Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Minne från ett studentmöte.
- Logogryf.
- Charader.
- Uttydningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Aftonmåltiden var förtärd; vi bjödo föräldrarne god
natt. Klockan åtta morgonen derpå skulle vi gå om
bord.
Min mor gret, då hon tryckte mig till sitt bröst, och
äfven utför mina kinder runno tårar; men då jag blef
allena med Olof dunstade sorgen bort. Han lofvade,
att jag hvarje år skulle få träffa föräldrarne.
»Nästa år skola de komma till oss och se huru vi
hafva det», sade han.
Jag var förtjust och sade honom det äfven; då mina
utgjutelser helt tvärt afbrötos af min mors röst,
som ropade på mig och Olof.
Vi skyndade ut.
Mamma stod i yttre rummet med några papper i handen
och jemte henne vår gamla trotjenarinna, Johanna,
som varit hos min mor alltsedan hon blef gift. Gumman
höll mycket af min mor.
»Här äro de förkomna brefven, så nära som på
det första», sade min mor, »och der står den, som
undansnillat dem», tillade hon och pekade på Johanna,
som gret häftigt.
»Å herre Jesus, en sådan stund«, pustade gumman. »Kan
hon förlåta Johanna», tillade hon med ansträngning
vänd till Olof, »men si, jag visste jag, att min
stackars fru icke skulle få lätt att bära det hennes
flicka drog bort till ett annat land och jag kunde
icke sjelf lida tanken att en främling skulle fara
af med vår lilla Nanna. När det så hände, att jag
tappade det bref, jag skulle bära på posten, tänkte
jag, att det var Guds vilja att skrifvelsen icke kom
dit den skulle och då föll det mig i sinne, att jag
gjorde bäst för min stackars fru, om jag styrde så
till, att inga flera bref kommo fram eller afsändes,
och så tog jag och gömde dem. Nu ser jag likväl, att
det måste vara Guds vilja, att han skulle få henne
och derföre har jag bekänt alltsammans för frun och
ber nu, att Nanna må förlåta gamla Johanna hennes
första och enda oredliga handling.»
Att förlåta var lätt, då man var så lycklig, som jag
var. Den sorg, gumman vållat oss, hade måhända varit
ganska nyttig, ty derigenom undergick vår kärlek
en sådan pröfning, att vi nu trygga kunde bygga vår
husliga sällhet på den.
*
1869 var studentmöte i Kristiania.
En bland de första, som kastade blommor åt de svenska
studenterna vid deras ankomst till Kristiania, var
Nanna. I sällskap med sin far och mor, som då voro på
besök i Kristiania, förde hon ut sin åttaårige son
och sexåriga dotter, att möta de svenska studenterna.
Fröjden er åt studentmötena, ty det är norska
studenternas besök i Upsala 1856, edra föräldrar hafva
att tacka för all den lycka, som i så rikt mått kommit
dem till del», sade mormodern, och morfadern tillade
den önskan, att alla skandinaviska studentmöten måtte
medföra lika lyckliga följder, lika mycken lycka och
välsignelse.»
Logogryf.
Bundna andar slumra
I mitt inres verld,
Vänta under tystnad
På sin himmelsfärd,
Skilda äro namnen,
Ja, till tusental:
Här bo fröjd och smärta,
Jubel, sorg och qval,
Kärleks ljufva vårar,
Fantasiens ström,
Den förgätnas tårar
Och den sälles dröm.
Alla bida stunden,
Då de vingar få
Och till men’skohjertat,
Jordens himmel, gå.
Mäktig den skall vara,
Som de fångnas band
Mäktar fullt att lösa
Med sin starka hand.
Han, fast sjelf ett stoftkorn,
Dömt till qval och död,
Bör inom sig bära
Gudagnistans glöd.
Så är rikt mitt inre,
För de gästers skull,
Som sitt höga ursprung
Sluta inom mull
Och som nu för tiden
Nästan en och hvar
Tror sig kunna lösa
Med det pund han har.
Derför man mig äger
I de flesta hus,
Mera ej jag säger
För att sprida ljus.
Halfva tjoget delar
I mitt hela finns,
Om man rätt dem ordnar
Mycket dermed vinns:
Hvad i själen smyger,
Som ett dödligt gift;
Hvad kring landet flyger
I punkterad skrift;
Hvad den jordrymd kallas,
Som du trampar på;
Hvad man "skogens piggsvin"
Gerna nämna må;
Kejsare i Roma
Under svunnen tid;
Hvad än aldrig skänkte
Hjertat någon frid;
Hvad man intet sinne
Bör, om god man är;
Hvad som fröjd och smärta
I sin cirkel bär;
Namn uppå en furste,
Som att se man räds,
Men som alltför ofta
Ropas allestäds;
Ståndpunkt för den arme,
För den rike ock;
Gullstol, som församlar
Smickrarenas flock;
Så på in- som utgång
Ett gemensamt namn;
Hvad sin gröna krona
Knöt i skogens famn;
Tal, som i Venedig
Ägde ansedd klang;
Hur i krig den fege
Öfver fältet sprang;
En kinesisk vara,
Smakfull såsom få;
Hvad som blott ett fåtal
Klanderfritt bestå;
Hvad i stoftet verkar
För en kronas glans;
Namn på den i sången
Skurit lagrens krans;
Hvad i striden höjes,
När den hetast är;
Hvad i sinnet röjes,
Om ock kolt man bär;
Tolk för känslans vågor
I en högstämd själ;
Hvad den blir för lasten,
Som ej skyddas väl;
Hur bör tanken vara,
För att höjden nå?
Hur herr diplomaten,
Att sitt kall förstå?
Sist hvad eder alla
Ej jag mera bör,
Om jag vill behålla
Er i godt humör.
Lea.
Charader.
N:o 1.
En kroppsdel mitt första är,
Som men’skan ensam har.
En ton mitt andra vara plär,
Rätt skön, då den är klar.
Mitt tredje skyddar fosterbygd
Och hus och hem och härd.
Mitt hela är en älskvärd dygd
Uti vår svåra verld.
Wilhelmina.
N:o 2.
Mången mitt andra,
Som ej är mitt hela,
Får heta mitt första.
And. Er. S.
N:o 3.
Hur mitt andra vi än må lefva,
Vi mitt hela sist mitt första blifva.
And. Er. S.
Uttydningar.
Lösning af Logogryfen i föregående häfte, sid. 320:
Blåklint, hvaraf fås: bål, lin, bit, Nil, lån, kål,
in, båt, kil, klå, tå, ål, bill, nit, tik, lik, il,
åt, till, klint, nå, "blå", kli, nål.
Orden till Charaderna i föregående häfte, sid. 320:
n:o 1, Tulpan; n:o 2, Nödvändig.
Uttydning af Rebus i föreg. häfte, sid. 320: Man skyr
kapriciösa fruntimmer.
Uttydning af Gåtan i föreg. häfte, sid. 320: Blodigeln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:27:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1871/0356.html
