Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I balsalen. Av Ebbe - Kung Karius. Saga af Richard Gustafsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Midt i nöjet hvad kabaler,
Spel, intriger, etikett,
Kurtisörer och rivaler –
Allting sirligt och på "sprätt!"
Tarflig är konversationen,
Fast förtalet väl här trifs:
Här man – så är goda tonen - -
Ej ger andlig spis till lifs.
Men, förlåt! – jag ej bör glömma
Dessa begge älskande,
Som i nischen der sig gömma:
Ack! med blickar tala de –
Önska säkert, att de vore
Tusen mil från lifvet här:
Från kurtis och bal jag fore,
Om som de jag vore kär!
Och den ungmön, som nu sväfvar
Öfver tiljan oskuldsfull:
Rädd, men jublande, hon bäfvar,
Yppigt svajar lockars gull.
Hon kan barnslig glädje njuta,
Vet ej af bekymren alls:
Må ej barnets yra sluta,
Förr’n med "brudens första vals!"
"Får jag äran?" – "Ingen ledig!"
Så repliken. Detta svar
Kan en firad skönhet ge dig:
Gud ske lof, att fler bli’ qvar.
Trösta du den "öfvergifna",
Som der borta "suttit", bror!
Att hon blir från "öfverblifna
Kartan" räddad, se’n hon tror.
"Hu! hvad värmen här generar!
Dammigt som en sommardag!" –
Så en dame, som reparerar
Klädningen och "står i drag".
Hvarför är – fast föga vigtigt! –
Hennes ena kind så blek?
Handsken röfvat – oförsigtigt! –
Sminket, som kom dit på svek.
Skönheter! åt er jag sparar
Här ett vänligt råd till slut:
Om ock bal’n till dager varar,
Lemnen den ändå förut!
Blomstrande j foten sätten
I en balsalong – men j
Deklinerat, toaletten
Plundrats grymt vid er sorti.
Ebbe.
Kung Karius.
Saga af Richard Gustafsson.
Kungen är död! lefve kungen! så ropade folket, liksom
i våra tider, i det land der kung Karius lefde.
Karii fader, den gamle kungen, var nyss död, och
sonen utropades till konung, fastän han ännu var
helt ung.
Då Karius var krönt och vandrade hem från kyrkan
knäböjde folket hvar han gick fram, och i palatsets
trappor stodo hofmännen och bugade sig så djupt,
att deras pannor stötte mot trappstegen.
Den unge konungen kände en underligt ljuf känsla
genombäfva sig, då han såg all denna ödmjukhet,
och så snart han kom upp på sina rum gaf han ut
en befallning, att hofmännen alltid skulle stå i
trapporna och buga sig, och att allt folket skulle
församlas på de gator kungen tänkte passera, för att
helsa sin monark.
Om aftonen var det ett fasligt tissel och tassel
inne i hofmännens rum. Den ene hade ett förslag,
den andre ett annat; men alla gingo de ut på att
begagna kungens svaghet till deras gemensamma bästa.
Man stannade vid ett af förslagen, som bjöd att alla
skulle äta smickersöta; en ört som gaf den allra
vackraste och lenaste klang åt rösten.
Nästa morgon, då konungen gick utför palatsets
trappor, stodo hofmännen och bugade sig, men sjöngo
tillika en lofsång till kung Karii ära.
Kungen kände sig så lycklig, att han stannade en
lång stund och hörde på sången. Framförallt smekte
refrängen så ljufligt hans öra.
Mäktige konung!
Högt öfver oss sitter du,
Men ännu högre borde du sitta!
sjöngo hofmännen, och deras sång lät för konungens
öra som näktergalstoner, ty så stor och förunderlig
makt har smickersötan.
Då kungen åter kom upp till sig befallde han, att
hans tron skulle flyttas upp på palatsets tak.
"På det viset kommer jag att sitta högre", tänkte
han och kände sig så stor och högt uppsatt öfver
menniskorna.
Dagen derpå, då kungen satt på sin tron uppe å
palatsets tak, fick han ånyo höra hofmännens sång,
ty de hade alla församlat sig på borggården, för att prisa
sin mäktige konung.
Nu var det en annan melodi, ännu lenare och
klangfullare, än den förra; men refrängen var sig lik:
Mäktige konung!
Högt öfver oss sitter du,
Men ännu högre borde du sitta!
Och konungens hjerta hoppade högt af lycksalighet,
men så tänkte han på refrängen och såg sig bekymrad
omkring. Då fick han syn på kyrktornet och hans
ansigte klarnade åter. När kungen kom på sitt
embetsrum gaf han befallning att man skulle placera
hans tron på kyrktornsspetsen.
"Der skall jag sitta högre än någon regent före
mig", tänkte han och kände sig så öfvermåttan säll
och lycklig.
Många dagar förgingo innan tronen blef uppsatt och
trappan blef i ordning. Under tiden trånade kungen
af ledsnad, oaktadt hofmännen sjöngo natt och dag
för honom.
Omsider var allt färdigt, och kungen steg med mycken
möda uppför trappan och uppnådde tornspetsen. Han
satte sig på sin tron och hans bröst häfdes af en
onämnbar tjusning, ty han kände sig så högt, så högt
öfver allt lefvande.
Då nådde plötsligt sången hans öra, och den brusade
så mäktigt dit upp, ty hofmännen hade inöfvat landets
befolkning att sjunga med.
Kungen lyssnade och hörde att melodien var ännu en
annan, men refrängen var den gamla:
Mäktige konung!
Högt öfver oss sitter du,
Men ännu högre borde du sitta!
"Ännu högre borde du sitta!" upprepade kungen och
såg sig förtviflad omkring, ty högre kunde han icke
komma. "De skola dyrka mig som en Gud", tänkte han,
men vid den tanken svindlade det för hans ögon –
och han föll ned och bröt halsen af sig.
Hofmännen upptogo sin döde konung och begrofvo honom
med stor pomp och ståt, ledsagande honom till grafven
med stor sorg och veklagan; men i mjugg skrattade de
åt sin lyckade plan och regerade sedan sjelfva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
