Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Victor Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under hexeriprocessernas tid [1], framträdde han år
1859 med Den siste Athenaren (2:dra uppl. 1866), och
genom denna historiska roman var det han egentligen
grundlade sitt framstående författarrykte.
Handlingen i denna berättelse tilldrager sig i
Athen före, under och efter Julianus Apostatas
regering [2]. Hufvudpersonen är en
ädel, mycket rik Athenare vid namn Krysantevs,
akademisk filosof, Juliani lärare, hvilken sätter
en fri mensklig bildning, grundad på fädernas
vishet, såsom det högsta i lifvet, betraktar den
gamla gudadyrkan såsom en bildlig form och ett
medel att upprätthålla samfundsordningen,
och från denna ståndpunkt strider mot den djupt
förderfvade officiella kyrkan, hvilken är delad
i mot hvarandra fiendtligt uppträdande sekter.
Författarens grundtanke, hvilken i och för sig
innehåller en obestridlig sanning, är, att det gifves
två verldsåskådningar, hvari den civiliserade
verlden är delad och hvilkas strid utgör den
verldshistoriska processen. "Finnas ej två
grundtyper, till hvilka alla menskliga varelser kunna
hänföras – en orientalisk och en vesterländsk? ...
Individerna af den orientaliska typen
känna sig naturligt dragna till det reaktionära
lägret, den tillbakaskådande verldsåsigten,
hvars paradis blomstrade vid menniskoslägtets vagga;
de af den helleniskt-vesterländska typen välja
lika ovilkorligt det progressistiska lägret,
den framåtskridande verldsåsigten, hvars paradis
är ett tillkommande Guds rike, för hvilket
civilisationen skall rödja rent." Denna motsats
trädde först fullt klart fram i hellenernas strid
mot barbarerna, d. v. s. österlänningarne. Men
lydnads- och underkastelse-riktningen trängde in i
vesterlandet under romerska kejsardömet och besmittade
den kristna menigheten, i det denna kom under ett
presterskap, som förnekade menniskotankens frihet
och, så snart det kom till väldet, använde detta
att med eld och svärd kufva hvarje från dess
egen lära afvikande mening. I "Den siste
Athenaren" äro Krysantevs och hans ädla dotter
Hermione hufvudrepresentanter för den vesterländska
verldsåskådningen, frihetsanden, i dess äldre,
helleniska skepnad. Men striden är, ehuru den
föres af den ädlaste, mest oegennyttiga,
mest energiska vilja, olycklig, emedan den gamla
kulturen i det närmaste spelat ut sin roll såsom en
samhällsstiftande och samhällsuppehållande makt.
Detta moment är af förf:n gripande framstäldt. Läsaren
kan ej annat än dela Krysantevs’ illusioner,
kämpa med honom och till sist böja sig med honom
och hans dotter för den nya läran, då den blir
bekant för dem i sin renhet; ty de erkänna då,
att den menniskolefnad, de sjelfva anat såsom den
högsta, trädt fram i Nazarenen, och de blifva
slutligen öfvertygade om, att den helleniska
kulturens största fel var dess oförmåga att tränga
ned till det egentliga folket, det egna med den, att
alla de medel, hvarigenom den ville upplyfta och
förädla menniskorna – poesi, konst, filosofi
– blott förmådde verka på ett gynnadt fåtal, under
det mängden måste öfverlemnas åt vidskepelsens
mörker. Såsom motsats till Krysantevs står
den homoiusianske biskopen i Athen, Petros
– en förrymd slaf, som under Constantii regering
svingat sig upp till sin höga samhällsställning
– representanten för kyrkan. Allt mörkt synes
samladt här: fanatism, lögn, grymhet, tygellös
herrsklystnad; han är en fullständig prototyp för
jesuitismen, som icke skyr något medel att
befästa sitt parti, dåra massan och, om möjligt,
utrota motståndarne från jorden. Och dock –
detta är ett drag af träffande sanning –
visar denne man sig fast, sjelfuppoffrande, som
ett verkligt stöd för sin församling
under en tid, då den, enligt Juliani
befallning, måste återuppbygga ödelagda tempel
och tåla den hedniska offertjenstens förnyande
i sin närhet. Det motsatta kyrkopartiet,
homoiusianerne, är – det antydes lätt – icke det
minsta bättre; men det är undertryckt, och
under undertryckandet uppenbarar fanatismen
