Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Högskolefonden. Skiss af Emilie Flygare-Carlén. Forts. o. slut fr. sid. 55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
din kära bazar. Jag fick dem af salig
öfversten den dagen, då din man döptes, och derföre
köper väl han in dem."
Pauline böjde sina knän och hviskade ord så ljufva,
att de gjorde den sjuka innerligt godt.
"Jag skall säga dig", återtog hon, "nu, när allt är
klart emellan oss, att jag vet att jag snart dör. Han,
som för mig utgjorde hela verlden, hviskade till mig
förliden natt: ’Malena, jag väntar’ ... och ser du,
barn, vår Herre i himmelen är nog så nådig att han
icke låter mig i det sista vara den ohörsam, som på
jorden var min älskade herre."
Pauline kunde icke svara ... hennes ögon stodo
fulla af tårar.
"Seså, var klok och full af besinning, som du brukar
... Jag vet hvilken mor du både varit och blir för
lilla Karin – jag har också tillåtit henne att kalla
dig mamma!"
"O, tusen, tusen tack ... jag skulle utan ett sådant
löfte ej ha låtit henne göra det."
"Jag vet det – du hör till de rätt pligttrogna
... Men du bör älska din man med en starkare
kärlek, och det tror jag att du också
gör, fastän du väl hört omtalas att hans första
stackars hustru, genom att älska honom för
mycket, förstörde lifvet för dem båda ...
Hvad Mauritz beträffar, så lita på mina ord,
att om du icke är lika mycket i hans tankar som den
andra, så kommer du ändå allt närmare och närmare
hans hjerta!"
Ett vackert småleende sväfvade öfver Paulines läppar,
i det hon sakta tryckte dem mot svärmoderns hand.
"Ännu ett, du – jag har en bön till dig."
"Ack, hvilken då?" sade Pauline. "Befall blott!"
"Tack, barn ... jo, jag vill nödvändigt veta hvad
din resa gällde – kan du säga mig det?"
"Ja, om jag får förtro det åt en mor, som icke
förråder sin dotter."
"Tala ... jag missbrukar icke ditt förtroende!"
Och Pauline talade och den sjuka lyssnade med
onämnbart intresse.
"Må Gud välsigna och belöna dig för din ädla
gerning!" sade hon. "Då den oroliga, olyckliga
Marie-Charlotte – jag höll henne alltid kär – är död,
blir Mauritz en helt annan menniska; och när hon
kommer efter dit jag går förut, skall jag taga väl
emot henne."
"Säkerligen", återtog Pauline, "har hon redan gått
förut."
"O, Gud bevare mig, hvad skall salig öfversten nu
säga?"
Pauline såg förvånad upp.
"Han väntade mig ju – och så kommer hon i stället!"
Och den trogna själen, som ända in i döden drömde
om lydnad, såg så tröstlös ut, att Pauline ömt och
tillitsfullt försäkrade: "Han skall säkert, ifall
Marie-Charlotte gått förut, säga, att efter detta
vackra förebud han så mycket vissare väntar på den,
som utgjorde hans högsta lycka på jorden."
"Hur du gläder mig med denna profetia!" Det rullade
tvenne stora tårar utför hennes kind ... "Jag vill
tro dig."
... Knappt en vecka efter denna högtidliga
natt hade himlen uppslagit sina portar för både
den gamla öfverstmnan och hennes Mauritz’ första
hustru, den pröfvade och renade Marie-Charlotte. Den
förra hade hunnit fram några timmar förut, så att
"salig öfversten" först fick emottaga sin trogna
följeslagerska. Hvarje dag hade hon hviskat till
Pauline: "Är något bref kommet?" Och för hvart nej,
hon fått, hade en ljusning gått öfver hennes ansigte
... Sista qvällen sade hon, liksom hon vetat det:
"Ser du, barn, huru god Gud varit – jag fick ändå
komma först till salig öfvers..."
Resten af meningen blef aldrig uttalad.
*
11.
Morgongryningen.
Det bref, som innehöll underrättelsen
om Marie-Charlottes död, hade, enligt
öfverenskommelse med Pauline, blifvit adresseradt
till doktorn; och han ansåg sig handla klokt, då
han valde samma dag, som Mauritz ledsagat
sin mors stoft
till familjgrafvens lugna ro, att meddela honom
sorgposten. Den ena sinnesrörelsen borde, då den
försmälte i den andra, mildra båda.
