Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grönland I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Grönland.
I.
I förra årgångens tionde häfte meddelades, efter den
amerikanske polarfararen dr Hayes, en kort skildring
af Färöarne och Thorshavn. Vi vilja åter en gång sluta
oss till hans sällskap, men styra nu färden ända
upp till jordens nordligaste trakter, der menniskan
för ett tvinande lif under inflytelsen af polens
köld och der både djur- och växtlifvet uppträda i
sina torftigaste former. Följande utdrag ur Hayes
anteckningar lemnar en ganska fullständig belysning
af eskimåernas vanor och lefnadssätt:
Vår plan var att först stanna i Edgesminde eller någon
annan af de sydligare danska stationerna på Grönland,
för att der förstärka våra förråder innan vi styrde
längre åt norden, men vinden var god och vi ville
draga fördel deraf i det längsta. Först på höjden af
Pröven beslöto vi att gå in till kusten.
Vinden hade småningom mojnat af, och det var alldeles
lugnt då vi ångade in i Prövens hamn. Hafvet låg
glatt som
is, luften var mild och himlen klar som under en
sommardag i södern; ändock voro vi omgifna af
idel nakna klippor och isberg. Men jemväl dessa
förlorade sin dysterhet under den milda belysningen
och liknade massor af glödande metall eller stelnade
lågor. Oupphörligt förnams ett rassel bland isen
och sorlet af vatten, som nedrann från de smältande
isblocken. Då och då lossnade ett större isstycke
och störtade dånande i hafvet.
I Prövens hamn mottogos vi af en egendomlig flottilj
af små båtar och lika egendomliga roddare. Det var
grönländare i sina ryktbara kajaker.
Kajaken är säkerligen den bräckligaste farkost som
någonsin burit en menniska. Skrofvet, förfärdigadt af
mycket lätt trä, är vanligen nio tum djupt, aderton
fot långt och lika många tum bredt på midten; åt båda
ändarne är det formadt i mycket skarpa, uppåtböjda
spetsar. Det hela öfverklädes med vattentäta och
omsorgsfullt hopsydda skälhudar, äfvenledes däcket,
som likväl förses med ett rundt hål, så stort, att
roddaren deri kan få rum för sina ben. Hålet är
kantadt med en träring, hvari eskimåen fastsnör sin
vattentäta skälskinnsjacka; han är sålunda fastläst
vid sin kajak. Med en enda åra af omkring sex fots
längd, med blad på båda ändarne och hvars midt han
med båda händerna omfattar och sänker än åt ena, än
åt andra sidan, framdrifver och styr han sin kajak,
lätt som en fjäder och graciös som en andunge. Den
har vanligen icke större ballast, än som fordras för
att den jemnt och nätt kan hålla sig på kölen och är
så grundgående, att den blott tyckes vidröra vattnet.
Att manövrera denna bräckliga tingest fordrar lång
vana, dch aldrig är en lindansare i behof af mera
kallblodighet, än den grönländske fiskaren. Men
hvarken vågor eller bränningar komma den djerfve
roddaren att blekna; eskimåen är en slags menniskofisk
och i sin bräckliga farkost tillryggalägger han
ofantliga afstånd under sina jagtfärder efter skälar
och narhvalar. Det är jemväl på detta sätt han
tjenstgör som postbud mellan de danska stationerna.
 |
Upernavik. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
