Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I en smedja. Sylvia - En roman. Richard Gustafsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Jag har ännu inte tittat mycket i de der
Familj-Journalerna, som jag köpte då jag häromsistens
var i staden, och inte vet mor heller att jag har
dem."
Petter såg ut som om det också vore fars bästa råd,
att hon icke finge veta det.
"Ingenting öfvergår ändå läsning", återtog
smeden, "det afhåller en från mycket ondt och ger
eftertänka. Nej, vräk inte ringen der! Ja, jag är
visst inte rädd för mor, men jag vill inte förarga
henne med mina böcker; hon har så ondt i ryggen,
stackare, och det gör henne lite krånglig."
Under detta tal hade smeden hämtat fram kraniet af
ett hästhufvud som han lade på städet. "Se här lägger
jag Grålles gamla skalle, men vi ska’ inte nu genast
hänga näsan öfver hästens tonomi som djurläkaren lånte
mig och som han sa’ skulle vara så nyttig för oss när
vi ska’ till å sko de gamla krakarne. Utan nu ska’
vi först läsa om den arabiske hästen som det står
om här i Journalerna. Och smeden klappade förnöjd
med handen på de ljusgråa omslagen. "Du är alldeles
svettig, Petter, och kan väl vara trött också. Åh
ja, en liten stund kan jag väl läsa för dig medan vi
hvila, och arbetet blir nog färdigt i qväll ändå.
Petter hade hoppat upp i spiseln. Fadrens läsning var
alltid för honom lika så högtidlig, som en predikan,
och han åhörde den ständigt med sammanknäppta händer.
Men knappt hade den gamle läst några rader innan
dörren rycktes upp och hans hustru visade sig i
ramen.
"Jag kunde just tro, att det stod till på det här
viset", började hon, "du, min evige skapare! Hvad
tänker du på, far! Aj, min rygg, jag tror den går
itu! Du är en odåga, en eländig stackare! Ack,
att jag skall vara bunden vid en sådan syndare! Ja,
det är förskräckligt, att se dig sitta med den der
afgrundssmörjan i hand! Är jag inte alldeles som
om jag vore knäckt bak! Och så förleder du Petter
med! Ja, på sådant skräp kan du kasta ut dina styfrar,
då knusslar du inte! Eller, du kan väl inte säga,
att du fått de der böckerna för ingenting?"
Som smeden icke kunde påstå detta, började hon
uppgifva det ena gälla ropet efter det andra,
då och då afbrutet med ett bedyrande om, att
han just skulle passat till en eländig tase till
skolmästare. Mannen satt under detta tigande och
stilla, en lång erfarenhet hade lärt honom, att hon
icke skulle blifva lugn innan hon skrikit sig trött.
Emellertid gaf ingen akt på, att en ung man, som
vandrat landsvägen framåt, nu riktade sina steg
mot smedjan, på samma gång som dottern Else kom
springande från trädgårdshagen, der hon hållit på
att luka potatislanden.
"Och är nu en skolmästare något så eländigt, mor
Friberg?" sade den unge mannen, som nu med en viss
häpenhet stod stilla vid dörren. Den, som gjorde
denna fråga, var ingen
mer och ingen mindre än byns nye skolmästare, som
Else höll på att springa omkull.
"Jag trodde sannerligen, att någon olycka var här på
färde och att någon blifvit ihjälslagen, eljest hade
jag visst inte kommit hit."
Mor Friberg försäkrade, att hon stod helt skammandes
och att hon höll på att sjunka genom jorden
och att hon hade en så olidlig värk i ryggen,
hvarefter uppträdet slutades helt fredligt. Efter
att skolmästaren vexlat några ord med smeden, som
försäkrade, att allt detta icke hade något att betyda
och att mor ej menade så illa, fast hon var litet
häftig ibland, dertill hon nog hade orsak, eftersom
han kanske hängde vid läsning mer än skäligt var –
så aflägsnade sig nu den unge mannen, i det han bad
Else om ursäkt, för att han kanske trampat henne
något ovarligt på tårna.
Mor Friberg, emellertid, som icke träffat
grannqvinnan, hade gått häftigt hemåt, och, varm
och blossande, hade hon troligtvis förkylt sig,
ty följande dagen låg hon nu i olidlig värk.
En och annan bönesyster menade, att satan riktigt
farit i henne, och sökte med böner, knäfall och
händers påläggning drifva honom ur kroppen på
henne, men då han tycktes regera henne än värre,
så blandade sig smeden i affären och påstod, att
värken var gikt och fördref den småningom med värme
samt baddningar af bränvin och salt. När hustrun,
någorlunda återställd och väl ombonad, åter kunde
sitta i den stoppade länstolen, sade hon till mannen:
"Aldrig jag trodde du dugde så pass!"
"Det är min läsning du har att tacka."
Hustrun skakade på hufvudet, detta var en sak, som
hon likväl aldrig kunde gilla.
Men när skolmästaren sedan ofta tittade in till
smeden och fann sig road af att tala med honom,
tyckte hon ändå att det kunde vara rätt bra, att
far visste något, och när dertill kom, att den unge
mannen nu både betraktade och talade med hennes Else
samt en vacker dag friade till henne, i det han sade:
"det var ändå en välsignad stund, då jag första gången
trädde härin!" – så tyckte mor Friberg det med.
"Ja, om jag inte hade läst, så hade du inte skrikit",
sade smeden skrattande, "och då skulle den präktiga
pojken kanske aldrig satt sin fot hit. Han är en bra
karl, som vet något."
"Och har något", tänkte hon.
"Du får medgifva, att läsning ändå är nyttigt till något."
Mor Friberg måste för första gången erkänna detta.
"Om du också ville läsa ’Det förlorade fåret’, så
skulle jag ingenting säga", sade hon.
Men se det ville han platt inte,
och på den punkten står det än i dag.
Sylvia.
En roman.
Liten Rosas pappa var grossör,
Fast hans namn var ringa kändt på börsen,
Bättre blef dock (detta som sig bör),
Se’n han tyckligt hade gjort konkursen.
Medan namnet ännu ej var kändt,
Lät sig Rosa en kassör behaga,
Men så snart som lyckan något vändt.
Första verk blef att kassörn förjaga.
"Nu en löjtnant, som är adelsman,
Skulle anstå mig", sad’ sköna Rosa,
Och han kom, skref vers, men pappa vann
Mera, och han afsked fick på prosa.
"Jag, en dam med en half million
Skulle endast ’hennes nåd’ få heta?
Nej, fi donc! Jag endast en baron
Ger min hand, det skall jag låta veta."
Så baronen kom och fick strax ja;
Rosa gjorde han till baronessa;
Mågen var charmant, det var visst bra,
Men han visste också svärfar pressa.
Gubben dog, och Rosas stora arf
På en liten tid såg ändalykten.
Hennes man skref falskt (ett litet slarf),
Rymde och tog resten med på flykten.
Liten Rosas högmod gick för fall,
Titeln, ser man, fick hon inte gratis.
Nu, man säger, baronessan skall –
Ner’ vid Munkbron mångla med potatis.
Richard Gustafsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
