Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Victor Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kommit till samma resultat under sina forskningar
i Bibeln, hvilket äfven han öppet framlade. De
båda "fritänkarne" suspenderades af sina
resp. konsistorier, den bildade allmänheten och
nästan hela tidningspressen togo de förföljdas parti,
en häftig religiös meningsstrid uppstod, och midt
under allt detta utkom Rydbergs "Bibelns lära om
Kristus". På ett halft år utsåldes två upplagor
(3:dje uppl., tillökad med ett genmäle till biskop
Beckman i Hernösand, utkom 1868), och ingen bok torde
på de senaste tjugu åren i Sverige väckt så stort
och berättigadt uppseende som denna.
Rydberg söker i denna skrift visa hurusom Kristus väl
blifvit uppfattad och sjelf har betraktat sig såsom
den utlofvade Messias, men att det aldrig legat i
Messias-idéen, och ej heller någonsin blifvit sagdt
i Bibeln, att han sjelf var Gud. Förf:ns förnämsta
bevis härför framgå dels ur en historisk utredning af
Messias-idéen, dels ur en utveckling af logos-idéen
i Johannis evangelium, dels ur det förhållande,
att intet skriftställe understöder dogmen om en
treenig Gud; särskilt är treenighetslärans förmenta
fastaste stöd: I Joh. V, 7–8 ("Ty tre äro som vittna
i himmelen, fadren, ordet och den helige ande, och
de tre äro ett. Och tre äro de som vittna på jorden,
anden, vattnet och blodet, och de tre äro ett")
förfalskadt, i det orden från "i himmelen" till
"jorden" äro senare än episteln skrefs inskjutna,
hvilket bevisas deraf, att de hvarken finnas
i bibelhandskrifter från Orienten eller i äldre
vesterländska handskrifter; särskilt saknas de i den
af Tischendorff år 1859 i klostret å Sinai påträffade,
nu i kejserliga biblioteket i Petersburg förvarade
Codex Sinaiticus, hvilken anses vara den äldsta kända
handskrift af Nya Testamentet; ej heller citeras de
af de äldre kyrkofäderna.
"Kyrkoläran har – utbrister förf:n – misshandlat
Jesus, dermed för oräkneliga ögon fördunklande den
helgjutna, herrliga bild, som Nya Testamentets
författare lemnat oss af honom, och hvars enkla
storhet, kyska skönhet icke förminskas af deras ovana
vid pennan, deras bristfälliga språk. I stället för
idealmenniskan, i hvars oförmörkade gudsbeläte vi
skulle igenkänna oss sjelfva sådana vi voro af Gud
tänkta, sådana vi borde vara och måste blifva; i
hvars oskuld och syndfrihet vi skulle se vårt slägtes
återupprättelse; i hvars sjelfuppoffrande, segerrika
kamp mot verldens onda vi skulle hämta föredömet och
kraften till en lefnad, som modigt offrar sig åt Gud
och sanningen och nästan; i stället för den verklige
Jesus Kristus har kyrkoläran utur oförnuftets Hades
frammanat en obegriplig, vidunderlig gestalt, hvars
utsagor blott äro halfva sanningar, blott få förstås
om ena parten af hans väsen, men, förstådda om den
andra parten, skulle blifva lika många osanningar;
ett väsen, hvars ena del är utsatt för frestelser och
ångest och som ropar till den med sig "oupplösligt
och oskiljaktigt förenade" andra delen: "Min Gud,
min Gud, hvi hafver du öfvergifvit mig!"
I dessa ofvan citerade ord kan man säga uttryckas
Rydbergs och hans bundsförvandters begrepp om Kristus,
det begrepp, hvilket de mena kristenheten, både den
katolska och den protestantiska, förr eller sednare
måste komma till och hvilket då skall borttaga den
största orsaken till vantro och "i ett friskt och
innerligt församlingslif förena de oräkneliga, som
tyst eller öppet afsagt sig kyrkans gemenskap af
berättigadt äckel för dess satser". Det är således
icke en kyrkans upplösning dessa rationalister afse,
utan en kyrkans rening, en stor allmän reformation
och derpå följande föryngring och återupprättelse
af det tynande troslifvet, och de tro sig bereda
väg härför genom att, såsom Rydberg säger i slutet
af "Bibelns lära om Kristus", inskärpa, att det
gifves en stridighet mellan kyrkoläran och de kristna
urkunderna, att förkastelsedomen öfver den förra icke
drabbar de sednare, "och att dessa ännu och för alltid
äro lämpliga att utgöra grundvalen för en kyrka,
som vore i stånd att omfatta hela menskligheten,
sedan det blifvit uppenbart, att Jesu lära är ett
uttryck af det allmänna, i menskligheten verkande
gudomliga förnuftet sjelft".
