Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mormors första besök - Svensken. Av Jussu - Ögat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mormors första besök.
Norges seder och folklif hafva i målaren Adolf
Tidemand funnit en mästerlig skildrare, som jämväl
förstår att med sin kraftiga och snillrika pensel
framkalla och idealisera dessa täcka familjscener och
bilder ur hvardagslifvet, som den Düsseldorffska
skolan valt nära nog till hufvuduppgift för sin
genremålning. Uppgiften är svår, och man ser ofta
alster i denna väg, som vittna om allt annat än
idérikedom och fantasi. Att Tidemand på ett lysande
sätt lyckats, hafva vi redan sett af flera tidigare
arbeten, och ett af de yngsta, hvaraf vi å föregående
sida meddelat en kopia, står dem ej efter. Öfver
denna, liksom öfver alla alster af hans pensel, hvilar
denna halft gemytliga, halft allvarliga stämning,
som, på samma gång den äger någonting varmt, leende
och älskligt, jemväl föder hos åskådaren en känsla,
som om han befunne sig invid någon af dessa klargröna
fjordar, öfver hvilka fjällen höja sina kronor af
glittrande snö och is.
Det unga parets stuga är så hemtreflig och
inbjudande. Den är försedd med takåsfönster och
solljuset bryter sig ned derigenom samt gjuter en
stämningsfull dager öfver de glädjestrålande anleten,
som omgifva lilla barnet, der det hvilar i mormoderns
armar. Du gamla, kära mormor, – öfverallt samma
älskliga gumma med solvarma blickar! Huru mycket
läser hon ej i det leende, som leker kring barnets
mun likt morgonrodnaden af en hel lefnads lycka och
samvetsfrid; huru väl hon förstår hvad det vill,
när det lyfter den lilla knubbiga handen, som det
ännu betraktar såsom ett slags leksak; huru
lycklig hon är att få gifva några nyttiga råd åt
den unga, lyckliga modern, som hon sjelf en gång bar
under sitt hjerta och närde vid sitt bröst. Och när
dottern säger, att barnet är så likt morfar eller
mormor, då komma minnena fram, idel ljusa minnen från
framfarna dar, och de gamla småle vid tanken på att
de skola lefva upp ånyo i denna lilla späda varelse,
som knappt kommit öfver lifvets tröskel ännu.
Far och morfar höra på huru qvinnfolken utbreda sig
öfver blöjor och lindor och en hel mängd barnsliga
saker, och finna en osökt anledning att taga sig en
"dram" – högtiden till ära.
Och den unge "dreng-guten" i vrån är heller icke
utesluten ur glädjefesten, ehuru han synes temmeligen
ointresserad af dess föremål. I stället fördjupar
han sig så mycket ifrigare i mjölkbunken, under den
synbara reflexionen, att det nog kan vara trefligt
att vara född, men trefligare ändå att vara välfödd.
En tafla, som den föreliggande af Tidemand, har allt
för mycket inre lif för att vi skulle tilltro oss
behöfva göra några vidare förklaringar. Säkerligen
har något hvar af oss en känslosträng, som mäktigare
än någon annan anslås af familjelifvets djupa,
betydelsefulla skönhet. Det återstår då icke mer
än att betyga konstnären vår synnerliga aktning
för hans lyckade sätt att så tydligt på duken hafva
åskådliggjort tankar och känslor, som äro så dyrbara
för vårt minne och vårt hjerta.
Svensken.
Jag älskar ej vekliga kraften. Det sjuder
i bröstet en känsla så mäktig och stark.
När jägarehornet i skogarne ljuder,
jag ilar med lust öfver stenbunden mark.
Mitt öga är säkert och armen ej sviker,
när vredgade björnen mig rusar emot.
Jag står på min post, ej ur stället jag viker,
men lägger min fiende död till min fot.
Jag älskar er, Skandiens ljuslätta tärnor
med gyllene lockar och ögon så blå.
Jag älskar de nordiska, tindrande stjernor,
som ringdans kring urgamla fjällarne gå.
Jag älskar det trofasta, manliga sinnet,
som röjes hos nordbon i handling och ord.
Jag älskar det aldrig bortdöende minnet
af mandom och kraft i vår fjällrika Nord.
Dig, glittrande ström, der som yngling jag njutit,
och byggt mig så bräckliga skepp utaf bark;
Dig, brusande haf, som jag ofta har slutit
i öppnade famnen, så modig och stark –
Er glömmer jag aldrig; ej fåglarnes qvitter,
som höres i skogen så flitigt och gladt.
Hvad skönare fins, än när tystnaden sitter
på stjernkransad tron uti sommarens natt?
Må andra för sydliga länderna svärma
och längta ditut! Jag vill dö i vår Nord.
Och skulle sig fiender sköflande närma
från stormande hafven vår älskade jord –
Då faller ej modet och kraften ej sviker,
Jag fruktar alls icke min fiendes hot,
Jag står på min post, ej ur stället jag viker,
men lägger min fiende död till min fot.
Jussu.
Ögat.
Finnes i hela den lefvande naturen någonting
vackrare och mer underbart, än menniskans öga? Den
daningslystna naturen ville visa hvad hon var i stånd
att åstadkomma, och hon skapade ögat och sade: varde
ljus!
Ögat är fönstret på den kroppsliga
byggnaden. Menniskan, äfven den flitigaste, tittar
hela dagen ut genom detta fönster, ända tills
natten kommer och den gamle Morfeus stänger till
fönsterluckorna. Då blir det tyst och stilla der inne
i tankarnes kammare. Men om morgonen öppnas luckorna
åter, ljuset strömmar in – och själen tager genast
sin plats vid reflexionsspegeln.
Ögonens fönster äro icke hos alla af samma
konstruktion och lika material. Derföre ser den ena
menniskan på ett sätt ut genom fönstret, den andra
på ett annat; den ene ser helt andra saker i sitt,
och den andre ser sakerna på helt annat sätt. Form,
byggnad och material äro likväl mycket vigtiga,
emedan dessa fönster icke ensamt äro medel för
menniskan att blicka ut i verlden, utan äfven lemna
tillfälle för verlden att titta in i menniskan,
att genom rutorna blicka in i hjernkammaren och
nyfiket granska möblemanget der inne. Om gardinerna
äro uppdragna och glasen klara, kan verlden få se en
hel mängd saker innanför: klokhet och dumhet, kärlek
och afsky, glädje och smärta, malör och malice,
socker och salt, spiritus och ölost, tofflor och
nattmössor. Alla dessa saker, och många dertill,
göra fönsterparad – om glasen äro klara.
Men glasen hafva icke alltid den egenskapen att
vara genomskinliga. Ofta grumlas de af en smutsig
karakter, ibland äro de förhängda med konvenansens
draperier eller förställningens fönsterskärmar. Om
fönsterna verkligen blifva dunkla, så är naturen en
slags hjelpmadam åt alla och står strax till hands
med tårvatten för att skölja dem rena igen. Naturen
är nog villig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
