Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kronolotsens berättelser, upptecknade af Aldebaran. X. Skeppsbrott och räddning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Min resa gick lyckligt, och under tre år som jag
seglade här på kusten inträffade ej några märkvärdiga
händelser förr än mot slutet af år 1818.
Den 4 November nämde år afseglade jag från Rio de
Janeiro med last af mais och gryn m. m. destinerad
till Buenos Ayres. Min gamle styrman, f. d. kapten
Brum, var ännu qvar, och ehuru gubben söp i hvarje
hamn, så att han var totalt redlös, var han dock, så
snart han befann sig till sjös, nykter och pålitlig
samt, som han sjelf sade, »gammal och van».
För alla segel och en frisk nordvest länsade »Anna
Maria» utmed brasilianska kusten och närmade sig allt
mer och mer målet för sin resa. Tidigt en morgon,
då jag satt och skref i min loggbok gårdagens
anteckningar, inkom gubben Brum och sade: »Se så,
kapten! nu är det så godt att stufva in det här
skräpet, nordvesten har friskat och om några minuter
kastar den troligen rakt vestlig och vi få oss en
fördömd landstorm».
Jag skyndade efter styrman upp på däck, och knappt
hade vi hunnit berga våra segel förr än stormen brast
lös. Skonerten krängde öfver mer och mer samt kantrade
slutligen i följd af att lasten försköt sig. Sedan
flera orkanlika byar rasat, blef det några minuters
lugn och skonerten reste sig något.
Nu masterna kapas, de falla
I hafvet med buller och brak,
Och skyhöga vågorna svalla
Högt öfver det redlösa vrak.
Ett ögonblick stormen den tiger,
Då höres ett verop på däck:
"Att vattnet i rummet det stiger,
Att skonerten redan är läck."
Orkanen den tillta’r i styrka
Och ljungelden fräser i sky,
Besättningen högljudt hörs yrka,
Att få uti båtarne fly.
Visserligen föreställde såväl jag som gubben Brum
folket att det var bäst att stanna om bord, att
båtarne skulle kantra o. s. v. – förgäfves, folket
störtar till båtarne, medtager proviant, firar
ned och sätter af. Den ena af båtarne sönderslogs
ögonblickligen mot vrakets sida, och – den andra
kastades efter ett par minuter öfver ända.
För de olycklige var ingen räddning möjlig.
De enda öfverlefvande af »Anna Marias» besättning
voro nu jag och min styrman.
Öfvergifna på ett sjunkande fartyg, under dånande
storm och utan båtar, var vår belägenhet ej
afundsvärd.
Orkanen rasade utan uppehåll hela dagen. Vi kunde
knappast märka när natten inföll, ty allt omkring
oss var mörker och yrande skum. Medelst hvarandras
hjelp hade vi surrat oss fast akter ut i lovart nära
hackbrädet och endast genom att emellanåt trycka
hvarandras händer kunde vi gifva hvarandra ett tecken
till att hålla modet uppe.
Och en sådan natt, den tycktes aldrig vilja gifva vika
för morgonens ankomst. Slutligen dagas det. Såsom
vanligt under denna latitud framträdde dagsljuset
nästan ögonblickligen.
Allt mer och mer kastade sig vinden ostlig, – ett
bevis på att orkanens medelpunkt aflägsnade sig. De
rasande vågorna lade sig och vi kunde nu försöka
att finna några matvaror, för att dermed stilla vår
hunger. Ett par skeppsskorpor var allt, som gubben
Brum kunde komma öfver.
Nu undersökte vi vraket och märkte, att ehuru flere
läckor funnos, hvarigenom vattnet inströmmade, vi
ändå ägde tvenne timmar på oss, för att vidtaga de
åtgärder, som voro behöfliga, för att åtminstone göra
något för vår räddning.
»Vi måste försöka att göra en flotte», sade jag,
»för att åt den anförtro våra lif. Kanhända kunna vi
dermed nå kusten, hvilken vi böra hafva på 30 à 40
minuters afstånd.»
»Rätt, min kapten! ehuru jag tror, att hunger och
törst innan dess bespara begrafningskostnaden»,
brummade gubben Brum, i det han började sammanbinda
några rundhult, som vågorna lemnat qvar.
Sedan vi sammanbundit de delar af vraket, som vi
kunnat lösgöra, med ett par tomma vattenfat samt
lyckats finna en passande mast och en mindre spira
till en rå, fästade vi dervid en bit af ett trasigt
segel samt betäckte vår flotte med bastmattor och
segeltrasor. Förgäfves sökte vi efter någon mat. För
att ej medfölja det sjunkande vraket kastade vi
loss och aflägsnade oss med hjelp af vårt segel. En
kompass, hvilken jag medtog från nakterhuset, var
det enda som utgjorde en ehuru ringa tröst. Knappt en
fjerdedels timme efter vår skilsmessa från skonerten
sågo vi den samma försvinna i djupet.
Och solen sken, dess strålar föllo
Som glödhet koppar ifrån höjden ned
Uppå oss arma, som vid masten höllo
Oss fast – att ej i vågen ryckas med,
Den ler så tjusande i solens glitter
Och bjuder läskan – men är salt och bitter.
En maktlös domning öfver oss sig sänker
Och svetten rinner ur hvarenda por.
Ej svalkar vinden, ej det skum som stänker,
Nej! brännande som eld, med smärta stor,
Hvar droppa käns, som öfver flotten föres,
Snart högljudd jemmer från den samma höres.
Så sjunker dagen; iskall natten breder
Utöfver vattnet strax sin mörka rand,
Dess kyla strömmar in i svullna leder
Och smärtar nästan mer än solens brand.
En blekgul måne öfver himlen skrider,
Ett vittne till hvad den skeppsbrutne lider.
Plötsligen reser sig gubben Brum. Det gråa håret
fladdrar kring hans kala hjessa, med venstra handen
stöder han sig mot masten och stirrande för ut
utstöter han ett hest skri.
Förvånad höjde jag
mig från mitt fuktiga läger och, betraktande honom
med förfäran, trodde jag att den olycklige blifvit
vansinnig.
»Land! land rätt för ut!» ropade nu Brum i det han
slog mig på axeln.
Min kamrat i olyckan hade rätt. Småningom uppdök
i fjerran ytterlinierna af en udde. Berg och
kullar liksom närmade sig. Snart voro vi framme,
och då vinden hade mojnat, lyckades vi att komma
igenom bränningarne och uppnå en af buskar och gräs
öfvertäckt plats. Utmattade kastade vi oss på knä,
och
Så varm steg bönen
på tankens vingar
upp till den Högste
med tack och pris,
för hjelp i nöden.
Så själen svingar
sig till Allfader
på barnavis.
"Från törst och hunger,
från hafvets vågor
har du oss räddat,
du milde Gud,
från nattens kyla
och solens lågor,
från blixt och åska
och stormens ljud.
Hell dig! du starke,
du fader käre,
som makten äger
och näpser sjön.
Hell dig! du gode,
vi dig hembäre
ett ringa offer
en tacksam bön."
Efter att hafva med måttlighet läskat oss vid en i
närheten rinnande bäck, uti hvilken vi äfven togo oss
ett bad, vandrade vi inåt landet, hvarest vi snart
påträffade en väg, på hvilken vi inom kort anlände
till S:t Pedro, en liten af européer bebodd stad med
ett fäste.
Vi togo här hyra som matroser på en kustskonert,
hvilken ett par dagar derefter afgick till Rio,
der Brum och jag uppehöllo oss en månad, hvarefter
vi lyckades återvända till fäderneslandet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