Rydbergs två följande förnämsta religiösa afhandlingar
äro: Jehovah-tjensten hos Hebreerna före babyloniska
fångenskapen samt Medeltidens magi.
I den första af dessa afhandlingar visas, att
Jehovah i de äldre tiderna intill det Salomonska
rikets delning stod för Israels folk såsom en
lekamlig, begränsad gud, att gudsdyrkandet,
som ursprungligen hade en mera folklig karakter,
anknöt sig till en mängd s. k. heliga ställen
och till bilder, hvilka symboliskt, i synnerhet
under bilden af en tjur, framställde Jehovah såsom
solgud, att en koncentrerande hierarki, samtidigt
med Davids regering i Jerusalem, bildade sig, mot
hvilken Jehovahdyrkandet "på höjderna" och de tio
stammarnes uppror voro en protest, att med profeterna,
särskilt Esaias, en ny uppfattning af Gud såsom ett
rent andligt väsende bröt fram, samt slutligen, att
denna lära, dock väsendtligen ändrad och lämpad efter
folkets ännu omogna begrepp samt sammanknuten med
en tung lagtjenst, fick herravälde för en tid genom
reformationen under Josias, för att efter babyloniska
fångenskapen blifva ensamt herrskande.
I "Medeltidens magi" angriper Rydberg oförbehållsamt
och häftigt ej blott den öfvertro, som ligger i
kyrkans dogmer, utan äfven hvarje folköfvertro,
emedan han deri ser verkningarne af en träldomsanda,
som känner sig omgifven på alla sidor af hemliga
onda väsenden, "hvilkas makt eller vanmakt gentemot
menniskan ej beror af hennes sedlighet, utan af det
sätt, hvarpå hon iakttager yttre, i etiskt hänseende
likgiltiga handlingar". Räddningen från all magi,
den kyrkliga såväl som den lärda och den folkliga,
hvars principer och till en stor del enskiltheter
förf:n anser vara af österländskt ursprung, finner
han i den helleniska andans återuppvaknande. "De
helleniska idéerna", säger han, "störtade Medeltiden
och drefvo djefvulen och helvetet på flykten in i
den skräpvrå af andens rike, der de för närvarande
befinna sig, men från hvilken de vid hvarje politisk
reaktion åter titta fram, nyfiket spejande efter om
de icke ännu en gång skola kunna taga den stora vida
verlden i besittning, ehuru detta svårligen skall
lyckas dem så länge det värnas om tankens frihet och
vetenskapens sjelfständighet såsom främsta vilkoret
för mensklighetens andliga helsa, och det skall blifva
dem omöjligt med en utbredd bildning."
Rydbergs skarpa uppträdande mot den medeltida
träldomsandan är icke så obefogad som många, de
der mena, att den för länge sedan är öfvervunnen,
antaga. Denna anda framträder ännu både här och
der. Påfvens encyklica samt ofelbarhetsförklaring
äro yttringar deraf. I vårt eget land ser man den,
ännu i sednare hälften af 19:de århundradet, ej
försumma ett enda tillfälle att sticka fram hufvudet
– vid svenska kyrkomötet 1868 var det ju nära, att
exorcismen (prestens besvärjelse vid döpelseakten
till "den orene anden" att vika ur barnets kropp)
åter blifvit tillåten vid dopet. Despotismen söker
understöd i auktoritetsväldet på det religiösa
området, den förnekar här liksom på det politiska
den fria tankens berättigande, och konungadömet
"med Guds nåde", hvilket sjelft fått sin stämpel
af den österländska hierarkien och är oförenligt
med folkfrihetsidéen, räcker gerna handen till det
presterliga, likaledes ursprungligen österländska
tvångsväsendet, det må nu framträda i papistisk,
czaristisk eller protestantisk-statskyrklig gestalt. I
denna sak måste derföre alla framåtskridandets
vänner vara ense med Rydberg, nämligen, att i
det religiösa är att tro på friheten det samma som
att tro på Gud.
Då Sveriges första allmänna kyrkomöte skulle
sammanträda, år 1868, valdes Rydberg att deltaga
i det samma såsom lekmannaombud för Göteborgs och
Bohus län. Detta var på en gång ett allmännare
erkännande af den ställning, han i den religiösa
frågan intagit, och en aktningsgärd åt hans mod,
talang och lärdom. Försvaren för hans vid mötet väckta
motioner (om prestedens afskaffande och om uteslutande
ur vår kyrkobibel af det bevisligen förfalskade
språket om de tre vittnena i himlen) äfvensom för
skarpskyttekårernas öfvande i vapens bruk på söndagen
voro mästerstycken af elegant framställning, logisk
skärpa och entusiasm. En ej ringa seger för hans sak
var ock, att sådana statskyrkans män som erkebiskop
Reuterdahl och professor Torén öppet och ärligt
medgåfvo befogenheten af den andra i ordningen af
hans motioner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
