Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minne från ett studentmöte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Der återsåg jag »min norske student», som fortfarande
tycktes hafva sin förnöjelse uti att se på mig,
ehuru han var med om både skålar och tal.
Vädret var herrligt, glädjen allmän och jag lycklig
som fågeln, när han svingar sig i skyn och sjunger
lifvets lof.
Klockan tio andra dagen var jag, jemte hundrade
andra, ute för att se när studenterna tågade öfver
Carolina-backen, Torget och Svartbäcken ut till Upsala
högar. Der, under tal och sång, skulle våra förfäders
skålar drickas i mjöd.
Vid tvåtiden återkommo de. Ifrån ett fönster skulle
jag, och flera med mig, kasta blommor på dem. Jag
hade bundit små, riktigt söta buketter, af dem hade
jag bestämdt den vackraste åt »min student». Konsten
var nu att kasta så, att han kunde fånga de med band
i Skandinaviens färger ombundna blommorna.
Jag fick ganska snart ögonen på den resliga
gestalten. Han såg upp till mig, i nästa sekund höll
han min bukett i handen, aftog mössan och helsade
med ett vackert, gladt leende.
Hvad jag var förtjust. De andra buketterna kastade
jag, utan att fråga efter om de blefvo förtrampade
eller uppfångade.
Idéen med det skandinaviska studentmötet hade redan
förkroppsligat sig för mig och sammansmält i en enda
person, och han representerade alla mötets intressen
i mina ögon.
Klockan nio på aftonen skulle balen börjas.
Aldrig har Carolina-salen haft ett festligare
utseende. Den var smakfullt dekorerad med fanor,
draperier, blommor och ljus. Mitt tjusta öga tyckte
sig se en uppenbarelse ur »Tusen och en natt». Tre
tusen brinnande ljuslågor kastade öfver den och
alla balgästerna ett haf af ljus, som var nästan
bländande. Aldrig har jag sett så mycken qvinlig
fägring samlad på en plats, som i Carolina denna
afton.
Och vi hade alla, både unga och gamla, gjort hvad i
vår förmåga stod, för att blifva vackra. Glädjen, som
lifvade hvarje sinne, hade lättat dessa bemödanden.
Innan dansmusiken spelade upp, kom min äldste bror
med »min student» fram till mig och presenterade
kandidaten Olof Benser från Kristiania.
Jag blef mycket varm och kunde icke afhålla mig från
att småle, under det hjertat klappade häftigt. Jag
var en god skandinavinna och derföre höll jag af de
»norske gutter».
»Min tid har blifvit illa använd», sade kandidaten,
»då det först nu lyckats mig blifva presenterad för
den dam, jag så ifrigt önskat lära känna allt från
den stund våra ögon möttes. De har säkert den godheten
att skänka mig första valsen.
Hade jag fått följa mitt hjertas val, hade han fått
alla danserna, men nu ville ett ogynsamt öde, att
jag redan var uppbjuden till första, andra, tredje
och fjerde dansen. Jag måste således neka. Min norske
student blef purpurröd.
»Alltså ett nej på min första begäran; det var dåliga
tecken. Med hvem skall de dansa första valsen?»
»Med min slägtinge, medicine kandidaten Carl
Ringstedt», svarade jag.
»En upsaliensare, han måste afstå. Får jag icke med
dem dansa första valsen, lemnar jag balen. Jag kan
ej emottaga den andra, än mindre den femte, jag måste
hafva den första eller också ingen.»
Carl Ringstedt kom till oss. Han var alltid mycket
vänlig och snäll emot mig och jag tyckte ganska bra
om honom eljest, fast han nu, liksom alla svenskar,
var mig likgiltig.
Om jag varit mindre norskt sinnad, hade jag bort
blifva stött på »min student», som icke först frågade
om jag ville medgifva, att han bad Carl afstå. Nu
tänkte jag icke på att min qvinliga blygsamhet bort
blifva sårad af hans antagande, att jag gerna gick
in på bytet.
Med klappande hjerta afvaktade jag utgången af
hans attack på Carls artighet. Mitt deltagande var
så stort, att jag bad en tyst bön till fromma för
uppfyllandet af den norske studentens önskan.
