Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett "majestät" i all sin herrlighet - I en smedja. Sylvia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dessa naturbarn. Detta sprutade han sedan upp i
luften; men det må icke förtigas, att han dervid,
lika litet som det bland prester i andra länder är
brukligt, glömde att taga tionde.
Under det konungen sysselsatte sin själ och kropp med
dessa funktioner och oupphörligen fann nödvändigt att
"skänka i"
för gästernas helsa och välgång, slog
drottningen-gemålen sig ned i gröngräset, tände sin
lilla pipa och öfverlemnade sig med orubbligt lugn
åt njutningen af ett narkotiskt rus.
Besökarne hade snart tillfredsställt sin nyfikenhet
rörande den heliga ön, och utan att röna några
obehagligheter af visiten togo de afsked och fortsatte
sin färd.
I en smedja.
Petter Friberg, smeden, hade i sin ungdom varit en
glad själ, som gerna höjt sitt glas och tömt det samt
alltid varit bland de första och sista gästerna på
dryckesgillena i byn. Det hände då icke sällan att
de muntra vännerna råkade i nappatag med hvarandra,
och vid ett sådant tillfälle blef han en gång så
grundligt mörbultad, att han på mången god dag icke
kunde hålla i släggan. Hans hustru menade, att det som
skett var lagom åt honom, och som han nästan alltid
gaf henne rätt, så tyckte han kanske det också, fast
han ingenting svarade. Att emellertid för hvarje
stund höra de der orden upprepas, föreföll honom
måhända dock något enahanda, ty han vred och vände sig
stundom som en orm på sitt läger, och det såg nästan
ut, som om han gerna krupit bort, i fall detta varit
honom möjligt. Vid en sådan orolig stund strök en
positivspelare förbi; hans musik var som Davidstoner
för en Saulssjäl, och fastän hustrun brummade, gick
en tolfskilling för inköpandet af några visor. Smeden
började läsa, och han glömde härvid snart sin ömhet,
sin värk och sina plåsterlappar; derefter lät han
hämta ur "lädikan" i sin kista allt hvad den i boklig
väg kunde prestera, nämligen en lefnadsteckning öfver
Lasse-Maja.
Han hade aldrig sett i bok förr, och han kunde just
låta bli’ nu också, tyckte hans hustru, när han inte
ville läsa det som var nyttigt och uppbyggligt,
t. ex. "Det förlorade fåret" eller "En syndfull
skomakares tre förfärliga nätter", hvaraf hennes
bibliotek bestod och ur hvilka hon hämtat så mycken
uppbyggelse, att hon nu kunde räkna sig till de
utkorade och väckta. Men mannen var obeveklig. En
sådan verkan ville han icke utsätta sig för och
försäkrade, att det var nog, om en af dem sprang ur
huset på bönesammankomster och att det skulle bära
åt häcklefjäll, om också han löpte åstad. Hustrun
bad honom åtminstone hafva så mycket försyn för sig,
att han icke skulle säga ’häcklefjäll’, och rusade
ut ifrån honom, hvarvid han fick vara i fred med sin
läsning. Timmarne gingo emellertid på detta sätt
fort nog och han fann till sin förvåning, att det
kunde vara fullt ut lika roligt, att hålla boken
i hand, som glaset. Från den tiden hade det blifvit
som ett skifte i hans lif, de bullrande samqvämen
hade förlorat en stor del af sin lockelse och han
bevistade dem allt mera sällan, och mången sparad
styfver kastade han nu hellre ut för en nöjsam bok,
än på krogen. Hans vänner menade, att han blifvit
alldeles "bortbytt" och att han säkert "råkat ut för
något ondt i vädret"; men smeden skrattade och sade,
att om de sjelfva ville fresta på att läsa litet,
så skulle nog också deras håg mera leka åt en rolig
historia, än åt ett försoffande rus, och att han icke
tillräckligt kunde tacka Gud för den dag, då han för
första gången tog bok i hand. Och så gingo åren.
