Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vintern i norden - Alexander den store och Darius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vintern i norden.
Åter ur öppnade stelfrusna grafven
Träder du upp i din hvitnande skrud.
Ut öfver landen och ut öfver hafven
Bringar du till oss ditt jernhårda bud.
Vågen i kyliga bojor du slår;
Sörjande djupt lilla skogskällan står,
Gråter, och stelnade tårarnes fransar
Glittra vid vintriga strålarnes lek.
Klagande hösten de vissnade kransar
Döljer för nordvindens isande smek.
Skälfvande plantor sig böja och gömma
Djupt under snöhvita täckelsets skygd.
Eviga granar om troheten drömma,
Trohet, som ammats i nordlandens bygd.
Nattliga dramat vid nordpolens rand
Flammar i skiftande strålarnes brand.
Skönare vård ej ens Österland sätter
Kring sina bygder, än norrskenets dans,
Ljufva de glöda, Hesperiens nätter,
Kraftig är nordhimlens herrliga glans.
Älskar du drömma, till sydliga dalar
Ställ då din färd, der du svärma kan få!
Älskar du kraft, som till sinnena talar,
Stanna i nordiska ängderna då!
Lyssna till forsen och strömmarnes brus,
Lyssna till granskogens magiska sus:
Nordlandens ande, som talar i natten
Om våra tjäll, våra dalar och skär;
Om våra insjöars blånande vatten;
Om denna jord, som du håller så kär.
Visst är det kyligt när nordpolens vindar
Liljor bland rosor på kinderna strö,
Men då i hemmet jag värmes och lindar
Armen kring henne, min nordiska mö,
Hjertat då värms som af midsommarsol’n
Och, om jag bodde än närmare pol’n,
Skulle jag älska det land, som en tärna,
Mild som den nordiska, fostrat en gång,
Hon gör oss vintern till vår – derför gerna
Egnar jag nordiska vintern min sång.
Jussu.
Alexander den store och Darius.
Det gamla Greklands små stater hade genom länge
fortsatta stridigheter och fejder så småningom
uttömt sina krafter, och det hände då dess folk, som
det i alla tider händt, att en mäktig och förslagen
granne blandade sig i dess angelägenheter och, under
vänskapens mask, först tillvann sig dess förtroende
och sedermera gjorde sig till dess herre. Den
sluge Philippos, Macedoniens konung, blef för
grekerna en sådan vän, kom, om vi så få säga, som
en gäst i dess hus och trängde snart husets ägare
från hem och härd. Att smickra ett folks fåfänga,
att uppmuntra dess passioner och dymedelst efter
hand göra sig oumbärlig, lyckas ofta lika lätt, som
att genom samma medel innästla sig i den enskiltes
gunst. Den grekiska stridslystnaden och äresjukan
voro en lätt antändbar mina, och häraf visste den
sluge macedoniern så väl begagna sig, att han en dag
blef utsedd till "alla grekers öfverfältherre". Denna
värdighet gick snart i arf åt hans son, den unge,
snillrike Alexander, ett krigarämne, af den store
Aristoteles tillika bildad till en tänkande menniska,
men med så högtsväfvande tankar, att han knappast
skulle hafva kännt sin äregirighet tillfredsställd,
om ock alla jordens folk fallit honom till fota. Han,
som åt sin lärare, hvilken låtit honom veta huru
många otaliga verldar funnos till, förutom den, der
försynen låtit honom födas, yttrade de verldsbekanta
orden: "Och jag har icke ens eröfrat vår jord" –
han skulle nu leda det gamla Hellas’ öden. Och han
emottogs äfven af dessa oroliga, ombytliga hellener
med öppna armar, ja med verkligt jubel, då det nu
gällde att i spetsen för dem tåga ut mot perserfolket
– arffienden, med hvilken man i århundraden haft så
mycket obytt; som visserligen vid sina angrepp mot
det lilla hjeltefolket blifvit mer än en gång med
blodig panna tillbakakastad, men den man nu skulle
få söka i hjertat af hans eget land.
Darius Kodomannus innehade vid denna tidpunkt –
det var i året 334 före Kristi börd – Persiens
lysande tron, och han bar sin spira med glans, af
alla erkänd såsom en högsint menniska och furste,
såsom ett mönster af tapperhet och dygd. Men i den
unge, knappt tjuguårige Alexander skulle han dock
finna sin öfverman, oaktadt denne mot hans ofantliga
härskaror drog ut med en jemförelsevis helt ringa
krigarhop. Den förre kunde föra i striden en million
väpnade män, och ännu vida mer, den sednare blott –
trettiofemtusen. Men det var en olika anda som lifvade
alla dessa stridsmän, – perserna en hord af slafvar,
hellenerna fria män,
– män utrustade med sin tids högre vetande, ättlingar
af segervinnarne vid Marathon och Salamis. Stridens
utgång blef ock derefter; Alexanders krigare slogo
Darii, först vid Granikus, så vid Issus och sist
vid Arbela.
Efter detta sista fältslag, till hvars utkämpande
perserkonungen uppbjudit alla sina återstående krafter
– och dessa voro till och med nu ej ringa – tog Darius
till flykten, ifrigt förföljd af Alexander. Härunder
inträffade, att en baktrisk satrap, Bessus, tog Darius
till fånga, för att sålunda möjligen kunna tillvinna
sig Alexanders ynnest; men denne, som före den sista
afgörande striden vägrat att nattetid öfverfalla sin
motståndare, emedan han ej ville "stjäla segern",
skulle naturligtvis äfven försmå att på det sätt, som
här erbjöds honom, få sin fiende i sitt våld. Han
försökte i stället bemäktiga sig Bessus sjelf,
och just som han var nära att gripa honom, mördade
denne den fångne perserkonungen. Alexander fann
den sednare på öppna fältet i det ögonblick, då han
utandats sin sista suck, knäföll då under den djupaste
sinnesrörelse vid den tillintetgjorde motståndarens
lik och bredde derefter sin mantel deröfver.
Det är denna episod ur den store hjeltekonungens
lif, som konstnären återgifvit i den tafla, som
åtföljer vår skiss, och vi se der, förutom de båda
hufvudfigurerna, äfven Hephästion, Alexanders
förtrognaste vän.
Att utförligen berätta, huru den unge segervinnaren
efter denna tilldragelse besteg Persiens tron och huru
han sedermera, under en följd af år, tillvann sig den
ena storartade segern efter den andra, hör icke till
uppgiften för denna skildring; vi vilja här blott
tillägga några allmännare anmärkningar rörande denna
verldshistoriens lysande uppenbarelse, som ännu efter
årtusenden benämnes Alexander den store.
Stor var han, stor både i högsinthet och öfverdåd. Han
kunde slå, men äfven skona; han kunde för en vän
uppoffra allt, men också gifva samme vän banesåret;
han förmådde uthärda de största försakelser, men kunde
äfven fråssa af lifvets mest utsväfvande njutningar.
Hvem har väl ock gått en sådan bana som
hans! Vidsträckta riken föllo honom till; välden,
förut ansedda som orubbliga, blefvo af honom
kullstörtade; fabelaktigt stora skatter kommo i hans
händer; jubel och segerkransar mötte honom hvar han
kom, och sjelfva templets öfverste prest förklarade
honom för Guds son. Blott en enda af qvinna född
kunde hafva motstått all denna frestelse; men denne
var icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
