Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snöstycke. Freja. - "Arnos perla."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vårt schweizerhus ornerar
Den nya snön så täckt,
Att han oss presenterar
En stuga af konfekt.
Nu vill jag gå till grinden
Och se vår vinterprakt;
En kyss af friska vinden
Mig lockar ut med makt.
Allt är en enda drifva,
Så fin, så hvit, så hvit,
Att knappt jag näns att klifva
Med lädersulor dit.
Framåt – jag dristigt träder
Till vintrens gudom ut.
O, hvad dess anblick gläder!
Kom, kom med mig och njut!
Freja.
"Arnos perla".
Inga godtyckligt uppdragna gränser stycka mer det
sköna Italiens jord, dess många stater hafva förenat
sig till en stat, dess länge genom en ränkfull politik
skilda folk till ett folk, dess många olika intressen
till ett enda: det gemensamma fosterlandets. Detta
slutliga förbund mellan brödrafolk, mellan de olika
grenar, som utvuxit från samma stam, men genom
våldsamma stormar blifvit lösslitna från hvarandra,
är befästadt med Victor Emanuels kungliga insegel
och kommer med hans namn att inskrifvas på historiens
blad.
Hvilken lycklig lott för en regent att hafva
ett sådant hufvud som Cavour, att hafva ett sådant
hjerta och en sådan arm som Garibaldi! Hvad lycklig
lott för ett land att äga sådana söner! De komma
såsom uppfyllelsen på länge närda drömmar, såsom
ett himmelens svar på trogna, brinnande böner. Och
så kommo Cavour och Garibaldi till Italien. Ty den
omskapning af detta land, som vi bevittnat, var länge
en dröm hos dess patrioter; om den sakernas ordning,
som nu inträdt, bådo de länge förgäfves. Cavour
kom och redde drömmarnas trådar och upplyste med
klarheten af sitt snille framtidens dunkla väg. Och
hvad han tänkte stort, det satte Garibaldi i handling,
det födde hos honom kraften att utföra en af dessa
bedrifter, som verlden ej ser hvart tusende år.
En af de skönaste klenoderna i det sköna land,
som Victor Emanuel fick utbyta mot sitt lilla
anspråkslösa rike, är Florens vid Arno, det förra
storhertigdömet Toscanas hufvudstad, hvilken kallas än
»Arnos perla», än »den sköna», än »det moderna Athen»,
och om hvilken turisterna tala med förtjusning och
skalderna uppstämma lofsånger.
Belägen i en natur, svällande af lif och yppigt behag,
såsom endast landet söder om alperna kan framvisa,
har Florens dessutom inom sina murar mer fängslande
partier, än någon annan af Italiens städer, och bär
på sin klassiska jord monumentala byggnader och
palatser, till hvilka, med några få undantag, Rom
ej kan framställa motstycken; icke heller Neapel
och Milano. Ingen af Italiens öfriga städer kunde
heller med Florens täfla om äran att blifva det nya
rikets hufvudstad, så länge det gamla, till hufvudstad
eljest sjelfskrifna Rom låg som en fjettrad slaf
vid dens fötter, som haft fräckheten kalla sig för
fridsfurstes ståthållare på jorden och nu i galenskap
gått så långt, att han utkorat sig sjelf till gud,
gesom att förklara sig vara ofelbar.
Florens blef ock, som bekant, sätet för det nya
Italiens regering. Ehuru detta inskränkte sig till
en kort tid, i följd af att Roms fjettrar brötos och
det med obestridd rätt ännu en gång intog sin plats
såsom centrum för ett stort rike, så ingöt denna korta
period dock nytt lif i Etruriens och Toscanas gamla
hufvudstad och kom verldens blickar att ånyo fästa sig
på det »moderna Athen», som ligger, en skimrande saga
lik, inbäddad bland kastanjelunderna i Arnos dal.
En hastig blick på det fordna och nuvarande Florens
torde derföre för denna tidskrifts läsare ej vara
utan intresse.
