Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Högskolefonden. Skiss af Emilie Flygare-Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Högskolefonden.
Skiss af Emelie Flygare-Carlén.
1.
Svärmodern.
Första scenen i närvarande lilla historia föregår
i ett stort, luftigt och solbelyst kabinett,
synbarligen ett arbetsrum. Och allt här, ifrån
det harmoniska möblemanget till anordningen af de
få konstprydnaderna, blommorna, arbetsbordet och
boksamlingen, lät ana att den själ, som lifvade
denna husliga verld, hörde till klassen af de själar,
hvilka sprida sitt ljus och sin välgörande verksamhet
både utom och inom sin egen verld. Man tyckte sig
i detta rum inandas atmosferen af renhet, ärbarhet
och grundlighet, hvilken icke utestängde en qvinlig
elegans, ej af det slaget, som lånas genom en massa
grannlåtsartiklar, utan det slags elegans, som är
oskiljaktig från all sann, fin qvinlighet.
Den enda person, som för tillfället fanns i rummet,
en äldre dam, hvilken aldrig skulle hafva ursäktat
om man ej genast presenterat henne såsom fru
enke-öfverstinnan Malena von Z., var emellertid
fullkomligt främmande för alla slags andra intryck
än det, som upptog henne, nämligen en på samma gång
brinnande och bister nyfikenhet. Hon stod lutad
öfver en antik skrifbyrå, hvars klaff hon med ena
handen höll halföppen, under det hon med den andra
fasthöll ett pappersblad, det hon ifrigt studerade,
allt emellanåt lyssnande åt dörren. Hennes runda,
svarta, tindrande ögon spelade öfver papperet, liksom
de fruktat att ej kunna hinna med sitt arbete; och
den hopknipna munnen gjorde så försmädliga miner,
att det var lätt att finna det lektyren väckte både
harm, löje och förvåning.
Efter hand blef likväl den lilla, tunna, fågellätta
damen så allvarsamt upptagen, att hon ej märkte huru
en tapetdörr, som hon ej kommit att tänka på, sakta
gled upp, hvarvid den resliga figuren af en ung man
aftecknade sig på väggen, innan mannen sjelf blef
synlig.
Den gamla frun hvarken såg eller hörde, förrän en smal
hvit karl-hand lade sig öfver hennes och en röst, som
kom henne att spritta till (ehuru den var så lågmäld
som möjligt), yttrade de tvenne orden: "Min mor!"
"Nå ja", svarade hon, hastigt inkastande papperet,
"det är väl ej så vådligt heller ..."
"... att taga min hustrus nyckel och i hennes frånvaro
undersöka hennes papper!"
"Jag har icke tagit hennes nyckel. Då jag på er
bröllopsdag skänkte henne den här pulpeten, behöll
jag den ena nyckeln – det är alltsammans."
"Alltsammans!"
"Jag skall säga dig, min käre son Maurits, att din
lojhet går en god del för långt ... Vet du hvad
det är för farliga saker hon skrifver ... vet du
att din egen mors hederliga åsigter, hennes djupa
karaktersfasthet att emotstå allt nytt krimskrams
indirekt stämplas på ett visst icke förblommeradt
sätt af denna nyhetsmakerska, som min salig öfverste
skulle hafva ställt i litanian, om han icke rent af
ställt henne i skamvrån för hennes opassande skick,
hennes djerfva och dårhusmessiga tilltag, som du
ödmjukligen förbiser."
Sonen svarade ej ett ord. Han endast tillåste
skritbyrån och lemnade nyckeln åt modern, som med en
ond rörelse emottog den.