Att se en smedja förvandlad till ett läsekabinett
förefaller emellertid något onaturligt, så tyckte
smedens hustru åtminstone, ehuruväl hennes man
fann detta både naturligt och på sin plats. I
skymningsstunden eller vid tillfällen då arbetet
icke var så brådskande, tog han sig gerna en och
annan liten ledighet, isynnerhet då mor Friberg
ansåg sig för sin själ behöfva öfvervara någon helig
sammankomst eller hafva något nödvändigt ärende till
mor i granngården. Och ett sådant hade hon hvarje gång
någon ny händelse timade i byn, och vid kaffepannan
afgjordes då hvad man egentligen borde tro. T. ex. om
den odugliga Eskelsonskan verkligen sjelf, eller det
var hennes tilltagsna piga, som spunnit det fina lin
de nu satt upp i sin väf; eller om pastorn friade
till den vindögda mamsell
Ulla, prostdottern, eller brukspatronens lilla gelika
guvernant; eller om nämdemanskan skulle lyckas knipa
den nye skolmästaren för sin Else.
Det var denna sednare fråga mor Friberg funnit
maktpåliggande att afhandla, då hon en viss
eftermiddag begaf sig åstad till sin goda vän. Frågan
var denna gång mer än vanligt vigtig. Makarne Fribergs
äldsta barn var en adertonårig dotter, också vid namn
Else, men i sin mors ögon ett strå hvassare, än sin
namne. Likväl hade skolmästaren icke haft nog god smak
att ens se åt henne. Detta oaktadt hade det burit sig
så till, att mor Friberg vid första blick på den unge
läraren bestämt honom till man åt sin dotter. Dertill
syntes han henne hafva särdeles passande egenskaper,
såsom en bestämd lön och några tusen riksdaler i
fars-arf. Vidare visste mor Friberg intet om honom,
men detta var alldeles tillräckligt för att bestämma
henne – mödrar i allmänhet anse sig sällan behöfva
veta något mera om sina blifvande svärsöner.
Vid gåendet hemifrån hade mor Friberg kastat en
misstänksam blick in i smedjan. Men då gnistor
sprakade omkring städet, gaf hon sonen Petter, hvilken
höll i jernet, en nick och en half dito åt sin man,
som lusteligen dref på med släggan, så att det gaf
eko.
"Jag är nödtvungen att ge mig ut, för att byta en
half mark hvit ull mot en svart. Petters byxatyg blir
eljest för ljust och han skulle bara snart svina ner
det."
"Det var rätt", sade mannen, utan att just synas
tänka på hvad han sade; det var blott ett talesätt,
som han ofta brukade begagna mot sin äkta hälft. Han
hade kommit till den slutsatsen, att dessa tre små ord
äro i ett äktenskap särdeles passande och användbara.
Hustrun hade vändt ryggen till och var ute, men
snart stack hon åter in hufvudet. – "Låt se, att
hjulringarne bli’ färdiga i qväll, du vet, far,
huru det brådskar."
"Ja, det är så rätt!" Gnistorna stodo som en
kometsvans omkring honom, och som också mor Friberg
denna gång fann allt rätt, så aflägsnade hon sig nu
på allvar.
Utan att säga ett ord hamrade den gamle smeden på en
stund, men det låg en viss oro i hans rörelser och
blickar.
"Håll i friska tag, Petter; det är, min själ, inte
så dumt att vara smed, då till och med en gud drifvit
det här yrket. Drag på belgen, du! Ja, så mycket kan
jag säga, att inte skulle Eugene Aram kunnat lura
sig in hos mig ..."
Petter var van att följa med sin fars tankegång
och den sprang ofta från ett krångligt lås till en
olycklig borgfröken eller från en hästsko till ett
kärleksjollrande par. Han svarade derföre med en
bestämd skakning på hufvudet, "icke heller han skulle
hafva låtit lura sig".
"Jag skulle genast sett hvad han gått för", återtog
smeden, "inte ta’ folk i hand ... sade jag dig
inte från första stund, att det var något sjukt med
honom."
"Ja, jag trodde honom inte heller," svarade Petter
tvärsäkert. "Nej, man skall kunna ge’ ett ärligt
handslag och se folk i synen! Det gjorde, min tro,
Carl XII!"
"Du skulle nog blifvit en af hans bussar!"
Den lille rätade på sig. "Far, j kan inte tro hvad
jag tänker på den der Aurora. Det var, min sju,
rätt åt henne!"
"Du får inte säga, ’min sju’, Petter; får mor din
höra’t, så torfvar hon till dig. Men jag må undra,
huru länge hon blir borta i dag?"
"Som vanligt till medafton, kan jag förstå."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