Romarne, hvilka tillskrifvas äran
af Florens’ anläggande, kallade staden Florentia,
med binamnet Tuscorum, emedan den var Etruriens
hufvudstad. Närmaste anledningen till denna benämning
låg väl i Roms stolta binamn »Flora», men den unga
stadens namn må anses hafva varit ett omen faustum,
ett lyckligt förebud, ty huru styfmoderligt Florentia
än behandlades under sin ungdoms många skiften – af
ligurer, romare, göter, longobarder, germaner
och franker, eller hvad man än kallade dessa
störtvågor af främmande folk, som brusat fram öfver
den italienska halföns slätter – så växte hon dock
derunder ut till »en majestätisk jungfru med yppiga
former och svallande lockar» och kunde med allt skäl
under Mediceernas republikanska styrelsesätt kallas
»den blomstrande mön». Denna blomstringstid räckte
från början af elfte århundradet till medlet af
det sextonde, eller till 1569, då regenten tillade
sig titeln: storhertig af Toscana. Derefter tyckes
Florentia hafva inträdt i matronåldern och deklinerade
i afseende på så väl inre lifskraft som yttre fägring,
hvilken ej kunde bevaras trots allt det främmande
smink, som dertill användes. Allt intill denna
tidpunkt, då städernas betydelse i ett land varit
så stor, hade Florens emellertid spelat en glänsande
roll och äfven på konstens område i konstens hemland
bestått en lysande strid, med en sund smaks emblemer
tecknade på sitt banér.
Städer äro dock ej underkastade en fortgående
föråldring, utan hinna, liksom staterna, förr eller
sednare till en period, då de plötsligt liksom
undergå ett dop till ny födelse. Länge fördröjdt,
kom detta ögonblick äfven för »Arnos perla», då hon
från gumman Florens åter framstod som en ungdomlig
Florentia. Piazza del Popolo, folkplatsen, hvars
utseende närstående illustration visar, är ett af
Florentias dopställen, i bild återgifvet i det
ögonblick, då Toscanas anslutning till konungariket
Italien der proklamerades.
Piazza del Popolo, den skönaste af Florens’
sjutton offentliga platser, kallas äfven Piazza
Grandduca (storhertigliga platsen), ehuru den
har storhertigarne ingenting annat att tacka
för än denna namnförändring, ty de storartade
palatser, af hvilka den är liksom i en gigantisk
ram infattad, förskrifva sig hufvudsakligen från
Florens’ storhetstid, från republikens dagar. De
förnämsta monumentala byggnader, som omgifva denna
plats, äro palatserna Pitti och Vecchio. Det förra
har en mycket berömd tafvelsamling och 900 rum;
storhertigarne hade der sitt residens. Victor Emanuel
bodde äfven i detta palats under det Florens var
Italiens hufvudstad. Det sednare, som äfven bär
namnet Signoriapalatset, prunkar med mästerliga
pelare och freskomålningar, förskrifvande sig från
florentinska skolans blomstringsperiod. Detta
palats uppläts åt senaten samt utrikes- och
åkerbruksministèrerna. Båda dessa palatser, som
förskrifva sig från tolfhundratalet, hafva sedan
blifvit förenade och bilda nu ett 1,500 fot långt
pelargalleri, med de kostbaraste skulpturarbeten,
mästerverk af Donatello, Benvenuto Cellini, Michel
Angelo och andra berömda konstnärer. Midt emot,
på den öppna platsen, höjer sig bronsstatyn af
konstbefrämjaren Cosmo af Medici, på hvilkens båda
sidor platsen förskönas af springbrunnar och grupper
i marmor samt längre bort af flera arkitektoniska
mästerverk.
Florens har, såsom förut nämdes, sjutton offentliga
platser, af hvilka, utom den här i bild återgifna,
de förnämsta äro Piazza di Santa Croce, i stadens
medelpunkt, der man ock finner den lifligaste
rörelsen, Piazza Santa Maria, med två obelisker, samt
det på tre sidor af pelargångar omgifna Piazza della
Annunziata. – Liksom alla katolska städer har Florens
ock en hel mängd kyrkor och kapeller. Man räknar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