Carl blef missnöjd, då ung Olof framställde
förslaget. Han var icke alls böjd att försaka till
förmån för främlingen.
»Jag erkänner», sade han, »att det är mig svårt afstå
från det bästa festen ägde.» Han såg på mig, liksom
han väntat, att jag skulle komma honom till hjelp. Jag
fann hans vägran opassande och, då Carl hänsköt
afgörandet till mig, utföll det efter norrmannens
önskan.
»Nanna handlar icke rätt mot mig», hviskade Carl,
då han aflägsnade sig.
Om det var rätt eller orätt bekymrade mig föga;
roligt var det.
Aldrig förr hade jag dansat med en så utmärkt
valsör. Bestämdt fanns det ej hans like på hela
jorden. Jag beklagade blott att valsen var för kort,
och det samma gjorde äfven han.
Vi sutto derefter sida vid sida. Han höll min hand
i sin, utan att jag gaf akt derpå. Hans ögon hvilade
på mig, och det märkte jag, oaktadt mina fästades på
klädningsfållen.
Han talade; jag lyssnade. Han sade sig tro på denna
själens frändskap, som gör, att man vid första
ögonkastet känner den, man bör blifva ett med.
Jag delade hans tro.
Han svärmade för skandinavismen; jag gjorde så äfven,
ehuru den för mig egentligen innefattades endast i
studentmöten. Slutligen påstod han, att svenskar,
norrmän och danskar borde draga ut och taga hustrur i
hvarandras land och på detta praktiska sätt tillämpa
den vackra idéen.
Jag för min del hade ingenting deremot, förutsatt
att talaren lät mig blifva den, genom hvilken han
förverkligade sina åsigter.
Detta sade jag likväl icke, ehuru jag instämde i
allt det öfriga. Jag fann det i sin ordning, att
med tystnad åhöra hans äktenskapsskandinavism och
skrattade deråt, fast kinden glödde och hjertat
klappade.
Andra, tredje och fjerde danserna voro förbi. »Min
student» och jag hade icke fått dansa någon af dessa
med hvarandra, men vi togo vår skada igen under de
korta hvilostunderna, då vi sutto tillsammans och
pratade eller ock lyssnade till studentsångerna, som
aflöste danserna. Det föreföll mig som vi varit gamla
bekanta och jag talade förtroligare med min norrman,
än med Carl, som jag känt från barnaåren.
Fyra danser fick han af mig den afton. Det var mycket,
alldeles för mycket, och i strid med alla konvenansens
fordringar; men under ett studentmöte räknar man icke
så noga.
Balen var slut. Jag var åter i mitt hem, i min egen
lilla kammare; men icke ensam, utan i sällskap med
tvenne kusiner från landet.
De båda flickorna pratade och pratade. De voro
förtjusta öfver öronen, den ena i en dansk, den andra
i en svensk och ville aldrig sluta att samspråka. Jag
hade ingen lust att tala, men så mycket mer att
tänka.
Ändtligen somnade flickorna. Nu fick jag i ro genomgå
aftonens tilldragelser.
Hvad hade egentligen händt mig, som var så
märkvärdigt? Svårt att förtälja, men anmärkningsvärdt
var det.
Ung Olof älskade, det visste jag. Vidare, att det var
hans första och skulle blifva hans enda kärlek. Han
var kommen ända uppifrån Tromsö, för att i Upsala
finna den flicka, han i lif och död, i lust och nöd
skulle hålla kär, och denna flicka var – jag. Hvad
gjorde nu denna flicka? Hon trodde på hans ord,
ehuru hon endast känt honom några timmar, och hon
gaf honom sitt hjerta.
Det var obetänksamt, det var barnsligt gjordt, men
hon kunde ej hjelpa det; hon var en liten varmhjertad
skandinav.
Efter en dylik upptäckt var icke att begära, det hon
skulle sofva.
Jag tillslöt icke heller ögonen; jag var så outsägligt
lycklig, att sällheten höll mig vaken.
Innan jag såg Olof, tyckte jag det var en stor och
vacker tanke, att de tre rikenas studenter skulle
komma samman och blifva bröder. Individerna voro mig
likgiltiga; för brödraförbundet svärmade jag.
Hjertat gjorde sitt val; allt och alla utom den,
det valt, saknade derefter intresse för mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
