Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXXXI. Ett äfventyr under Trettioåriga kriget - Min rikedom. Av Anton Emil - Tvättbjörnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att hinna öfver det djupa stället. Hans krafter voro
likväl för mycket uttömda. Efter några simtag kände
han, huru de sveko honom, och han måste gifva sig
förlorad, om hans fötter icke här kunde nå bottnen.
Försigtigt lät han fötterna sjunka, och till sin
stora glädje kände han botten, men vattnet stod
honom ända till munnen. Icke utan stor möda och
mycken ansträngning kunde han emellertid fortsätta
sin väg, ty vattnet ville till en början draga
honom med sig. Men till sist stod han räddad
på andra stranden. Nu infann sig dock en annan
svårighet. Nätterna och morgnarne äro kalla i
Tyskland, och han hade intet att betäcka de af
det kalla flodvattnet stelnade lemmarne utom den
genomvåta skjortan. De öfriga kläderna, som han hade
fästat på ryggen, hade förts bort af floden, när han
sjönk ned under vattnet.
Darrande af köld och äfven af hunger måste han
emellertid, såsom han var, gå framåt, utan att han
ännu vågade visa sig för hvem som helst af fruktan att
träffa på fiender. Så tillryggalade han en betydlig
vägsträcka.
"Slutligen" – så afslutas berättelsen – "kom
han efter ytterligare flera äfventyr, allt för
långa att berätta, och i det mest beklagansvärda
tillstånd till en schlesisk adelsman, som tagit
tjenst hos den svenske konungen och stod här i
trakten med en afdelning svenskt krigsfolk. Han
mottog general-auditören med största ömhet och
lemnade honom all den hjelp, hvaraf han var i behof,
samt lät föra honom under säker betäckning till
hufvudhären. Konungen blef mycket förvånad öfver att
återse honom och ännu mer af berättelsen om allt det,
som hade händt honom."
Hvarest konungen då befann sig nämnes icke, men
sannolikt var han sysselsatt med belägringen af
Landsberg, som den 16 April föll i hans händer,
hvarpå han tågade vesterut för att skynda till
det af Tilly hårdt ansatta Magdeburgs räddning, då
underhandlingarne först med hans svåger, kurfursten
af Brandenburg, och sedan med kurfursten af Saxen
drogo ett streck öfver alla hans planer i denna
riktning, i det att underrättelsen om Magdeburgs
fall inträffade just som han stod i begrepp att från
Spandau rycka närmare den olyckliga staden,
St.
Min rikedom.
På gods och guld väl jag fattig är,
Och hvarken börd eller makt jag äger;
Mitt namn ej ryktet kring jorden bär,
I verldens vågskål mitt ord ej väger –
Men dock jag har, fast mig detta fattas.
En rikedom, som ej nog kan skattas.
Och säll jag är i mitt öfverflöd,
Ty ej mitt hjerta vet af bekymmer;
Jag hvarje fattig så gerna bjöd,
Att dela skatten, som kistan rymmer;
Men ack! han ständigt tillbakavisar
Den rikedom, som så högt jag prisar!
Ty kom och se på min stora skatt,
Jag vill ej girig och rädd den gömma;
Jag fruktar icke, i stilla natt,
Att tjufvar komma och kistan tömma,
Ty ej behöfver jag henne vakta –
Men kom nu, kom, att min skatt betrakta!
Jag tror, du bländas af glansen här ...
O! se hvad massor af diamanter:
Det är de stjernor, som natten bär
Emellan himmelens alla kanter;
Och ser du hafvet af guld som blänker:
Det dagens sol är, som guldregn stänker.
Och äkta perlor jag har också,
Så fläckfritt rena, som himlens änglar:
I hvarje blomma de klara stå
Och gunga sakta på liljestänglar,
När nattens stjernströdda mantel faller
Och solen lyser på daggkristaller.
Och djupt på botten i kistan jag
Har två klenoder så underbara –
Allt annat gerna ifrån mig tag,
Blott dessa två jag kan jemt bevara;
Ty all min lycka och fröjd försvunne,
Om dessa ej i min skatt jag funne!
O! intet skapades mera skönt ...
Med dem vår Fader sig velat sira:
Sin panna Han med den ena krönt,
Den andra pryder Hans kungaspira;
De nämnas skönast bredvid hvarandra:
Den ena Kärlek och Frid den andra! –
Långt större lycka än guld och makt
Mig dessa perlor förmå att skänka;
Ty sjelfva himmelen de mig bragt,
Den de förmått ned till jorden sänka ...
Ja, verldens ondska och strid jag glömmer,
När dessa båda mitt hjerta gömmer ...
O! säg mig nu, är min skatt ej stor,
Behöfves mer för att lycklig vara?
Nej, broder, nej! ty vår lycka bor
Ej utom oss, i vårt inre bara!
Fast verldens gyllene skatt jag saknar,
Jag säll och rik hvarje morgon vaknar!
Anton Emil.
Tvättbjörnen.
Säkerligen har läsaren lyckats inse hvad det
är för ett arbete som sysselsätter var gäst på
närstående sida. Vi behöfva bestämdt icke upplysa
om, att han fångar och spisar kräftor, ty detta
arbete tyckes förskaffa honom en inre njutning och
tillfredsställelse, motsvarande den vi sjelfva skulle
känna vid anblicken af ett fat nykokta, stora och
friska kräftor. Låtom oss emellertid ej glömma gästen
för anrättningen, utan äfven tala något om hans öfriga
vanor – ty vanan att äta är nu något som temmeligen
allmänt vidlåder både björnar och icke-björnar.
Tvättbjörnen (Ursus lator) är temmeligen liten och
spinkig för att kunna räkna sig såsom en värdig medlem
af den storväxta familj som tillvållat sig dynastien i
skogarne. Han mäter sällan mer än två fot i längd,
förutom de tio tum som belöpa sig i den yfviga
svansen, hvaröfver ägaren, såsom björn åtminstone, har
grundade anledningar att yfvas. Skinnet är gulgrått,
på ryggen mörkare, men ljusare i bringan och på
benen. Håren äro af olika längd och schatterade
i olika färger, som åstadkomma ett egendomligt
helt. Trakten kring ögon och öron är tecknad med
streck, varierande mellan svart och ljusgult;
svansen prydes af sex mörka ringar samt ändar med
en svart hårtofs. Vi äro för öfrigt väl bekanta med
tvättbjörnens pels, ty den är ingenting annat än
det slags skinn, som under namn af schupp säljes i
hvarje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
