Svenska Familj-Journalen / Band 10, årgång 1871 / 364 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kronolotsens berättelser, upptecknade af Aldebaran. X. Skeppsbrott och räddning. - Staika-fjället. L. J. S.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Men året derpå byggde Helling ett skepp,
Och Anna Maria det het.
Patronen stolt sad’: efter mitt begrepp
Ej skepp finnes bättre än det.

Men Seeman, som kantrat med skonerten, han
Får icke mer bli’ min kapten,
Till detta det ta’r jag helt visst någon ann’,
Som ej utaf otur har men.

När Brum’en fick höra uppå dessa ord
Han sade: "Bror Helling är dum",
Och fortfor, i det han slog näfven i bord,
"Så sant som jag heter Clas Brum."

Och till Cagliari att hemföra salt
Gick skeppet, men snart kom det bref,
Det hade förlorat med man och med allt
På Skagens så farliga ref.

"Land, land rätt för ut!" (Tillhör texten sid. 363.)

Staika-fjället.

»Det är långt hädan och dit», säger ett ordspråk om
himmelriket, och Lappland ligger minsann för oss
i mellersta och södra Sverige boende och byggande
Kongl. Maj:ts undersåter icke heller nästgårds,
fastän det äfven derifrån är ett betydligt stycke
qvar, innan man hinner till himla; men kommer man
upp på fjällryggen bara, så bör man väl kunna anse
sig vara halfvägs kommen, när man har molnen under
sina fötter. Men tänk hvad menniskan ändå alltid
är otacksam och missnöjd med sin lott! »Den trefne
åbon», som det heter på den gamla poetiska skolans
språk om landtmannen, han tänker sig Stockholm som
ett paradis och ville så gerna komma dit en gång;
men Stockholmaren, han vet ofta ingenting bättre
än att äga »sin lilla vrå bland bergen», der han
i lugn och stillhet, omgifven af flärdlös natur
och landtlig oskuld får knäppa sin hare, sträcka
sig i eget gröngräs, dricka oskummad mjölk, som
icke är förfalskad, och med sitt gädd-drag i sin
lilla båt narra den täcka insjöns oförderfvade
invånare att nappa på kroken. Så är det ock med
lappen. Icke så som skulle han framför sitt jägare-
och fiskarelif och de långa vandringarne i skog-
och fjälltrakter med sin renhjord föredraga att vara
t. ex. åkaredräng, stadsbud eller ens vaktmästare med
eget hus i Stockholm; men icke trampar han molnen
under fötterna för blotta turistintressets skull,
och hvad de mer eller mindre nära himmelriket belägna
stationerna beträffar, så bryr han sig så litet om
den resan, att, enligt hvad som påstås åtminstone,
mången lapp varit ganska benägen att försvärja sig
åt Hin Onde, blott för att slippa ifrån den eviga
lappländska kölden och riktigt få värma sig.

Vår haltande jemförelse mellan Lappmarken och
himmelriket blifver ännu svårare att fullfölja, när vi
tänka på vägen till båda. Ty den vägen, som leder till
Lappland, den är bred, så bred som Bottniska Viken;
törnbeströdd är den icke heller, ehuru vi ej vilja
neka, att mellan hafvet och Lappmarksgränsen kunna
anträffas törnbuskar. Liksom vägen till de osällas
boningar, lemnar äfven denna rum för ganska betydliga
snedsprång, särdeles mellan de bergsförgreningar;
som, sträckande sig ut från fjällryggen och småningom
tillplattande sig, ju närmare de nalkas hafvet, bilda
vattenskilnaderna för Norrlands väldiga strömdrag
med dessas ofantliga floddalar.
Dessa bergsförgreningar från fjällryggen göra
emellertid så mycket, att om t. ex. en vandringsman
eller resande önskar från någon mera sydligt belägen
ort komma upp till Staika-fjället, så finnes för
honom – särdeles vintertiden – knappast någon annan
möjlighet att nå målet, än att begifva sig utföre
närmaste floddal ned till hafskusten och så färdas
efter denna, till dess han når den flod, uppföre
hvars dalgång man har största sannolikheten att
komma fram. Och med denna kanske tiodubbla väglängd
i jemförelse med fågelvägen är den resande
ändock utsatt för svårigheter och
vedervärdigheter. Det heter, att »ingen vandrar
ostraffad under palmer»; det kan ju vara mycket sant
det; men den, som tänker sig kunna ostraffad nalkas
till och inträda uti regionen för den eviga snön,
den har nog lika litet begrepp om björkris, som om
palmer.

Vi tänka naturligtvis nu särskilt på ett besök vid
Staika. När vi väl en gång kommit hit, befinna
vi oss högt uppe i den genom sin ödslighet och
menniskotomhet förfärliga öfra Lappmarken, hardt nära
gränsen för den snö, som aldrig smälter. Det är icke
ett blott infall eller en tillfällighet, som gör, att
Staika (den beståndande, säkre, lärer namnet betyda på
lappska) fått binamnet »Lappmössan». Dess skrofliga
figur är genomfårad med fördjupningar, i hvilka snön
icke ens under den solhetaste sommartiden smälter;
då presenterar sig Staika såsom en blå lappmössa
med silfverhvita ränder insydda i sömmarna; deraf
vedernamnet. Anblicken af detta berg är praktfull; ja,
denna »lappmössa» är praktfullare, än någon juvelprydd
krona.

När naturforskaren talar om Jokmok och Qvickjok,
lifvas han ofta af de mest angenäma sommarminnen –
minnen af en mycket karg, men under sina solskensdagar
efter sina tillgångar ytterst välvillig och slösande
natur, att icke tala om den gästfria och vänsälla
befolkning, som här, ställd på civilisationens
yttersta förpost i norden, har nog beröring med södern
för att med hela sin själ njuta af samqvämet med dem,
som icke veta uppskatta det lyckliga, intelligenta
öfverflöd, hvari de lefva, och på samma gång är så
mycket aflägsen från civilisationens stora färdvägar,
att denna beröring blifver ett städse starkt kändt
behof, hvars endast tidtals möjliga tillfredsställande
blifver en oskattbar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>