Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Högskolefonden. Skiss af Emilie Flygare-Carlén. Forts. fr. föreg. häfte, sid. 32 - Meteoriten. Av E. S--dt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ens våga försöka att vidröra ett ämne, hvars
omnämnande han så strängt bannlyst.
Utan tvifvel hade han – och häruti anade Pauline rätt
– sjelf skaffat sig underrättelser. Genom läkaren
vid det sjukhem, der Marie-Charlotte vistats, hade
han fått veta att hennes slägtingar, herr och fru
T., derifrån afhämtat henne i ett tillstånd, som på
allra sista tiden ojemförligt förbättrats. Men aldrig
anade Mauritz verkliga förhållandet, att nämligen
hans andra hustru var den ädla försyn, som här på
jorden beskyddade den första.
Oaktadt dessa goda notiser hade Mauritz på sednare
tiden börjat fattas af ett obeskrifligt behof att höra
något från henne, som han en gång så gränslöst älskat
och hvars vilda bref sedan utgjort en sådan fasa
för honom. Efter dessa bref kunde han icke längta –
men han längtade dock. Han ville ha offrat allt för
ett förnuftigt försoningens ord från henne, men han
kunde ej skrifva: han kunde blott, liksom till bot för
den hårda vägran, som kostat den excentriska qvinnan
förståndet, tillsluta, ja tillbomma sitt hjerta för
den nya känsla, hvilken länge der velat intränga.
Stundom hade han misstänkt, men åter förkastat
möjligheten att Pauline undandolde några bref, och
denna sistförflutna afton hade han för första gången till henne
framkastat en sådan vink. Under hela deras äktenskap,
öfver hvilket han med omsorg lyckats draga en kylig
dimma, hade han
aldrig gjort minsta häntydning på sitt första
olyckliga giftermål, och att det nu skedde kom
utan tvifvel af den retlighet, som uppväckts hos
honom genom läsningen af hennes artikel om qvinnans
sjelfständighet.
Det var ingalunda sjelfva saken som företrädesvis
plågat honom, men han hade gripits af en brinnande,
stormande afund, ja, svartsjuka på alla dessa föremål,
som fängslade Pauline och på hvilka hon slösade bort
sitt intresse.
Han ville ensam äga hennes hjerta, hennes tankar, hela
hennes lif, utan att dock gifva henne ett utbyte. Han
visste dock icke sjelf rätt huru hans konto i den
vägen stod. Men Pauline visste det, ty hon fattade
alla denna sårade själs dolda hemligheter. En gång,
då hon funne honom i en mild och mjuk stämning,
ville hon våga den stora svårigheten att yppa allt,
som rörde den förskjutna, och sedan med lätt hand söka
läka de sår, för hvilka då borde finnas en balsam.
I detta ögonblick, när Pauline i lönnlådans hägn
förtrott de farliga brefven, tackade hon i sitt
hjertas djup Gud, som icke tillåtit att hennes
svärmors förvetna nyfikenhet förstört frukten af
hennes bemödanden ... "Om jag hittills," sade
hon, i det hon småleende tillslöt skrifpulpeten,
"af princip arbetat för högskolefondens befrämjande,
så sker det hädanefter af
tacksamhet – och min lilla artikel skall nog hitta
vägen till länstidningens spalter vid lämplig tid."
I detta ögonblick hördes Mauritz inkomma i
sängkammaren.
(Forts.)
 |
En farlig situation. (Tillhör texten å nästa sida.) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
