Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Knallarebygden och knallarne. Pennritning af Claës Joh. Ljungström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I äldre tid och ända in i detta århundradet hade
invånarne i knallarebygden nästan i hvarje härad sin
särskilta folkdrägt, hvarigenom de ena häradsboerna
igenkändes från de andra. Marbon (bonden i Mark)
igenkändes, då han kom in till Borås, utom af sin
snitt på kläderna, lätt derigenom att han hade sin
respiska bunden öfver ryggen; och Marbodäkan (flickan
från Mark) hade ett egendomligt sätt att knyta sin
hufvudduk, såsom det kallades "i horn". Kindbopigan
(flickan från Kinds härad) hade, utom hufvudduken,
äfven ett "Kjåk-kläde", en mindre och sammanviken duk,
som sattes under hakan och knöts uppöfver hufvudet.
Mest framstående var Toarpsdrägten, d. ä. drägten
i Toarps socken af Åhs härad.
Qvinnan i Toarp hade »hucklä» (hufvudkläde),
som bestod af en fyrkant blått linong, hvilken
lades dubbel i snibb och togs jemns med hårfästet
framifrån åt nacken, der snibbarne fästades i
en vacker rosett öfver håret, som var benadt och
omviradt med fina hvita linneband och lagdt som valk
öfver hufvudet. Vid flickans första nattvardsgång
begagnades »stopamössan», som liknade ett stop och
var fem à sex tum hög, af svart kläde, garnerad kring
kanten med ett bredt sammetsband och hade en tre tums
urringning på ena sidan. Den gifta qvinnan begagnade
stopamössan ofvanpå hucklät. Om söndagarne nyttjades
»trindmössan», som, gjord af gula klädeskilar med
svarta söm-lister, liknade en kalott, hade en
tumsbred rand af svart kläde och der nedomkring en
gul kantning, och påsattes jemns med hårfästet. Äfven
nyttjades bindmössa i flerfaldiga färger. Högtidshalsduken
var en hvit damastduk, lagd dubbel i snibb, och
igenfästades med ett stort förgyldt silfverspänne i
form af ett hjerta. »Lifstycket» var af rödt ylletyg
med hvita, gula, blå och gröna ränder, hade fem à sex
tum långa, vidt utstående skört och kantning med gula
band. Kjorteln var af rödt ylletyg, rundtom lifvet
lagd i halftums breda veck och med kantning nedomkring
af gula band. Förklädet var än af grönt tyg, kantadt
med röda sidenband, än af sits med hvit botten och
tryckta rosor. Handskarne voro af svart sämskskinn
utan fingrar och med half tumme samt med brodyr af
silke i åtskilliga färger. Vantarne voro af rödt
kläde, gingo högt öfver handleden och voro ytterst
rikt broderade i åtskilliga mönster och med silke i
åtskilliga färger. Koftan eller tröjan var af rödt
kläde med åtta till nio tum långa, vidt utfallande
skört, kantade med gula band; ärmarne voro försedda
med breda uppslag af svart tyg, men kantade med gula
band. Strumporna voro röda med rosiga kilar af hvitt
bomullsgarn. Skorna voro af svart skinn, kantade med
uttaggadt rödt saffian, som var genomdraget med gult
sådant, och på ofvanlädret var en rosett af gröna
sidenband. Brudkläderna voro: a) svart sidenrobe
med lif och kjortel sammansydda. På axlarne voro
rosetter af silfverbroderier, i veka ryggen hvita
och röda rosetter med silfverfransar i midten,
kjorteln var två tum från kanten prydd med en rand
af silfvergaloner; b) röd halsduk med bröstlapp,
rikt broderad med silfvergaloner; c) skärp af två tum
breda röda sidenband med förgylda silfvergaloner i
kanterna. Under sommaren begagnade fruntimren sällan
tröjan, utan visade sig i lifstycket och lintygsärmarne,
som voro vida, långa och vid handleden hade
linningar samt på axlarne voro broderade med rödt
turkiskt garn. Kristi himmelsfärdsdag var första och
Mikaëlidagen sista »bararmadagen». Tröjan aftogs
äfvenledes oftast vid dans.
En knalle från äldre tider. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>