Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Minne från ett studentmöte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mycket egoistiskt; men hvad skulle jag göra. Jag
kunde ej ändra min natur, hvilken var – lik alla
andra flickors.
Balen, frukosten och afskedsfesten dagen derpå
uppfyllde min själ med glada föreställningar, och då
morgonen kom fullbordade jag min toalett med mycken
omsorg.
Kusinerna voro ganska vackra flickor, men jag tyckte
den morgonen, att mitt eget lilla rosiga ansigte var
ännu vackrare, än deras.
Första gången hände detta mig. Jag tror det var min
lycka, som framkallade denna egenkärlek.
Att Olof fann mig vacker, sade mig hans ögon.
Efter festens slut på Carolina sattes tåget med
fanorna i spetsen i gång på väg till hamnen. Alla
fönster och gator voro fulla med folk. Ett regn
af blommor höljde studenterna under uttryck af den
lifligaste entusiasm.
Afresan skedde klockan elfva; men Olof var icke med
bland dem, som reste. Han skulle stanna till nästa
dag.
*
Åter var det afton och sent. En dag af glädje och
sällhet hade försvunnit. Ännu svindlande af lycka,
nalkades jag min far för att bjuda honom god natt.
Han nöp mig i örat och yttrade helt skämtsamt:
»Du lärer icke hafva skickat dig rätt väl under dessa
dagar, har jag förnummit. Jag får väl i morgon hålla
ransakning och dom med fröken och låta henne göra
bot och bättring.»
Mina kinder blossade; jag flydde till mitt rum. Mina
kusiner hade redan gått till hvila.
Jag satte mig att öfvertänka pappas ord:
»Du lärer icke hafva skickat dig, som du bort» hade
han sagt. Nej, det hade jag visst icke; detta måste
jag medgifva. Jag hade ju mottagit och besvarat en
kärleksförklaring, och det af en ung man, som jag
endast känt några timmar. Jag hade ju i ett enda
språng hoppat öfver alla lagar för det passande. Jag
kom att stå mig illa, då ransakningen skulle hållas
och dom fällas. Men denna morgondagens förhör
inträffade först efter de qvarblifna studenternas
afresa. Och detta tröstade mig något.
Hvad skulle pappa, hvad skulle mamma säga, när de
fingo höra, att jag skänkt bort mitt hjerta?
Skulle de dömma sin dotter strängt? Skulle de vilja
förmå henne att afstå från den lycka, hon vunnit? Nej,
de skulle låta henne behålla den.
När jag kommit till detta resultat, gick jag att söka
hvila.
*
I mitt föräldrahem var det helt tyst den följande
dagen, ehuru der ännu funnos några studenter qvar.
Olof hade dröjt, emedan han måste tala vid min far
före sin afresa.
Han var inne hos pappa.
Jag hade begifvit mig på mitt rum, der jag oroligt
trippade omkring från det ena hörnet till det
andra. Än drack jag vatten, än luktade jag på de
blommor, Olof förärat mig, än speglade jag mig och
till sist sammanknäppte jag händerna och tittade upp
i himlen. Allt försök hvarigenom jag sökte lugna mitt
oroliga hjerta.
En sådan ångest hade jag aldrig förr utstått.
Mitt framtida öde skulle ju afgöras. Jag fruktade,
att mina kära föräldrar möjligen kunde vara nog
»lättsinniga» att anse min hastigt tända böjelse
för en barnslig fantasi och icke fästa tillbörligt
afseende vid den.
»Då blir jag mycket olycklig», hviskade jag till
mig sjelf och var starkt frestad att utbrista i
tårar. Mina ögon räddades likväl från att få en viss
likhet med mörtens, ty en af mina yngre bröder öppnade
kammardörren och förkunnade, att pappa ville tala med
mig, men jag tillsades, att icke gå förmaksvägen in
till honom, utan genom förstugan.
I förmaket var således Olof och honom skulle jag icke
få träffa.
Det var icke snällt af pappa att gifva en dylik
befallning, men jag hade aldrig förutsatt möjligheten
att vara ohörsam, och det föll mig icke heller nu in
att vara det.
