Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska bilder. LXXXII. Sammansvärjningen i Malmö 1658
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fordringar. Sådana handlingar förutsätta en
begreppsförvirring, som väl kunde hafva sin orsak
och förklaring i flaskfodret. Också kunde med skäl
en bonde, som skjutsade honom, yttra, då herr Owe
en gång stannade för att taga sig en styrkedryck och
dervid gjorde sig mycken möda att uppfiska en fluga,
som sam i silfvertumlaren: "sedan fjorton herregårdar
gått ned den vägen, kunde nog en fluga slippa fram
derefter!" – Huru mycket, som häraf kan vara sant –
uppenbart äro de fjorton herregårdarne öfverdrift
eller blott och bart ett uttryckssätt, liktydigt med
många – är svårt att säga, men utan tvifvel ligger
någon sanning till grund för berättelserna, hvilka
tjena att gifva något begrepp om mannen. Vid den
ifrågavarande tiden hade han väl ännu icke hunnit
visa mer än på sin höjd anlagen till hvad han kunde
blifva.
Hans svägerska, fru Ide Skeel, synes man också hafva
gjort räkning på. En vid namn Statius, som hade
varit lifknekt hos konungen i Danmark, kom öfver
till Skåne och vistades om hösten 1658 i trakten
af fru Ides gods Bollerup, der han äfven var några
dagar, följande hennes söner, de unga Rantzowarne,
på jagt. Han skulle söka uppvigla allmogen och
hade fått majorsfullmakt öfver de snapphanar, som
han kunde lyckas bringa på benen. Men fru Ide ville
icke länge herbergera "major" Statius, antingen hon
fått någon kännedom om hans verkliga förehafvande,
eller det var af något annat skäl.
Majoren uppehöll sig äfven omkring Tunbyholms gods och
besökte "mäster Hans", pastor i Bunkeflod. Utan frukt
måtte icke hans vistande i dessa trakter varit, då en
skytt från skogsbygden, Simon Bose, kunde yttra, att
700 snapphanar vore att påräkna. Genom en skrifvelse
från Köpenhamn befalldes Statius att icke resa
allmogen, förrän danska trupper anländt till Skåne,
hvarpå han begaf sig tillbaka till Danmark och sågs
icke vidare i Skåne förr än vid jultiden samma år.
Emellertid var man icke overksam i Malmö. Danske
konungens general-adjutant Schow hade besökt staden,
förklädd till bonde, och förskaffat sig underrättelser
om vallarne kring den samma, om slottsmuren, om
besättningens styrka o. s. v. Owe Tott fick äfven
genom Henrik vallmästare veta, hvarest staden lättast
kunde anfallas, nämligen på tre ställen, vid söder
och öster port och vid strandporten, som kunde
öppnas genom en petard. Enligt ett annat förslag
skulle de sammansvurne samla och hafva i beredskap
en hop snapphanar och löst folk och, när de danska
trupperna kommo, kasta stegar ut öfver muren för att
sålunda skaffa dem in i staden, hvarjemte tillträdet
till slottet skulle underlättas genom utlagda bräder
öfver isningen på grafven samt anfall ske mot muren
vid vestra strandporten.
Stämningen bland de sammansvurne var den
förträffligaste. De drömde icke om något annat
än en lycklig utgång af sitt företag och talade
vid sina sammankomster öfverljudt "om det stora
namn och den berömmelse, som de skulle göra sig,
om de lyckades lemna Malmö i den danska konungens
händer". Yttrades någon gång ett varningens ord, så
blef det icke hördt. Johan Göransson, som sjelf var
med bland de sammansvurne, sade en gång till dem, då
de talade om, med hvilken lätthet de skulle få folk:
"när I tänken bekomma hundrade man, så bekommen I icke
fem. Kunnen I intet uträtta, så sitten I sjelfva i
sticket och staden står i ljusan låga." Det är att
märka, att ingen af de mer ansedde borgarne deltog
i sammansvärjningen, och den ene borgmästaren hade
endast i allmänhet låtit förstå sin goda vilja i
afseende på konungen af Danmark, den andre umgicks
på förtrolig fot med de svenske officerarne. Någon
egentligen ledande kraft med öfverlägsen blick fanns
icke bland de sammansvurne.
Ändteligen nalkades den öfverenskomna dagen, då man
väntade danskarne. På aftonen samlades de sammansvurne
dels hos Kjell Kjellsson, dels hos Joachim Brun, men
till ett högst obetydligt antal, på förra stället
blott 24 man, hos Brun ännu mindre. Man räknade
naturligtvis på, att när de danska trupperna väl voro
i staden, skulle alla strömma till och med glädje
sluta sig till sin gamla herre. Men inga danskar
hördes af den gången. I stället fick man
underrättelse’ att motvind hindrat landstigningen
vid Limhamn. Det var några veckor före jul.
