, syntes deraf
att menniskomassan icke minskades. Klockan elfva på
aftonen kallade tio kanonskott deltagarne åter till
Odinslund och derifrån ordnade sig värdarne och tågade
ned till stranden. Min far var bland dessa, och jag,
jag var bland åskådarinnorna.
Aldrig skall jag glömma anblicken af
landstigningsstället. Studentbeväringen, i full parad,
hade ställt upp sig i en mot ån öppen fyrkant, utefter
hvars slutna sidor nationernas fanor svajade. I midten
utvecklade sig det standar, Kristiania-damerna förärat
Upsala studenter.
Mitt hjerta slog dubbla slag af förtjusning. Jag kunde
knappast andas. Jag var stolt öfver att vara född
i den gamla staden och hafva en far, som tillhörde
akademien, och en bror, som var student.
Studentkåren och öfriga deltagare i festen afvaktade
nu de resandes ankomst.
Midnattstimman slog, den gamla dagen var förliden
och den nya hade icke framskridit många minuter, då
salut från fartygen hördes, ehuru på afstånd. Den
besvarades ögonblickligt af en stark kanonad från
slottet, som ej slutade förr än de tre fartygen lade
till vid bryggan.
Med hela min själ och utan tanke på det opassande
för en flicka instämde jag i det hurra, som afslöt
kanonaden och helsade de ankomne. Derefter uppstämdes
en helsningssång af Upsala sångare. Jag minnes icke
orden, jag mins blott att min rörelse dervid var så
stor, att tårarne gledo utför kinderna.
Under det sången sjöngs, ljusnade sommarnatten, den
unga dagen helsade med ett blidt, förhoppningsfullt
leende barnen utaf samma stam, om ock af skilda
grenar.
Det var en skön anblick, Fyrisån erbjöd. På ena sidan
de många fanorna, omgifna af studentbeväringen, och
der bakom alla värdarne, iklädda hvita mössor. Den
dagen fanns det endast studenter och icke några
professorer i Upsala. På andra sidan af ån den
grönskande parken, öfverfylld af damer, som med
lifliga och intresserade blickar och viftande näsdukar
helsade de framåt skridande fartygen. Midt för dessa
den höga, hvälfda bron, beklädd med en ofantlig
menniskomassa. Öfverallt en stormande glädje, som
uttryckte sig i dånande hurrarop.
Jag grät och skrattade på en och samma gång. Det
hade varit värdt ett kungarike, att den stunden fått
förvandlas till student.
Tåget ordnades och sattes i rörelse. Åter dånade
kanonerna och öfverröstade hurraropen.
Värdarne mottogo sina gäster, och det nästan
oöfverskådliga tåget, med nationernas fanor spridda
ut åt hela dess längd och företrädda af Köpenhamns,
Lunds och Upsala studentstandar, begaf sig till
Odinslund. Anblicken var hänförande. Lefver jag
till sjuttio år, skall ändå minnet deraf qvarstå
oförsvagadt och komma mitt hjerta att slå dubbla slag
af fröjd, då jag tänker derpå.
När tåget slutligen hade stannat i Odinslund,
afsjöngos några verser. Jag tror, att de voro
författade af professor Böttiger, men är det ett
misstag, ber jag om tillgift.
Äfven vill jag minnas, att det var doktor Esaias
Edqvist, som med ett ståtligt tal välkomnade
gästerna.
Den allvarliga sången, talet och ögonblickets
betydelse måste mäktigt anslå alla. »Det var i den
gryende morgonstunden man helsade morgonväkten af en
stor, skön och allvarlig förhoppning för de förenade
rikena», sade min far, då han med rörelse talade
derom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
