Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXXIX. Bengt Oxenstjernas resor i Österlandet. St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till dess form och storlek anser vara en lemning af
det gamla Belus-templet; och väl rann honom dervid i
sinnet profetens ord, »att Babel skulle omstörtas af
Gud såsom Sodom och Gomorra och icke bebos i evighet;
aldrig skulle en arab tälta der eller en herde lägra
sig der, utan öknens vilda djur och ugglor fylla
husen, medan schakaler tjuta i palatsen och räfvar
i lustgårdarne».
Från Bagdad och trakten deromkring med sina minnen
från menniskoslägtets äldsta tider begaf sig Bengt
Oxenstjerna öfver bergskedjan öster om Tigris till
Ispahan, den persiska schahens hufvudstad. Persien
beherrskades då af Abbas den store sedan år 1581. Han
var sonson af en eröfrare från norra Persien,
hvilken i början af 1500-talet drog ut och underlade
sig största delen af Persien samt blef grundläggare
till det nyaste persiska riket. Sonsonen Abbas var
en tapper och duglig, fast grym furste, som befästade
sin ätts välde och herrskade öfver landet från Eufrat
till Indus.
När Oxenstjerna kom till Ispahan, låg schahen i fält
mot turkarne, och han dröjde derföre icke länge i
staden, utan begaf sig ut till lägret. Dit anlände han
i spetsen för tjugu väl utrustade hofmän och blef af
Abbas väl emottagen. I synnerhet blef välviljan stor,
sedan Abbas erfarit främlingens utmärkta egenskaper
i krigaryrket, och han öfvertalade honom att blifva i
lägret hela sommaren öfver. Först i November återvände
schahen till Ispahan, och då var Bengt med och blef
vid hofvet väl undfägnad.
I en af Ispahans förstäder låg ett kloster, der Bengt
Oxenstjerna bodde. På en af murarne i det af honom
derstädes bebodda rummet hafva sednare resande funnit
följande inskrift:
"Min Gud mig god ledsagar’ är
och dygden mig i sällskap när;
ty fruktar jag för ingen fara.
I medgång stolt jag ej månd vara;
men allestädes går med fritt mod
Bengt Oxenstjerna, svensk friherre god.
På sextonhundraelfva år,[1]
se’n födder var Frälsaren vår.
Men Indien, det gamla landet, dit den makedoniske
konungen förde sina segrande vapen, lekte i hans håg,
och han tillkännagaf derföre för schahen sin önskan
att lemna Ispahan. Dessförinnan ville schahen visa
honom alla sina dyrbarheter och märkvärdigheter. Så
fördes han till en lustgård, som var så herrlig,
att Bengt Oxenstjerna, hvilken dock genomfarit så
många länder, ingenstädes tyckte sig hafva sett
dess like. När de nu gått omkring derstädes, och
Abbas fröjdat sig åt främlingens beundran öfver alla
detta himmelsstrecks praktväxter, sade den sednare,
att han ville föra sin gäst till det dyrbaraste och
sällsyntaste i hela lustgården, som han med flit gömt
till sist.
Schahen förde honom då till ett rum, som låg
undangömdt för den brännande solen och der växter
från nordligare himmelsstreck trifdes. Här var ett
guldstaket uppfördt omkring en buske, som Oxenstjerna
genast fann icke vara någonting mer eller mindre
än en enbuske. »Om du kände den buskens krafter,
som växer inom detta guldstaket, skulle du förstå
dess värde» – sade schahen. Oxenstjerna kunde ej af
hålla sig från att utbrista i skratt och sade: »I
Sverige äro alla backar och skogar fulla med sådana
buskar!» Schahen vände sig misslynt ifrån Oxenstjerna
och ville ej vidare utlåta sig öfver busken, så att
den sednare ej fick veta, hvarföre han satte så högt
värde på denna växt. – Denna tilldragelse omtalar
den namnkunnige Nils Matsson Kjöping i sin bekanta
resebeskrifning.
Emellertid lemnade Oxenstjerna Ispahan och anträdde
sin resa längre inåt landet. Han tog vägen söderut
till det gamla vid Persiska Viken belägna egentliga
Persien, der han besökte de gamla persiske konungarnes
begrafningsort Persepolis eller »Perserstaden»». Genom
ett vildt bergland med stela klippor nedsteg han till
ett landskap, som en gång var mycket bördigt, rikt
på sjöar och floder, och här, i en vidsträckt dal,
reste sig invid ett berg de praktfulla ruinerna af
den gamla
staden. Ännu i dag skådar man här återstoden af fordna
praktbyggnader. Väldiga terrasser, upptornade ofvan
om hvarandra och förbundna med utomordentligt breda
trappor, stödja sig emot ett marmorberg, hvars
fortsättning de synas vara. En skog af pelare,
så tjocka, att knappt tre män kunna omfamna dem,
en mängd basreliefer och fornpersiska inskrifter, –
se der hvad den resande ännu i dag der skådar.