sig i denna vidunderliga martyrberedvillighet,
hvarpå den kristna forntiden har att framvisa så
många märkliga exempel. Det är emedan det religiösa
behofvet kan bli så starkt, så allena-herrskande hos
menniskorna, att det leder dem till det högsta mod,
till och med om föremålet för deras hänryckning
är – icke Frälsaren, icke tillegnandet af honom,
utan en formel, en bokstaf, såsom det "i", hvarom
här partistriden vänder sig. Midt i förvirringen,
under den helleniska vishetens förfall, samtidigt med
ungdomens epikureiskt utsväfvande lefnadssätt och med
det romerska soldatherraväldet – ypperligt skildradt
i den vällustige och dock, så snart myndigheten och
fanan kräfver det, kraftige, sig sjelf beherrskande
prokonsuln – midt under statskyrkans orientaliska
auktoritetstyranni, som stödes af hysteriska qvinnors
och förryckta svärmares underkastelse, – midt bland
allt detta lefver emellertid en renare, djupare
kristen tro. Dess hufvudrepresentant är Theodoros,
som lika strängt angriper båda de stridande kyrkliga
partierna och är lika häftigt hatad af dem båda, som
understöder hedningen Krysantevs i hans sträfvanden
att humanisera samhället och gör gemensam sak med
de förföljda donatisterna [3], hvilka måst taga
sin tillflykt till Böotiens berg, der de lefva som
röfvare, men hvarifrån de af Krysantevs föras till
Sunion, för att der bilda en koloni af fredliga,
sedliga menniskor och omsider blifva den störtade
och förföljde "siste Athenarens" skyddsvärn. Här
får Krysantevs slutligen se, att kristendomen kan
uträtta hvad filosofien aldrig mäktat: "Jag har
sett" säger han till Theodoros, "brottslingar och
lastbara menniskor på ett underbart sätt förvandlas
till sedliga menniskor. Jag har sett de dystraste
anleten skimra af glädje och de hårdaste af mildhet,
när de lyssnat till din mästares läror. Menniskor,
som elände och förföljelser hade gjort till röfvare,
för hvilka blodsutgjutelse var en lust och milda
känslor en smälek, har jag skådat i dessa hyddor
lekande som barn med sina barn och behandlande dem med
den vördnadsfulla ömhet, som endast medvetandet om en
odödlig varelses oändliga värde kan ingifva. Nog af,
jag har funnit, att det gifves en filosofi för
hela menniskoslägtet, och att de högsta sanningar,
den varmaste känsla för det sanna och goda kunna
inplantas i den okunnigastes bröst. Men om detta
är kristendomen, hvilket jag ej betviflar, så står
hon i de förtrycktas leder vid sidan af dem, som
kämpa för förnuftet, friheten och den menskliga
värdigheten." I deras tillflyktsort uppsökas dessa
protestanter af den officiella statskyrkan, hvilken
såsom sitt redskap begagnar de romerska disciplinerade
legionerna. Den lilla koloniens invånare nedhuggas
efter en förtviflans strid, Krysantevs stupar, men
Theodoros undkommer och lefver ett välsignelserikt
lif till sen ålder, bildande en af länkarne i
"den kedja utaf protestanter, hvilken genomgår
tiden före den händelse, som kallas reformationen –
förpostfäktningen till den stundande stora striden
mellan Kristi församling och prestkyrkan".
[4]
Med detta arbete – hvars lifliga och trogna
tidsskildringar, förträffligt genomförda karakterer,
stora lärdom och fängslande stil i förbigående sagdt
ingen lär kunna bestrida – utkastade Rydberg en öppen,
bitter krigsförklaring mot den officiella statskyrkan:
– "Mitt arbete är intet annat än ett spjut, som jag
slungat mot de fiendtliga lederna, i krigarens lofliga
afsigt att såra och döda." Det första af de följande
grundskotten kom år 1862 med Bibelns lära om Kristus.
Den allmänna sinnesstämningen var för tillfället
särdeles väl beredd för nämda skrift. Året
förut, 1861, hade en af vårt lands lärdaste män,
d. v. lektorn vid Göteborgs högre elementarläroverk
Ljungberg, i en tidningsartikel förnekat den betydelse
af Gud, statskyrkan vill tillegna Kristus, och
samtidigt hade en ganska olärd, men sanningssökande
landtprest, kyrkoherden Hallin i någon församling af
Strengnäs stift,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