"Ja, ja", sade hon, "du är lefvande död ... eljest
skulle du väl någon gång låta reta dig, du också. Hon
har ju nu blifvit totalt kollrig, sedan det här
ursinniga påfundet kom upp, att äfven fruntimmer få
ordentligt studera ... Gud hjelpe oss för den tid
vi lefva i – jo, det ville jag att salig öfversten
skulle hafva sett ... Högskola ... högskolefond
... högskolebazar .... Kommer jag ut i väfkammarn
och skall se på drällen, har väfverskan så brådt,
att hon knappt får tid att svara, ’för unga hennes
nåd skall hafva serveterna med sig, då hon reser
uppåt Stockholm till högskolebazarn’ ... Kommer
jag förbi husmamsellen, så ser hon icke om jag tappar
snusdosan midt för näsan på henne: hon håller på med
tre dussin barnklädningar, som skola gå samma väg
som serveterna ... och kommer jag ut på bakgården
och vill fråga hönsen hvarföre de ej värpa så att
jag får färska ägg till frukosten, är jag säker att
deras kackel betyder, att hvarken de eller en enda
höna på hela godset vågar värpa förrän närmare tiden
till hennes nåds resa – ty hon måste hafva friska
ägg med sig till högskolebazarn."
Nu var öfverstinnan nästan öfvertygad om att hon
skulle få se någon liknelse till ett leende på sin
sons läppar. Hon hade ju nu gjort sig så stor möda
att bortblanda korten, men lika gerna kunde hon hafva
väntat att få se någon personlighet i den vackra
gipsgruppen under spegeln börja le emot henne.
Det var hvarken i går eller i förgår, hvarken i år
eller i fjol, någon menniska kunde erinra sig hafva
sett ett leende upplysa kapten Mauritz’ vackra, men
iskalla ansigte. Öfver det samma låg egentligen icke
sorgbundenhet eller trötthet: deremot visade det
en stor orörlighet, en oåtkomlig protest mot allt
lif, allt solsken. En dag hade han likväl varit den
öfverdådigaste, den sorglösaste och gladaste löjtnant
som någon ville se. Men en inträffad olycka, hvilken
ytterligare dragit en annan med sig, hade strukit
bort det öfverdådiga ungdomsmodet. Han hade sednare
tagit afsked, för att befria sig från alla besvärande
band, och var nu, vid trettiofyra år, en man, som,
i trots af sin karakters fläckfrihet, sin betydliga
förmögenhet och erkända redbarhet, hvar och en gerna
gick ur vägen för, emedan han med sin tunga tystnad
och sin eviga köld tycktes sprida kyla äfven till
andra.
Den gamla öfverstinnan, som fann sig något generad i
sin ställning, tog nu en deciderad ton. "Jag hoppas,
min käre Mauritz", sade hon, "att du åtminstone känner
att Pauline utsatt ett möte här till slutet af nästa
vecka? Hon skall då hafva alla ortens damer, som hon
värfvat för att insamla arbeten till högskolebazarn,
och troligen blir det väl då något föredrag liksom
vid den förra dam-sammankomsten i folkskolelokalen."
"Möjligtvis!" mumlade Mauritz.
"Möjligtvis, säger du ... Inser du då icke att dessa
upptåg syfta på att vända verlden bakfram. Vet du hvad
jemnlikhet är? Om icke, så laga att du får läsa det
papperet, som jag nyss tittade på. Jemnlikhet mellan
man och qvinna – jemnlikhet midt för näsan på äkta
mannen ... det borde salig öfversten hafva sett! Icke
för det att jag ej i det närmaste gjorde hvad jag
ville, men jag visade honom den attention, att låta
honom tro det allt skedde efter hans hufvud. Om han
sade till mig: ’Malena, låt kalfven lefva en åtta
da’r ännu .. jag väntar någon!’, så svarade jag:
’Som du behagar, min vän!’, men slagtade honom ändå,
när jag behöfde den, och hade den takten att sjelf
meddela honom att det stackars kräket icke velat
hvarken äta eller dricka, så att jag af tvång ... du
förstår slutet, fastän du icke blir uppvaktad med
sådan finhet."
"Desto bättre!"
"Jaså, du finner din gemåls metod bättre ... Men
säg, har du gifvit henne tillåtelse att draga ihop
ett möte här?"
"Hon har underrättat mig om sin afsigt."
"Och dermed har du nöjt dig? Ja, ja, jag ser hur det
är – du börjar åter grubbla på det gamla."
Vid dessa ord ryckte sonen till, liksom modern vidrört
honom med ett glödgadt jern.
Öfverstinnan låtsade ingenting se och ämnade åter
draga fram någon maxim från sitt mönsteräktenskap,
då lätta fruntimmerssteg jemte små hoppande barnsteg
läto höra sig i förmaket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