Mauritz hade efter gästernas afresa inneslutit sig i
sin mors rum, då doktorn kom för att med möjligaste
försigtighet afbörda sig sin mission – men verkan af
detta budskap blef öfverväldigande. Det var som om en
lavin rasat ned i ett flammande bål. Han, den lugne,
slutne mannen, hängaf sig åt en så vild förtviflan,
att doktorn nästan började frukta äfven för hans
förstånd.
Under tvenne dagar smakade han hvarken mat eller
dryck, ville hvarken se Pauline eller någon annan
och fortsatte den eviga tunga kretsgången öfver sitt
kammargolf.
Det var de brännande samvetsqvalen som marterade honom
derföre att han en dag icke velat hvarken fatta eller
höra de böner, som från ett af ångern sargadt hjerta
ställdes till honom, och derföre att han väl i flera
år lidit, men lidit fruktlöst, då han ioke sökt vinna
hennes förlåtelse. Ja, detta lidande hade varit utan
ändamål, då det ej förmått förödmjuka hans stolthet
derhän, att han, sedan han hört att hon blifvit
flyttad från sjukhemmet och återvunnit förnuftets
ljus, icke sökt närmare upplysning, icke sökt närma
sig henne för att vinna den öfvertygelsen, att hon
nu för honom kände en mildare sinnesstämning än den,
som herrskat i de vilda, hotfulla brefven.
Nu var alltsammans förbi, nu skulle han aldrig erhålla
en gnista af tröst, nu skulle aldrig det stora svalget
emellan honom och henne fyllas: hans hela lif skulle
vara hemfallet åt en hjelplös sorg – utan förlåtelse.
"Det här måste väl ha ett slut!" sade doktorn till
Pauline, som förgäfves gång efter gång återvände från
den slutna dörren. "Blott man kan få honom att tala
och höra, så skall han finna tröst genom den ädla
hustru, som har så mycken sådan att meddela honom ..."
Men huru få honom att höra, då han med den grymmaste
ihärdighet fasthöll sitt begär att vara ensam?
Sedan kroppen af öfveransträngning och sömnlöshet
blifvit slagen till jorden liksom anden, kunde den
olycklige mannen knappt förstå hvad som sades, äfven
då han försökte att höra.
I det tillstånd af slapp liknöjdhet, hvaruti han efter
de första stormiga dagarne förföll, var hans dörr icke
mera stängd: Pauline fick vara hos honom så mycket
hon ville. Men ännu vågade hon icke vidröra det ämne,
som satte hans nerver i skakning, blott något på det
aflägsnaste häntydde ditåt.
Det var först efter ännu en ytterligare vecka som hon
en eftermiddag, sittande bredvid honom och betraktande
honom med innerlig ömhet, försigtigt sade: "Du har
aldrig frågat mig om hvad min resa gällde ..."
"Nu är det detsamma!" svarade han ljudlöst.
"Men det tror ej jag ... Mins du att jag nämde för
dig att en dyr pligt tvingade mig dertill?"
"Jag mins ingenting."
"Tänk på", återtog Pauline, "om jag var borta för
att emottaga till dig en helig helsning från ett
ångerfullt hjerta ..."
Han störtade upp ... "Hvad vill du säga? Du kände
icke henne!"
"Men om jag gjorde det ... om jag älskade henne som
en syster, om det var jag som flyttade henne från
det sorgens hem, der hon vistades, till hennes ömma
och medlidsamma slägtingar ... om den ifver, jag
visade att få företaga resan till Stockholm, dolde
det ifriga begäret att träffa henne, som väntade mig,
som jag i mina bref lofvat komma och som längtade
efter mig ... om slutligen, då din mors sjukdom
hindrade resan, ett enskilt bud från hennes kusin
bad mig komma genast ... om jag hann fram i tid
och hon jemte sitt hjertas varmaste helsning gaf
mig ett bref till den, hvilken hon visste skulle
längta efter försoningens ord, men att detta bref
icke finge lemnas, förrän hon gjort den flyttning,,
hvarefter hon så innerligt längtade?"
Mauritz hade afhört sin hustru i stum förvirring. Den
spända blicken var liksom fasthäftad vid henne, Hans
hufvud fattade icke klart de välsignelsebärande orden,
men hans hand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1872/0064.html