Från Persepolis fortsattes resan till Ormus, en
liten klippa vid ingången till Persiska Viken, som
ungefär ett århundrade innehafts af portugiserna,
men som Abbas den store tog ifrån dem. En sjukdom,
hvaruti så väl Oxenstjerna som hans följe, inalles
tjugu personer, föllo, satte här målet för hans
resa. Största delen af hans följe bortrycktes
af döden. Dock skulle han måhända icke för thy
fullbordat sin föresats, att besöka Indien, om
han icke på en falsk angifvelse af en turk blifvit
kastad i fängelse. Denna omständighet fullbordade,
hvad sjukdomen begynt – stadgade beslutet att
anträda återresan. Först gällde det emellertid att
komma ut ur fängelset, och detta var ingen lätt
sak. Likväl lyckades det, och nu drog han tillbaka
till Ispahan. Fyratiosju dagsresor hade han att
tillryggalägga till denna stad. Der synes han hafva
funnit sig väl, och huru grym schah Abbas än var,
så behandlade han den långväga främlingen väl.
Abbas var nämligen, såsom fallet så ofta är med
österlandets furstar, grym och tyrannisk, och det
tycktes honom vara ett nöje att med alla upptänkliga
medel plåga menniskor till döds. För upprätthållandet
af sin tron skydde han intet medel. Han misstänkte,
att det förtryckta folket skulle kunna söka en räddare
hos hans son, och med egen hand högg han hufvudet
af denne son, sägande till de omkringstående, hvilka
bleknade af förskräckelse: »jag skulle hugga hufvudet
af hundrade söner, för att få regera en enda dag
längre!» – Oxenstjerna dröjde nu vid hofvet i Ispahan
till påföljande sommar i Juni 1618, då han reste
till Abbas’ farbroder, der han äfvenledes blef väl
emottagen och åtnjöt mycken hedersbevisning, hvartill
bidrog den omständigheten, att han nu kunde temmeligen
väl tala landets språk. Hos denne furste dröjde
han emellertid icke länge, utan begaf sig vidare
och besökte för andra gången Bagdad. I ett kloster
derstädes hafva sednare resande funnit hans namn
inristadt i muren i den sal, der rättegång hålles,
och under namnet samma vers som i Ispahan. Från Bagdad
gick färden norrut genom Armenien, samma väg som förra
gången, till Aleppo. Det var mot slutet af hösten år
1618.
Aleppo var då, såsom ännu, en högst betydande
handelsstad såsom stapelplats för varor från
Armenien, Mesopotamien, Syrien och Arabien. Icke
långt från staden ligga ruinerna af det i 6:te och
7:de århundradena berömda kloster, som fått sitt namn
efter den helige Simeon, det i kyrkohistorien bekanta
pelarhelgonet. Bengt Oxenstjerna uppehöll sig i den
stora staden någon tid och reste sedan andra gången
till det heliga landet, det var i Januari 1619. Vägen
togs öfver Damaskus samt öfver Jordan till Chorazin,
som nu mera ligger i ruiner. I närheten af denna
ort besökte han de i Frälsarens historia vigtiga
orterna Kapernaum, Nain och Nazareth. Berget Tabor
öster ut från Nazareth besökte han på sin förra
resa i Palestina. Från Galileen fortsatte han sin
färd söderut till Samarien, der han besökte Sichem
med sin Jakobs brunn, hvarest Jesus talade med den
samaritanska qvinnan.
Slutligen kom han till Jerusalem. Men i anseende till
det fiendtliga förhållande, som rådde mellan schah
Abbas och turkarne, blef han af dessa sednare, hvilka
kände, att han kom från Persien, tagen för en spion
och inkastad i fängelse. Hans penningar hjelpte honom
denna gången ur klämman, enär han lyckades få köpa sig
och de sina friheten. Nu begaf han sig genom arabiska
öknarna till Egypten, besökte här Alexandria och Cairo
samt drog ännu ett stycke längre in i detta land,
hvarpå han vände om och följde längs med sjökanten
till Sidon. Här steg han om bord, för att afgå till
Europa, dit han också lyckligen anlände och landsteg
i Genua.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