Jag smög mig ut i förstugan och inträdde helt darrande
till min gode far.
Han satt vid skrifbordet, med ansigtet vändt åt
mig. Jag stannade innanför dörren.
»Hvad är det för spektakel du skaffat mig på halsen?»
yttrade pappa och höjde hotande fingret. »Tycker du
det är skick att tillåta en norsk studentslyngel
komma och fria till dig. Är du rasande, flicka,
som tagit emot kärleksförklaringar af en främling
och till på köpet lofvat honom din hand. Se så, stå
icke der längre nu och se olycklig ut, utan kom hit,
så får jag gifva dig den afstraffning du förtjent.»
Jag sprang fram, kastade mig i hans armar och
stammade:
»Pappa, felet är ensamt ditt; du har inspirerat mig
för skandinavismen, och nu kan du icke vägra ditt
samtycke till Olofs och min förening. Det blir ju
ett äkta förbund mellan Norge och Sverige, och emot
detta får du icke lägga några hinder.»
»Får jag icke», utropade min far.
»Nej, du skulle då handla inkonseqvent och förneka
dina öppet uttalade tänkesätt. Du, som så innerligt
önskar att Sverige och Norge skall blifva ett, du bör
blifva mycket glad åt, att din dotter tager första
steget till förverkligandet af din älsklingsdröm. Jag
säger dig, att Sverige blir mycket olyckligt, om du
beröfvar det Norge; alltså samtycker du.»
»Den saken är ännu oafgjord», inföll min far, klappade
mig på kinden och försäkrade, att han hädanefter
skulle akta sig tala om skandinavismen så barn hörde
det, och återtog derpå: »Benser har verkligen varit
så dåraktig, att han begärt din hand. Hvad bör nu en
klok far gifva för svar?»
»Han bör säga: tag min dotter och gör henne lycklig»,
inföll jag.
»Nej, min docka lilla, han säger: är herrn galen? Jag
känner er icke, vet ej om ni är fisk eller fågel,
och jag ämnar icke kasta min dotter i armarne på den
förstkommande, som efter några få dagars bekantskap
begär hennes hand.»
»Men du svarade icke så, kära, älskade pappa», afbröt
jag honom förskräckt.
»Icke så alldeles; jag bad ungersvennen komma åter
om ett år, ifall hans fantasi fortfar, och då ville
jag se till hvad jag kunde göra.»
»Om ett år», utbrast jag helt nedslagen, »vi kunna
ju vara både döda och begrafna innan dess.»
»I så fall behöfva ni icke förlofva er», svarade
min far, kysste mig på pannan och tillade: »om
ett år får han komma igen och dermed punkt. Gå nu
ut i förmaket! Han väntar dig der. Vi resa med de
qvarblifna studenterna till Stockholm. Du och han få
således ännu en tid vara tillsammans.»
Jag öfverhöljde min fars händer med kyssar och sprang
sedan ut i förmaket, der jag fann Olof sittande helt
allena.
Om ett år först skulle vi vexla ringar.
Det föll af sig sjelft, att vi utbytte de heligaste
löften och beseglade dem såsom tusende andra hafva
beseglat dylika förbindelser.
Hvilken herrlig resa, hvilka dagar af fröjd och
lycka.
Klockan mellan elfva och tolf den sjuttonde Juni
samlades studenterna på Gustaf Adolfs torg och tågade
under sång upp till slottet, för att helsa konungen
med en afskedssång. Klockan half två skedde afresan.
Olof följde ej med kamraterna, utan ledsagade oss
åter till Upsala och dröjde der några dagar.
Slutligen slog skilsmessans bittra stund.
Vid afskedet hviskade han till mig: »Nanna, min
karakter är trofast och orubblig; jag skall aldrig
älska någon annan än dig. Kan jag lita på, att ditt
hjerta lika troget skall hålla mig kär.»
»Det kan du», hviskade jag.
»Din far har medgifvit, att vi få skrifva till
hvarandra. Du skall ju skrifva ofta?»
»Mycket ofta.»
»Den fjortonde Juni nästa sommar är jag åter här.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:27:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1871/0353.html