Men man förlorade dock icke modet. Annandag jul
utsattes till ett nytt försök att utföra planen. Äfven
nu samlades de sammansvurne och fröjdade sig i hoppet
om en lycklig utgång, men äfven nu svekos de i sina
förhoppningar. Skeppen med landstigningstrupperna
stötte nämligen på grund. Några dagar derefter kom en
skrifvelse från konung Fredrik till Malmö borgerskap,
hvari han båd dem fortfara med den "affektion", som
de bevisat honom, deras rätte herre, samt lofvade
dem, att de genom nöjaktig "succours" (hjelp) skulle
befrias, och att han ville vara dem en nådig herre och
konung. Anfallet på Malmö borde sättas i förbindelse
med en resning af snapphanarne, hvilka också fram på
våren började samlas i skogsbygden, men detta aflopp
helt och hållet utan några följder.
Men dermed var icke allt slut, såsom de sammansvurne
hade hoppats. De insågo eller började efter hand
inse omöjligheten af att lemna Malmö stad och slott
i "sin rätte herres" konung Fredriks händer och
vinna den ära, som dermed varit förbunden. De voro
tillika fullt förvissade om, att alla bevis för deras
delaktighet blifvit undanröjda, och deruti styrktes
de af Bartholomäus. Allt skulle således sjunka till
bottnen och blifva tyst och de skulle kunna sköta
sina yrken som förut, utan att någon behöfde veta om
hvad som varit å bane. Men detta var, såsom nämdt är,
ett hopp, hvilket bedrog.
Bartholomäus Mikelsens fogde på Limhamn, som icke
synes hafva varit medveten om sammansvärjningen, fann
en dag ute på marken en ask. Det var i en sandgrop
under en stor sten, och en räf hade krafsat upp ur
sanden den väl gömda asken. Den innehöll en mängd
utkast till de bref, som Bartholomäus skickat till
sina slägtingar och vänner i Köpenhamn, äfvensom
de svar som han derifrån erhållit. Der lågo äfven
tvenne originalbref från danske konungen och några
skrifvelser, hvilka blifvit vexlade mellan grefve
Ulfeld, Corfitz Trolle och Bartholomäus.
Dermed börjar andra akten i denna sammansvärjning. Nu
nedsattes en kommission för att undersöka och
utreda det brottsliga anslaget, och den begynte sin
verksamhet i April 1659. Malmö stads borgmästare och
råd jemte några af de förnämsta borgarne tillkallades,
icke för att utgöra någon del af kommissionen, utan
för att blifva i tillfälle att öfvertyga sig om de
anklagades brottslighet. Detta var naturligtvis icke
synnerligen svårt, då de funna brefven fällde dem.
Bartholomäus Mikelsen, Joachim Brun och ännu
en tredje, Johan Göransson, blefvo dömde till
döden och afrättade, och deras egendom indrogs
till kronan. Borgmästare Wiltfang skildes från
embetet och fick lösa sitt lif med penningar, men
måste lemna landet. De öfrige af de sammansvurne
straffades med förlusten af sin egendom eller med
stora penningeböter. Kjell Kjellsson och tvenne med
honom lyckades rädda sig med flykten till Danmark,
der de fingo tillräckligt tillfälle att öfverväga
den sanna satsen: förliter eder icke uppå furstar
och icke uppå menniskors barn! För all den ära,
som de hade väntat sig, fingo de hvarken erkännande
eller belöning. Deras goda vilja glömde man bort,
när den sak, åt hvilken de egnat sina krafter,
misslyckats. Till en början rönte de väl någon
välvilja, men snart föllo de alldeles i glömska,
och ingen talade vidare om dem.
Tvenne prester voro äfven bland de anklagade,
den ofvannämde pastor Hans i Bunkeflod och Sören i
Fosie. De fingo dock lösa sina lif med böter, den
förre med 2000, den sednare med 1000 Rdr, hvarjemte
de förvistes landet.
De skånske adelsmännen fingo äfvenledes bota för sitt
deltagande i dessa stämplingar. Bröderna Rantzow,
fru Ide Skeels söner, svarade, att de icke svurit den
svenske konungen någon trohetsed, emedan de icke hade
någon egendom i Skåne. De hade väl varit tillsammans
med Statius på deras moders gård, men hvar och en,
som kände denne man och dem, kunde väl veta, att han
icke var sådan, att han kunde umgås med dem. Då deras
moder inkallades för rätta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
